Teknofilosofi

David Chalmers (2022) Reality+ 

Jag läser en mycket trevlig och populärt skriven filosofibok av David Chalmers, Reality+ (2022). Chalmers är känd för sina bidrag till medvetandefilosofin och särskilt sin diskussion av vad han kallar ”the hard problem”. Här diskuterar han den nya vr-tekniken och jag hade rätt stora förhoppningar när jag började läsningen. Jag har tidigare skrivit om boken The Metaverse av riskkapitalisten Matthew Ball, en informationstät introduktion till vr-tekniken och jag funderade då över framtiden i de virtuella världarna. Jag såg fram emot att få läsa en filosofs funderingar i ämnet, men detta är snarare en allmän introduktion till den moderna filosofins problem än en diskussion av vr-tekniken. Boken är, som Chalmers själv säger, flera böcker i en, med såväl introducerande som mer svårsmälta avsnitt, men hela tiden välskrivet och föredömligt klart.

Chalmers vill i boken besvara tre frågor. Kan vi veta att vi inte befinner oss i en virtuell värld? Är virtuella världar verkliga? Kan man leva ett gott liv i en virtuell värld? De tre frågorna illustrerar tre av den klassiska filosofins områden: kunskapsteori, metafysik och värdeteori. Filosofer försöker besvara den här sortens frågor genom att granska sina intuitioner, genom argumentation med hjälp av exempel och distinktioner försöker de finna svar som övertygar dem själva och andra. Platon beskrev det som ett skådande av idéerna, Descartes sökte svaren i klara och tydliga idéer, Kant utsatte idéerna för eftertänksam kritik och på 1900-talet beskrev man filosofin som begreppsanalys.

Chalmers är en skicklig filosof, dvs han är duktig på att formulera problem, analysera begrepp, göra distinktioner, formulera teser och värdera argument. Det är en kompetens som är användbar närhelst man behöver tänka och den kan tillämpas på många områden. Den kan med fördel användas när företag utformar affärsplaner eller varumärkesstrategier. Eller den kan användas som i medeltidens skolastiska filosofi för att bevisa Guds existens eller diskutera kristendomens grunddogmer. För filosofer kanske det inte spelar så stor roll vilket problem man diskuterar. De finner glädje i att se den filosofiska metoden användas med bravur, men för en icke-filosof är ämnesvalet av betydelse.

Många av den västerländska filosofins problem formulerades redan av Platon och Aristoteles. När man fördjupar sig i filosofins historia kan det motiveras med att problemen fortfarande är levande. Det är inte som i vetenskaperna där historien mest lär oss hur okunnig man var förr. Vetenskap och teknik har utvecklats snabbt de senaste dryga hundra åren och den snabba utvecklingen ser ut att fortsätta, ja, hela tiden ökar takten. Utvecklingen har gjort filosofin allt mer beroende av vetenskapen. Om filosofin långt in på 1800-talet fortfarande dominerade kunskapssökandet, ofta uppfattades som ett fundament för vetenskapen, är det nu vetenskapen som dominerar.

Historiker brukar tala om hur medeltiden på 1500-talet övergick i den moderna tiden och i filosofin markerades detta brott av filosoferna John Locke och René Descartes som på 1600-talet definierade den moderna filosofin. Både empiristen Locke och rationalisten Descartes var påverkade av den pågående vetenskapliga revolutionen och gav bidrag till den nya mekaniska världsbilden. Men deras filosofi byggde inte på vetenskapliga resultat utan på användningen av en introspektiv metod som ger oss det Descartes kallade ”klara och tydliga idéer”. Kanske är det dags att nu göra upp med den moderna filosofin, det sätt att resonera och de metoder som Locke och Descartes introducerade? Kanske borde vi erkänna att det nu är vetenskapen som leder kunskapssökandet och att vi därför borde använda dess resultat och metoder snarare än att hålla fast vid filosofins särställning i kunskapssökandet? Upplevelser är naturligtvis ett oundgängligt inslag i människans liv, men kanske borde vi inte tro att de utgör en genväg till kunskapen om sig själva utan vänta på att vetenskapen förklarar vad de är och hur de uppkommer?  

Vetenskaperna utforskar den vardagsvärld som omger oss och har lärt oss otroligt mycket om materiens beståndsdelar, universums utveckling och de levande organismernas mångfald genom att ta den världen på allvar. Den moderna filosofin betonar i stället upplevelsernas, medvetandets, betydelse och introspektionen som föredömlig kunskapsmetod. Upplevelserna, som vetenskaperna inte alls uttalar sig om, är inte bara grundläggande i den moderna filosofins kunskapsteori utan också i dess värdeteori.

Chalmers är en modern filosof, men just därför så omodern. Han betonar upplevelsernas roll och använder sig av samma metoder som Locke och Descartes. I den här boken tar han utgångspunkt i ett resonemang hos Descartes och ägnar större delen av boken till att diskutera frågan om virtuella världar är verkliga eller inte. Han vrider och vänder på frågan med stor skicklighet, men det hindrar inte att det är svårt att finna frågan särskilt intressant. De resonemang Chalmers hämtar från Descartes är egentligen lika ointressanta för oss som skolastikens resonemang var för Locke.

När Descartes utvecklade sin filosofi gjorde han det med en helt annan världsbild än vår. Den vetenskapliga revolutionen hade just inletts och den industriella revolutionen låg fortfarande långt i framtiden. När Chalmers återanvänder Descartes skeptiska argument och försöker visa att våra liv kanske är virtuella gör han det utan hänsyn till hur vetenskapen och tekniken utvecklats. Om vi tar vad vi idag vet om vår biologiska utveckling, teknikens och vetenskapens utveckling på allvar kan vi inte ta på allvar tanken att vi lever i en virtuell värld utan att veta om det. Det är kanske en möjlig tanke, men det är en ointressant tanke eftersom den inte är förenlig med vad vetenskapen säger oss.  

Allt detta hindrar inte att det finns många intressanta inslag i Chalmers filosoferande. Ett härrör från en idé hos Richard Dawkins. I boken The Extended Phenotype (1982), fortsatte han diskussionen från bästsäljaren The Selfish Gene (1976) om genernas roll i evolutionsteorin. Det är generna som väljs ut och lever vidare i utvecklingen, men det är deras uttryck i organismen, fenotypen, som direkt utsätts för evolutionens krafter. Det blir viktigt att förstå att i fenotypen ingår allt det som generna bestämmer och som påverkar överlevnaden, inklusive vissa beteenden och sådant som bäverns dammar och spindelns nät. Chalmers blev, som många andra, inspirerad av denna idé om ”den utvidgade fenotypen” och det låg nära till hands att tillämpa den på människans användning av artefakter. Så föddes idén till ”det utvidgade medvetandet” (”the extended mind”), tanken att i människans medvetande ingår, till exempel, lättillgängliga yttre minnesstöd som inte finns i hjärnan.

Att hjärnan använder artefakter när vi tänker ungefär som våra händer använder verktyg är en kraftfull tanke och det är många som haft den utan att psykologin i praktiken påverkats särskilt mycket. Redan Spinoza observerade att vi använder redskap för att tänka. Språket är kanske det viktigaste av dessa redskap och tack vare språket har vi sedan kunnat utveckla allt fler verktyg att tänka med. Men dessa verktyg ingår inte som bäverns dammar i människans fenotyp. De är inte naturliga uttryck för våra gener utan artificiella kulturfenomen som traderas från generation till generation. Vi kan försöka tillämpa evolutionsteorin även på den sortens fenomen, men då är det inte gener utan idéer, det Dawkins kallade ”memer” som replikeras. Daniel Dennett har försökt lansera den teorin i den hetsiga diskussionen om kulturens utveckling.

Kan man leva ett gott, värdefullt liv i de virtuella världarna? frågar sig Chalmers och svarar inte oväntat javisst. Oavsett hur din värdeteori ser ut blir svaret detsamma. Vad som är värdefullt beror på våra upplevelser, enligt Chalmers. Vissa upplevelser är värdefulla i sig själva, annat har värde genom att ge oss goda upplevelser. Njutning har värde, men kunskap, frihet och vänskap har också värde. Eftersom vi kan ha samma upplevelser i en virtuell värld som vi har i den fysiska kan alla dessa värden förverkligas där och livet bli lika värdefullt där som här.

Många skulle invända att livet i de virtuella världarna inte är på riktigt, och därför inte lika värdefullt, men Chalmers har ju redan argumenterat för att de virtuella världarna är lika verkliga som den fysiska världen och håller inte med. Om upplevelserna är desamma är värdena det också. Men innebär inte det att tillskriva upplevelserna för stor betydelse? När vi vill att våra liv lämnar spår, genom våra barn, organisationer vi byggt, teknik vi varit med om att utveckla, böcker vi skrivit eller för att vi som goda medborgare varit med att föra utvecklingen vidare, är det viktigt att spåren är verkliga och inte bara upplevda. Argumentet att den virtuella världen ger oss samma upplevelser som den verkliga övertygar oss inte om att det vi där upplever är på riktigt.

Axel Hägerströms värdenihilism spelade en viktig roll när den svenska socialdemokratin med social ingenjörskonst ville bygga ett nytt samhälle. Genom att uppfatta värden, inte som objektivt givna, utan som demokratiskt valda blev värdena medel i samhällsbyggandet. På senare år har inflytandet från FN-deklarationen och det kontinentala Europa inneburit en förstärkning av universella fri- och rättigheter, men fortfarande inom ramen för en grundmurad värdenihilism. Moral är för ”världens mest moderna folk” inget annat än ett medel i det goda samhällsbygget, instrumentellt och provisoriskt, även när detta samhälle ger mer utrymme för individens frihet att välja värden. Det verkar som om Chalmers håller med om detta trots att han ägnar rätt mycket tid åt att återge den moderna filosofiska värdediskussionen och dess försök att identifiera värden och definiera moral.

En av filosofins grundfrågor är vad vi kan veta om världen. För den moderna filosofin blir detta en fråga vad vi kan veta om ”yttervärlden”, världen utanför medvetandet. I Wien-kretsen fördes under 1920-talet en intressant diskussion på detta tema. Chalmers har återgett den diskussionen i boken Constructing the World (2011) och han gör det här igen. Enklast kan vi sammanfatta poängen genom att inse att den information våra sinnen ger oss om världen endast kan gälla världens struktur. Om du talar med mig i telefon förvandlas din röst till radiovågor för att sedan bli röst igen. Om världen består av form och innehåll är det bara formen som vi kan veta något om. Om världen har något innehåll kan vi inte veta något om det, men kanske allt är form? Chalmers vrider och vänder på den här sortens frågor och använder dem till att visa att vår kunskap om den fysikaliska världen är ekvivalent med vår kunskap om den virtuella världen i en perfekt simulation, trots att de fysiska objekten i simulationen ersatts av digitala. Strukturen är densamma.

Det är med blandade känslor jag avslutar läsningen av Chalmers nya bok. Få kan skriva så klart och lättfattligt som han, få kan analysera och argumentera så klart som han och boken är därför utmärkt som introduktion till den moderna filosofins problem. Liksom Bertrand Russell i den klassiska The Problems of Philosophy (1912) börjar han i Descartes metodiska tvivel, med introspektionen som metod och det egna medvetandet som utgångspunkt, men kanske är det dags att överge det sättet att bedriva filosofi till förmån för ett som utgår från vetenskapens resultat och metoder? Chalmers kallar det han gör ”teknofilosofi”, men nog finns det intressantare frågor att ställa om den nya tekniken än de gamla filosofiska frågorna från Descartes dagar.

Descartes undrade i sitt metodiska tvivel om kanske en ond demon lurar oss att tro på en värld som i själva verket är overklig. En modernare variant undrar  om vi kanske, utan att veta om det, lever i en simulerad verklighet, i en virtuell värld. Det är Chalmers utgångspunkt i den här boken och efter mycket resonerande slår han fast att det inte är uteslutet att vi faktiskt lever i en virtuell värld, men att i så fall den är lika verklig som den fysiska världen. Kanske är det detta som är filosofi, åtminstone modern filosofi, att fråga sig vad verklighet är, vad som är verkligt. Jag måste erkänna att den frågan lämnar mig rätt oberörd. Det är många andra frågor jag skulle vilja se diskuterade om de virtuella världarna. Alla de digitala jätteföretagen satsar idag på vr-teknik och gurus som Kevin Kelly lovar att vr kommer att bli större än den smarta telefonen. Men hur kommer livet i de virtuella världarna att bli? Är det rimligt att privata företag styr oss alla in i de världarna, i världar som företagen äger och utformar för att locka oss att tillbringa all vår tid där? Ja, det är lätt att komma på frågor som gäller vem som har makten över framtiden och som gör frågan om världarna är verkliga eller inte rätt ointressant.

Bo Dahlbom