Digital besvikelse

Sedan några år växer kritiken av de amerikanska, digitala jättarna, Apple, Google, Amazon, Meta, Tesla och deras företrädare. Hur kunde det som började så bra gå så illa? Hur kunde en teknik som lovade frihet och demokrati leda till trollfabriker, övervakning, politisk polarisering och ängsliga tonåringar? Hur kunde unga entusiastiska entreprenörer som ville förändra världen bli medelålders monopolkapitalister med för mycket makt?

Jag läser en självbiografi på detta tema av en av de mest kända amerikanska techjournalisterna Kara Swisher, Burn Book (2024). Swisher lämnade Washington Post och flyttade till San Francisco år 1997 för att skriva om Internet för Wall Street Journal. Hon lärde snart känna alla de unga entreprenörerna i Silicon Valley och blev så insatt och skrev så bra att hon med sin tidning i ryggen blev den självklara kontakten när man hade något att berätta.

Swisher var kritisk, men delade 1990-talets entusiasm för den nya tekniken. Hon insåg snabbt att den skulle revolutionera mediebranschen, inte minst tidningar, och hon fascinerades och irriterades av alla de unga pojkar som, naiva och blåögda, med Internet ville förändra världen. Tyvärr blir boken mer av kändisjournalistik än analys av branschen och dess förutsättningar. Men hennes snabba porträtt av entreprenörerna är avslöjande och roliga. Man får läsa om Larry Page och Sergey Brin, Jeff Bezos, Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg, Travis Kalanick, Elon Musk, och många, många fler.

Swisher var särskilt förtjust i Steve Jobs för hans patos och produktkänsla. Hon kan inte låta bli att imponeras av Jeff Bezos och tycker särskilt illa om Mark Zuckerberg och Travis Kalanick. Ingen har gjort henne så besviken som Elon Musk. Genom alla personporträtt får man en rätt god bild av de olika företagen och deras utveckling, boomen vid slutet av 1990-talet och börskraschen några år senare, turerna kring Twitter. Swisher skriver om Facebooks roll i presidentvalet 2016, ryssarnas manipulationer, Zuckerbergs aningslöshet och hur Donald Trump trollade sig till makten.

Kara Swisher är mycket aktiv i media, i tidningar, tidskrifter, på webben och i poddar. Med kollegan på Wall Street Journal och nestorn inom amerikansk techjournalistik, Walt Mossberg, började hon år 2003 organisera årliga konferenser, All Things Digital, där de genomförde, nu klassiska, intervjuer med kända personligheter i Internet-världen. Steve Jobs var fram till sin död en återkommande gäst på konferensen. Tillsammans med Mossberg lämnade hon 2014 Wall Street Journal och startade webbsidan Recode med tillhörande konferenser. Med Scott Galloway har hon idag podden Pivot.

Swishers journalistiska gärning framhäver personerna, entreprenörerna, och det gör att hon har rätt lite att säga om tekniken och dess framtid. Digitaliseringen har gått så illa för att vi lämnat den i händerna på unga, vita män utan tillstymmelse till reglering, konstaterar hon. Det är absurt, hävdar hon, att två personer, Mark Zuckerberg och Elon Musk kan tillåtas bestämma över medborgarnas viktigaste mötesplatser. Hon inleder också boken med att skylla på kapitalismen, det ekonomiska system där företagens uppgift är att tjäna pengar till ägarna. För både Google och Facebook har detta inneburit att annonsörernas intressen vägt tyngre än användarnas.

Samtidigt som Swisher gillar tekniken och fortsätter att imponeras av de entreprenörer som förvandlar den till produkter och tjänster på marknaden är hon missnöjd med utvecklingen. Men inte alltför missnöjd. Hon beskriver sig som en optimistisk pessimist. Utvecklingen går åt fel håll, men det kan nog ordna sig ändå. Swisher tror inte att AI kommer att utrota mänskligheten, men däremot oroas hon av vad AI kan åstadkomma i händerna på dåliga människor. Det är ett problem att digitaliseringen drivs framåt av unga, tanklösa entreprenörer, som vill tjäna mycket pengar.

Swishers kritik av digitaliseringens utveckling är rätt självklar, men frågan är vad vi gör. Digitaliseringen har överraskat oss. Som en jättelik meteorit från rymden har den brakat in i vårt samhälle. På några decennier har entreprenörer i USA och Kina utvecklat produkter och tjänster med stor spridning och omfattande konsekvenser. De har på kort tid skapat företag som idag är de högst värderade i världen och därför utövar stort inflytande över den fortsatta teknikutvecklingen. Europa har inte deltagit i utvecklingen, men genom EU tagit initiativ till en smula tungfotad reglering av teknikens användning.

Digitala entreprenörer har gett oss en fantastisk teknik: sociala medier för kontakt med vänner, all världens musik, dataspel och filmer i mobilen, e-handel med omedelbar leverans. Men varför har inte hälsovården och utbildningen digitaliserats? Trots tidiga satsningar av de digitala jättarna har nästan ingenting hänt på dessa områden. Och hur kan offentlig förvaltning fortsätta ungefär som om ingenting hade hänt? Varför har konsumenttjänster, information och underhållning digitaliserats och inte resten av samhället?

En anledning till att digitaliseringen misslyckats på så många områden är att det handlar om komplexa tjänster med komplexa system av leverantörer. Men kan man inte säga detsamma om den traditionella musikbranschen? Viktigare är kanske att det handlar om politiskt styrda områden och att den politiska viljan till förändring har saknats. Många europeiska länder har saknat politisk styrning av digitaliseringen. Sverige har visserligen haft en IT-minister sedan 1990-talet, men med huvudansvar för den digitala infrastrukturen snarare än teknikens användning.

I ett samhälle där teknisk utveckling förändrar människors livsvillkor allt snabbare blir det allt viktigare med teknikpolitik, att vi för en levande diskussion om hur vi bäst omsätter teknikens innovationer i en god samhällsutveckling. Vi måste utforma samhället för förändring och vi måste finna sätt att dra nytta av den nya tekniken och undvika eventuella skador utan att hämma utvecklingen. För att kunna göra detta behöver det politiska systemet myndigheter för teknik och social förändring och departement och ministrar med ansvar för teknik och förändring. Ingenting av detta finns idag.

Facebook var en fantastisk teknik för vänner att hålla kontakt. Sedan blev tekniken ett sätt att sälja annonser. Google var en fantastisk sökmotor. Nu har den blivit en säljkanal. De stora techbolagen påminner alltmer om nätkasinon i synen på sina användare. Tekniken finns där och vi kan göra fantastiska ting med den, men bara om vi förstår vad som är möjligt och engagerar oss i hur tekniken används. Nu utvecklar de stora techbolagen AI-assistenter som kommer att vägleda oss i vardagen och utgöra vår kontakt med världen. Hur kommer bolagen att utforma den kontakten, vad vill de att vi ska se, vad vill de att vi ska göra? Hur kan de tjäna mest pengar?

Bo Dahlbom