Bubblor och sekter

William Bernstein arbetade först som neurolog, men blev sedan finansexpert och började skriva mycket läsvärda böcker om hur man bäst investerar sina pengar, och senare om mer allmänna ämnen. Han har skrivit om hur länder skapar välstånd och också en spännande historiebok, A Splendid Exchange (2008), om hur handeln utvecklats och format våra samhällen, med särskilt fokus på frihandeln och dess motståndare. Nu läser jag med förtjusning och en smula frustration hans senaste bok The Delusion of Crowds (2021) om hur vår sociala läggning gör oss mindre förnuftiga, om hur människor i grupp faller offer för vanföreställningar. Min frustration beror på att boken är lång och de mest intressanta kapitlen om IT-bubblan och IS kommer sist. Men när jag väl börjat läsa kan jag inte sluta.

Bokens titel är en parafras på Charles Mackays klassiker Memoirs of Extraordinary Popular Delusions publicerad år 1841. Mackay finns naturligtvis på nätet. Han försöker inte förklara vårt oförnuft utan nöjer sig med att ge mängder av exempel och underhållande läsning. Han skriver bland annat om finansbubblor, korståg, modefenomen, hälsorörelser och dueller. Bernstein har valt att fokusera två exempel på mänsklig galenskap – finansiella bubblor och religiösa undergångssekter – som han följer genom tiderna. Gud och Mammon kan båda göra oss galna, menar Bernstein, på grund av vår starka önskan att få det bättre, i det här livet eller nästa, och vår svaghet för goda berättelser.

Bernstein vill vetenskapligt förklara varför vi så lätt blir offer för vanföreställningar, men även hans bok är ett gott exempel på berättelsernas kraft. Han varvar spännande berättelser om religiösa undergångssekter och finansiella bubblor och tillsammans berikar dessa berättelser varandra. I sin analys använder han sig av resultat från många vetenskaper – evolutionsteori, neurologi, ekonomi, socialpsykologi, beteendeekonomi – och han är en mästare på att redogöra även för dem.

Tillsammans blir vi klokare, kunde Francis Galton visa när han på en djurmässa i Plymouth år 1906 samlade in ca 800 försök att gissa nettovikten på en oxe och kunde konstatera att medianen av gissningarna avvek mindre än 1 procent från det rätta värdet. Oxen vägde 1198 pund. Medelvärdet av gissningarna hamnade på 1197 pund. Galtons resultat har sedan upprepats av många forskare som kunnat visa hur duktiga vi är på att tillsammans lösa den här typen av problem. Men man har också kunna visa hur denna kollektiva intelligens förutsätter att människor inte interagerar. Så snart vi får träffas och diskutera, kanske i en ledningsgrupp, sjunker våra prestationer. Några tar mer plats, andra rättar sig därefter och resultaten blir sämre. Ja, tillsammans kan vi bli riktigt galna. Bernstein citerar Mackay: ”Men, it is said, think in herds; it will be seen that they go mad in herds, while they only recover their senses more slowly, and one by one.”

Genom evolutionen utrustades människan med överlevnadsinstinkter som i våra moderna samhällen ibland får ödesdigra konsekvenser. Vår naturliga glädje för energirik föda är inte särskilt bra för oss i ett samhälle med ett överflöd av mat. Och vår fantastiska förmåga till imitation som gör oss till kulturvarelser som kan överleva i de mest skilda miljöer, kan tyvärr få oss att imitera andras galenskap och förskräckliga beteende. Bernstein exemplifierar med Solomon Aschs och Stanley Milgrams klassiska experiment, med Enron-skandalen, den kinesiska kulturevolutionen och de tyska koncentrationslägren.

En annan grund till vanföreställningar är vår svaghet för goda berättelser. Berättelser är mer övertygande än analys. De konkreta exemplen har mer kraft än de abstrakta resonemangen. Berättelser tar oss med på resor, bort från verkligheten, men kan också ge oss en förvrängd uppfattning om verkligheten. Berättelser fångar oss. Vi vill veta hur det går. Och inga berättelser är lika förföriska som de om världens undergång. Vi borde inse att dessa berättelser är falska, men i stället för nykter värdering söker vi bekräftelse på att de är sanna. Om människor i vår omgivning tror på berättelserna gör vi också det och så förstärker vi varandras vanföreställningar.

En tredje grund till vanföreställningar har också sitt ursprung i människans utveckling. Rivalitet mellan grupper leder gärna till svart-vita världsbilder där sammanhållningen i gruppen stärks av att skillnader överdrivs mellan vi, de goda, och de andra, de onda. Ett sådant manikeiskt tänkande behåller än idag sitt grepp över oss och kan rätt enkelt aktualiseras på helt godtyckliga grunder i socialpsykologiska experiment. Den typen av världsbild spelar en viktig roll i många undergångssekter, men också i finansbubblor menar Bernstein.

Bernsteins berättelser om undergångssekter från 1500-talets anabaptister till 2000-talets IS-krigare är skrämmande läsning. Dessa sekter finns bland såväl kristna som judar och muslimer, eftersom de hämtar näring framförallt från Gamla Testamentet och Uppenbarelseboken. De är ett återkommande inslag i evangeliska rörelser med början under reformationen. I 1900-talets USA blir de också föremål för kommersialisering med bästsäljande undergångsskildringar och framgångsrika radiopratare.

En vanlig förklaring till varför undergångssekter är så vanliga i USA lyfter fram att amerikaner är mer religiösa än folk i andra moderna samhällen. Men det kan också bero på att amerikaner är okunnigare än andra, menar Bernstein och redogör för forskning som visar att skillnaderna mellan välutbildade och lågutbildade är mycket större i USA än i andra moderna länder.

Alla de finansbubblor Bernstein skriver om, Mississippi Company, South Sea, de engelska järnvägarna, 1920-talets börsmarknad, 1990-talets börsmarknad och dagens kryptovalutor, uppvisar fyra utmärkande drag. Alltmer av vardagens samtal i bubblan handlar om pengar, kompetenta yrkesutövare lämnar stabila jobb för att ägna sig åt finansspekulationer, skeptiker bemöts med ilsket förakt och experter gör fantastiska förutsägelser om framtiden på temat ”this time is different”.

Bernsteins analys av finansbubblor hämtar två faktorer från ekonomen Hyman Minsky och två från beteendeekonomerna Tversky och Kahneman. Typiskt får vi bubblor när tillgången på pengar ökar på grund av fallande räntor och det samtidigt dyker upp nya spännande teknologier. Men för att gripas av finansiell galenskap måste vi ha glömt tidigare bubblor och krascher samtidigt som vi överger beprövade värderingsprinciper till förmån för ”den nya ekonomin”.

Aktier brukade köpas för att de gav en årlig utdelning som var större än den på andra placeringar. Kvoten mellan pris och utdelning gav ett mått på aktiens värde. Ett P/E-tal på 10 betydde att du fick tillbaka pengarna du betalt för aktien på 10 år. I en bubbla köper man aktier för att de ökar i värde och räknar med att bli rik på värdeökningen. Om man alls bryr sig om P/E-tal oroas man inte av de skjuter i höjden eftersom man räknar med framtida vinster i bolagen. Särskilt gäller detta naturligtvis nystartade techbolag som Framfab eller Tesla. De ska ju förändra världen och göra storartade vinster i framtiden.

Bernstein skriver upplysande om 1990-talets IT-boom och om dagens övervärderade techbolag. Ett av bokens kapitel heter ”Kapitalismens filantroper” och jag trodde att det skulle handla om John D. Rockefeller, Bill Gates och andra miljardärer som på ålderns höst skänker bort en del av sin förmögenhet. Kapitlet handlar i stället om alla de småsparare som genom att dras med i bubblorna bidrar till teknikutvecklingen. Blockkedjetekniken blir säkert användbar, tror Bernstein, men det motiverar inte dagens värderingar av kryptovalutorna och många småsparare kommer att förlora sina pengar när kraschen kommer.

En del amerikanska recensenter ogillar jämförelsen mellan ISIS och evangeliska rörelser i USA, men problemet är väl snarare jämförelsen mellan de religiösa rörelserna och finansbubblorna. Bernstein menar att de drivs fram av samma sociala och psykologiska mekanismer: berättelsernas kraft över oss, vår tendens att se mönster även där de inte finns, självsäkerheten hos ledare och anhängare och, framför allt, vår starka tendens att imitera de omkring oss, oavsett hur orimliga eller destruktiva uppfattningar de förfäktar.

Likheterna mellan bubblor och sekter finns förvisso, men skillnaderna är nog så viktiga. De undergångsrörelser, Bernstein beskriver, från 1500-talets anabaptister till 2000-talets IS-krigare, utmärks av komplexa myter, utanförskap, säregen livsstil och sektlika organisationer. Finansbubblorna är betydligt enklare och innebär bara att människor dras med i ett drömrus om lättförtjänta pengar. Kanske bubblans innersta krets har karaktär av sekt, men de allra flesta ser väl bara en chans att tjäna lite pengar så länge börsen går upp.

Modefenomen har sin grund i vår flockmentalitet, i att vi inte vill stå utanför, inte vill bli uppfattade som annorlunda. I gengäld kräver de rätt lite av oss. Det är kanske oförnuftigt att anse det betydelsefullt om håret är långt eller kort, om man har skägg eller inte, smala byxor eller vida, men vi kan följa modet medvetna om att det är just ett mode. Vissa moden, och hälsorörelser är kanske ett exempel, kan bli mer sektlika och kräva uppoffringar, att springa eller gymma kan ta emot, men vi behöver inte bli troende för att följa sådana råd. Vi kan behandla dem som moden, följa råden utan att ta dem på för stort allvar.

Människor blir galna i grupp, men kan också bete sig rätt oförnuftigt på egen hand. En anledning till mänskligt oförnuft, säger Bernstein, är att det är mödosamt att tänka. Vi uppskattar berättelser för att de engagerar bara System 1. Vi behöver inte använda vår analytiska förmåga, System 2. Det minner mig om Jean-Paul Sartres resonemang när han hävdar att känslor är något vi väljer när vi är för lata för att tänka. I stället för att ta itu med våra problem blir vi rädda eller ledsna och handlingsförlamade. Vi vilar i våra känslor och använder vi alls vårt förnuft så är det bara för att försvara dem, vi rationaliserar. Med Kahnemans terminologi skulle vi säga att vi låter System 1 bestämma och om vi alls orkar dra igång System 2 så är det bara för att försvara vår lättja. System 2 blir med Kahnemans ord bara en pressekreterare för System 1.  

När Charles Darwin funderade på om han skulle gifta sig gjorde han en lista med för- och nackdelar och fann att fördelarna vägde över. De flesta baserar nog inte sådana beslut på förnuft utan på känsla. När känslan går över visar sig äktenskapet mindre välbetänkt. Bergsklättrare och racerförare motiveras av den känsla de får av att bemästra riskerna. Vi söker känslor, de motiverar oss, och vi använder vårt förnuft till att planera vårt handlande så att vi får de känslor vi söker. Såtillvida är förnuftet, som Hume sade, bara en slav till våra känslor. Men vilka känslor ska vi välja att söka och hur ska vi väga dem emot varandra? Det gör vi klokt i att förnuftigt överväga och det var just vad Darwin gjorde.

Kulturer utvecklas och ger oss med tiden allt bättre förmågor att överleva. Med vetenskap och teknik skapas ett välstånd som leder till att vetenskap och teknik sprids och förändrar kulturen genom avmytologisering och allt mindre utrymme för den sortens religiösa galenskaper Bernstein beskriver. Vi kommer att bli mer förnuftiga. Det hindrar inte att människor kommer att fortsätta att imitera varandra en smula urskillningslöst och även bli galna i grupp, men det kommer inte att handla om den sortens galenskap som grundas i fantasifulla världsbilder utan snarare om mer oskyldiga moderörelser.

Existentialismen betonade vikten av att leva autentiskt, att välja själv, inte bara göra som andra. Men existentialismen blev själv ett modefenomen med svarta kläder och Juliette Greco som förebild. Vi är flockdjur, gjorda för att imitera varandra, lära av varandra. Det är så kulturer skapas. Hur vi än vänder oss förblir vi kulturvarelser, men genom att bli medvetna om detta kan vi använda vårt förnuft när vi imiterar. Genom att läsa böcker som Mackay och Bernstein och påminnas om vår flockmentalitet kan vi kanske välja lite mer förnuftigt vilka och vad vi ska försöka imitera.

Bo Dahlbom