Kalla krigets återkomst

På min roddmaskin tittar jag på teve. Den senaste veckan har jag sett en amerikansk dokumentär i nio avsnitt på Netflix, Vändpunkten: Bomben och kalla kriget (2024) av Brian Knappenberger. Det är en amerikansk serie och rappt berättad i en lättsam form, men det gör den inte mindre sevärd. Varje avsnitt inleds med några minuter om det pågående kriget i Ukraina och de två sista avsnitten handlar om Vladimir Putin och Ukraina. De avsnitten visar oss Putin som den gangster han är.

Knappenberger blandar nyhetsfilmer med kommentarer av ambassadörer, journalister, författare och överlevare. Det är fascinerande, lärorikt och skrämmande. Man kan undra över urvalet. Det är mycket som inte finns med: Koreakriget, Ungernrevolten och Pragvåren, till exempel. Kanske motiveras urvalet delvis av en önskan att inte måla Sovjetunionen i allt för mörka färger. Stalins illdåd finns med, men inte mycket om det totalitära Sovjet efter Stalin. Det är slående hur USA och Sovjetunionen framstår som medskyldiga till kalla kriget och dess upprustning. Det finns lite av Noam Chomsky över framställningen.

USA var den stora vinnaren av Andra Världskriget. Med en fantastisk ekonomi, en överlägsen krigsmakt med kärnvapen och ett välfungerande politiskt system hade USA möjligheten att sätta sin prägel på världen. Man hade kunnat leda utvecklingen av en god värld för alla – om det inte hade varit för Sovjetunionen. Inflytandet från Sovjet gjorde att USA inte kunde kontrollera FN och därför ofta valde att motarbeta organisationen. Sovjetunionens inflytande gjorde det också svårt för USA att agera förnuftigt i kampen mot fattigdomen i världen. I stället för att stödja regeringar som genom landreformer ville bekämpa fattigdomen valde USA att försvara storföretagens intressen mot de fattiga.

USA överskattade Sovjetunionens styrka. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Samuelson varnade, till exempel, redan 1961 i den mest använda läroboken i ekonomi för att den sovjetiska ekonomin skulle bli större än den amerikanska någon gång mellan 1984 och 1997. I senare upplagor, ända fram till 1985, fanns samma förutsägelse, men förskjuten i tiden. Den felbedömningen kom att prägla USA:s jakt på kommunister såväl i landet (McCarthy) som utomlands.  Man överdrev deras förekomst och makt. I stället för att ge stöd åt liberala demokratier kom USA, genom CIA-stödda statskupper, att jaga kommunister och försvara amerikanska affärsintressen i framför allt Latinamerika (United Fruit och Anaconda) och Mellanöstern (olja). Man stödde den ena förtryckarregimen efter den andra så länge den tog avstånd från varje form av socialism. Vietnamkriget var bara ett (extremt) exempel bland många.

Lättnaden var stor när Sovjetunionen i slutet av 1980-talet började falla samman, men återigen agerade USA fel. I stället för att gripa in och hjälpa Ryssland ta steget över till marknadsliberalism lät man landet klara sig på egen hand. Resultatet blev elände, oligarker och så småningom Putin. Det är värt att fundera över vad som kunde ha hänt om USA agerat klokare. Bill Clinton var president i USA på 1990-talet och får bära en del av ansvaret för att USA missade chansen att medverka till en mer positiv utveckling i Ryssland. George W. Bush kom efter Clinton och blev den som fick hantera terroristattacken den 11 september 2001. Han gjorde mest skada och värst av allt var väl det opåkallade kriget mot Irak. Tänk om Al Gore hade blivit president i stället.

Om Bush och hans ogenomtänkta krig mot terrorn kan man lära i en annan mycket sevärd dokumentär av Knappenberger som också finns på Netflix: Vändpunkten: 11 september och kriget mot terrorismen (2021). Det finns fler dokumentärer av denne mycket produktive filmskapare. Mycket omtalade är två dokumentärer om Internet: The Internet’s Own Boy: The Story of Aaron Swartz (2014) och We Are Legion: The Story of the Hacktivists (2012). De finns inte på Netflix, men där finns däremot en annan dokumentär av Knappenberger om Internet: Web of Make Believe: Death, Lies and the Internet (2022). Den är ett exempel på den genre som särskilt verkar intressera amerikanarna, ”true crime”, och ger en fascinerande inblick i det amerikanska samhällets avarter.

Idag är USA ett land som lider av extrem, politisk polarisering och den visar sig också i mottagandet av Knappenbergers serie om kalla kriget. Noah Rothman recenserade serien i den amerikanska, konservativa tidskriften National Review under rubriken “The Worst Cold War Documentary Ever Made” (del ett, del två). Det är lätt att förstå att en konservativ kritiker som Rothman reagerar på den nyanserade bild av USA som Knappenberger ger. Samtidigt är det sorgligt att diskussionen inte blir mer konstruktiv.

USA är världens mäktigaste land och lär förbli så under hela detta århundrade. Det är trösterikt att landet är en liberal demokrati med fria medier, även om detta alltför sällan har satt sin prägel på landets utrikespolitik. USA rymmer idag sådana inre motsättningar och agerar så vårdslöst i internationella sammanhang att det skrämmer nu när världen är på väg in i ett nytt kallt krig.

Bo Dahlbom