Tekniksamhället

Palantir Technologies är en startup grundad av Peter Thiel år 2003. Alexander Karp är chef för Palantir och har doktorsgrad i juridik från Stanford och sociologi från Frankfurt där han inledningsvis hade Jürgen Habermas som handledare. Karp har beskrivit sig som socialist och demokrat och röstade på Hilary Clinton i presidentvalet 2016. Idag är han, liksom Thiel, en av Trumps många anhängare och beskriver Trumps administration som ovanligt talangfull. Kanske säger han detta för att hans företag är helt beroende av offentlig sektor i USA, men istället för att avfärda honom som ryggradslös försöker jag förstå genom att läsa hans bok The Technological Republic (2025) som han skrivit med en av sina medarbetare Nicholas Zamiska.

Huvudbudskapet i boken är enkelt. Företagen i Silicon Valley borde sluta med att utveckla enkla tjänster för den globala konsumentmarknaden och istället ta sitt ansvar som goda amerikaner och ge sitt stöd till den amerikanska nationen. I synnerhet gäller detta nu när AI-utvecklingen blivit en ödesfråga som kommer att avgöra USA:s framtid i konkurrensen med Kina om makten i världen. Palantir har fått mycket kritik i Silicon Valley för att man utvecklar system för dataanalys åt CIA och det amerikanska försvaret samt för övervakning åt den amerikanska polisen. Boken kan läsas som ett försvar och en rekommendation till de digitala företagen i Silicon Valley att följa Palantirs exempel.

Idén om den globala marknaden, som den formulerades till exempel av Thomas Friedman i boken The World is Flat (2005), ger marknaden företräde framför nationalstaten. Den digitala tekniken, som den utvecklades av Silicon Valley, var en teknik för marknaden, inte för staten. Även om Internet var ett resultat av det amerikanska försvarets satsningar på innovation var de digitala företagen som byggde på Internet inte nationella utan globala. De kinesiska digitala jättarna Tencent, Alibaba och Baidu var på väg i samma riktning men har under Xi Jinping rättat in sig i ledet och blivit en del av det kinesiska samförståndet med nära band till Kinas kommunistparti. 

Apple, Google, Microsoft, Amazon och Facebook är globala företag, inte i första hand amerikanska. Karp beklagar detta faktum och boken är en uppmaning till företagen i Silicon Valley att ta sitt ansvar för utvecklingen av den amerikanska nationen. Karps inställning är kluven till jättarna i Silicon Valley. Å ena sidan är han en varm anhängare av den digitala tekniken och av den ingenjörsanda som finns i många av dessa företag. Å andra sidan är han mycket kritisk till den liberala, socialistiska, postmoderna inställning som finns hos många av medarbetarna i dessa företag. Han är sarkastisk när han observerar att den vänsterkritik av marknaden som många ägnar sig åt kombineras med affärsidéer som går ut på att leverera enkla konsumenttjänster till marknaden.

Jag har tidigare skrivit om Jonathan Haidts diskussion av liberalism och konservatism i boken The Righteous Mind (2012). Haidt beskriver sig själv som liberal, men menar i boken att konservatismen har många fördelar. Liberalismen är en individualism. För konservatismen är gemenskapen viktig. Liberalismen tror på marknaden, konservatismen på nationen. Karp kanske var liberal en gång, men har nu blivit konservativ och vid sidan om huvudbudskapet finns i boken ett stort antal exempel på konservativa ståndpunkter. Varje kapitel i boken inleds med en liten historia, gärna knuten till en historisk person. Historien bryter tråden och ger hela boken karaktär av korta observationer snarare än sammanhängande text. Många av dessa observationer har en konservativ prägel.

Boken har fyra delar och Karp börjar med en historisk tillbakablick på tiden under och efter andra världskriget då samarbetet mellan den amerikanska regeringen och vetenskapsmän och ingenjörer var mera intimt, då USA var en ”technological republic”. Många av de tidiga presidenterna var själva vetenskapsmän eller åtminstone vetenskapligt intresserade, påpekar Karp med gillande. Det är denna ingenjörsrepublik som Karp vill återupprätta, men hur han tänker sig att det ska göras med Trump vid rodret är svårt att begripa.

Under andra världskriget verkade Vannevar Bush på uppdrag av president Roosevelt för bildandet av ”the National Science Foundation” och tog initiativ till Manhattan-projektet. På 1960-talet tog Apollo-projektet amerikanerna till månen. Nu ägnar sig ingenjörerna i Silicon Valley åt sociala medier och appar för matleveranser. Istället borde de ägna sig åt digitalisering av hälsovård och utbildning, och åt att utveckla framtidens krigsteknik som inte kommer att vara kanoner utan programvara, artificiell intelligens. Istället för att söka lyckan på marknaden i ett allt ytligare konsumtionssamhälle borde ingenjörerna värna djupa kulturella värden och stärka nationen USA.

Karp är imponerad av artificiell intelligens och avfärdar dem som, med vaga teorier om att människor är speciella, vägrar tro att maskinerna verkligen kan tänka. AI-tekniken är kraftfull och just därför måste USA utveckla den för att behålla övertaget i världen. AI är den nya atombomben. Samtidigt måste vi försäkra oss om att tekniken förblir ett verktyg i våra händer genom att begränsa dess möjligheter att kontrollera samhällets infrastruktur.

USA har sedan andra världskriget garanterat freden i världen genom sitt maktövertag. Karp anklagar Europa och Japan för att ha lutat sig mot USA och själva rustat ned. Just för att Tyskland vägrade skaffa sig en krigsmakt vågade Putin anfalla Ukraina, tror han. Nu finns dock chansen att ta ett språng, både för Europa och Japan, genom att satsa på artificiell intelligens, framtidens teknik för krigföring. Karp är mycket kritisk till den amerikanska försvarsmakten som, menar han, fortsätter att satsa på gårdagens teknik. Framtidens krig kommer inte att föras med F-35 och hangarfartyg utan med AI och drönare.

Digitaliseringen har inte bidragit till att öka produktiviteten eftersom den varit inriktad på konsumentmarknaden. Karp hänvisar till Robert Gordons kritik att digitaliseringen inte gett storartade innovationer som maskinerna gjorde för hundra år sedan. Han tycker inte att iPhonen är något att skryta med i synnerhet nu när den förför ungdomen med annonser. Digitaliseringen har bidragit till att öka effektiviteten i konsumtionen, gjort det enklare att konsumera, men det är ingen fördel tycker Karp som inte gillar konsumentmarknaden. Han gillar inte heller startups som vill sälja leksaker. Det är bättre att använda tekniken till att utveckla nya vapen än till att sälja leksaker.

Karp verkar tro att digitaliseringen koncentrerat sig på konsumentmarknaden för att ingenjörerna i Silicon Valley bara velat tjäna lätta pengar och inte brytt sig om att försöka göra nytta. Det kanske inte är hela sanningen. Den 24 mars 2025 ansökte 23andme om konkurs. Anne Wojcicki ville med sitt företag revolutionera hälsovården. Men det har varit svårt att digitalisera hälsovården i USA. Alla de digitala jättarna har försökt, men ingen har lyckats. Om staten och offentlig sektor är ointresserad av den nya tekniken, om reglering av utbildning, hälsovård och statsförvaltning gör det omöjligt för digitalföretagen att leverera lösningar är det inte underligt att de inriktar sig på konsumentmarknaden med sociala medier, dataspel och intäkter från annonser.

Karp upprepar boken igenom sin kritik av ingenjörerna i Silicon Valley och av universiteten som genomsyras av vänstertankar och pacifistisk ovilja att ställa upp för sitt land. Andra delen av boken ägnas helt åt denna ”urholkning av den amerikanska själen”. Karp beskriver sina kolleger i Silicon Valley som hycklare: de kan utveckla appar som placerar annonser, men de kan inte samarbeta med militären i det land som gett dem utbildning, kapital och trygghet. Han är missnöjd med dem för att de inte tror på någonting och därför tolererar det mesta. De har ingen kärna, inga åsikter som de verkligen står upp för. Annat var det förr. En gång fick alla studenter i USA en kurs i västerländsk kultur, men den kursen försvann i slutet av 1960-talet. Istället fick Edward Saids kritik av vårt västerländska förakt för araber de amerikanska universiteten att bli mångkulturella. Karp vill gärna återställa ordningen och rädda den amerikanska själen med en kanon som kan samla nationen. Vi känner igen diskussionen.

Trots sin kritik av ingenjörerna i Silicon Valley tror Karp att ingenjörerna är de som kan rädda USA och han ägnar tredje delen av sin bok åt att beskriva hur ingenjörer tänker. Han verkar inte ha läst Jan Carlzons klassiker Riv pyramiderna (1985) men har liknande idéer om vad som utmärker företagen i Silicon Valley. Han jämför den ingenjörskultur som finns där med hur bin svärmar och hur starflockar manövrerar. Vem som helst kan få vilken uppgift som helst. Hierarkier finns förvisso, men de tillåts inte begränsa kreativitet och effektivitet. Karp vill gärna se ingenjörskulturen prövas även i offentlig sektor och det är väl vad Elon Musk gör i DOGE. Om man lyssnar på Karp verkar han rätt nöjd med Musks framfart. Karp oroas av att det demokratiska partiet i USA, som han säger, håller på att ta livet av sig. Det är inte lätt att lyssna på Karp. Han talar osammanhängande och är väldigt rädd för att stöta sig med Trump-administrationen. Här intervjuar CNBC honom om boken och försöker få honom att tala klarspråk.

Karp beskriver hur hemmagjorda landminor blev ett effektivt vapen mot amerikanerna i Afghanistan. Den programvara som skulle kunnat användas för att lokalisera minorna var under utveckling och förblev under utveckling trots att Palantir redan hade den programvara som behövdes. Karp är mycket kritisk till att USA skickar iväg soldater utan att ge dem den utrustning de behöver. Däremot diskuterar han inte vad USA hade i Afghanistan att göra. Han kritiserar den byråkratiska materialförsörjningen i Pentagon som kräver skräddarsydda lösningar när det finns fullgoda, billiga lösningar på den kommersiella marknaden. Han skriver om hur Peter Thiel stämde den amerikanska försvarsmakten och vann och hur detta gjorde Palantir till framgångsrik leverantör av programvara till försvaret.

Bokens sista del handlar om vad USA måste göra för att bli åter bli ett tekniksamhälle. Många oroas av att USA håller på att bli en plutokrati. Landet styrs i allt större utsträckning av miljardärer som dominerar näringsliv, politik och ideella organisationer. Detta bekymrar Karp men hans lösning är att ge politiker och statstjänstemän konkurrenskraftiga löner och tillåta ett visst mått av korruption. Han är bekymrad över tyskarnas dåliga samvete efter andra världskriget och inspireras av den auktoritära regimen under Lee Kuan Yew i Singapore när det gäller att bygga en nationell identitet som går djupare än den liberala demokratin. Han slutar med en uppmaning att återskapa en amerikansk, enande kultur som vilar på utbildning, allmän värnplikt, religion, ett gemensamt språk och en fri press. Hur den fria pressen ska överleva i ett sådant samhälle är svårt att begripa.

Scott Galloway skrev för nästan 10 år sedan en av de bästa böckerna om de digitala jättarna. Nuförtiden driver han en podd med Kara Swisher och skriver krönikor på Medium. Förra året rapporterade han i en intressant text, ”Quitters”, att ungefär hälften av amerikanerna (yngre mer än äldre) tror att landet ska gå under och han undrade varför. I texten diskuterade han valet mellan att överge en nation i svårigheter eller stanna och försöka möta dem. Han hänvisade till ett mycket omtalat föredrag av kryptomiljardären Balaji Srinivasan år 2013 som hävdade att valet mellan att stanna och rösta eller lämna ett land var som att stanna i ett företag eller lämna det. Senare har Srinivasan samlat sina idéer i en bok, The Network State (2023). Hans föredrag blev starten på en rörelse i Silicon Valley där miljardärerna förberedde sig för landets undergång genom att investera i flyktplatser runt om i världen. Peter Thiel köpte en bunker på Nya Zeeland och blev medborgare i landet.

Som andra miljardärer äger Karp hus runt om i världen (bl. a. i Norge och Schweiz) men nu verkar han beredd att stanna i USA och satsa på att (med Donald Trump) rädda landet. Han kritiserar dem som väljer konsumentmarknadens ytliga varor och tjänster framför nationens framtid. De moderna industriföretagen som dominerade tiden efter andra världskriget var arbetsplatser där du stannade hela livet. Fabriken gav dig din identitet. Digitala företag är inte fabriker utan plattformar. De är marknadsplatser där du stannar så länge det gagnar dina syften. Du kan tänka på ditt land som en plattform. Om det inte tjänar dina syften kan du emigrera, flytta till ett annat land.

Jag brukar skriva om bra böcker, men den här gången gör jag ett undantag. The Technological Republic är ingen särskilt bra bok och mycket olik Peter Thiels bästsäljare Zero to One (2014). Thiel samlade – med hjälp av Blake Masters anteckningar från en kurs han höll på Stanford – sina tankar om startups i en liten elegant volym som kan rekommenderas även om Thiel har obehagliga politiska åsikter. Ofta beskrivs han som hjärnan bakom Trump. Thiel är i sin bok kortfattad, nästan lapidarisk, och gör många tydliga och intressanta poänger.

Ett av många intressanta kapitel i Thiels bok heter ”You are not a lottery ticket” och innehåller en fyrfältare som han får av de två motsatsparen pessimism-optimism och bestämd-obestämd. Dagens USA kännetecknas av obestämd optimism, vilket innebär att hela samhället präglas av mållöshet. Ingen vet vart man är på väg utan det gäller att vara öppen för det mesta och inte binda sig. Det gäller individer och det gäller politiken. Endast genom att starta ett företag kan du förverkliga en idé, sätta upp en mål och sträva för att nå det. Thiel menar att så var det inte på 1950-talet. Då rådde i USA en bestämd optimism. Individer och politiker hade mål och strävade efter att förverkliga dem. Thiel vill tillbaka till den tiden, när det fanns en samhällelig framtidsvision och en samhällsmoral grundad i denna vision. Han vill bygga framtiden, men han vill att det ska vara ett konservativt projekt där vi alla arbetar mot samma mål.

Karp kritiserar vår samtid och sina kolleger i Silicon Valley för kommersiell ytlighet. Vi har inte längre någon idé om det goda livet, säger han. Det är kanske sant att vi är ytliga, men var vi djupare förr? Demokratin är bräcklig eftersom den bygger på att alla har en röst. Den bejakar människors olikhet och erkänner att de har olika uppfattningar. Karp vill att vi ska enas, att vi alla ska tycka detsamma, och vill att denna uppfattning ska genomsyra samhället. Demokratin vill i stället vara en plattform där människor kan utvecklas och förverkliga sin dröm. Karp delar Thiels konservatism och vill att vi ska utveckla en gemensam uppfattning om det goda livet, men demokratin har ingen sådan uppfattning. Karp vill att statens tjänstemän ska medverka i nationens utveckling, inte vara byråkrater som följer givna regler. Han vill politisera statsförvaltningen och blir därigenom ett hot mot demokratin.

Karps bok är mångordig och texten spretar. Den är inte särskilt välskriven och inte särskilt välargumenterad. Ändå är den intressant som ett tidsdokument. Kanske markerar den en förändring i den roll som Silicon Valley och USA har spelat i världen. Med Donald Trump verkar USA ta steget från världsmakt, kulturmakt, och demokratiskt föredöme, och isolerar sig från resten av världen. England dominerade 1800-talet, USA 1900-talet. Är det Asien som ska sätta sin prägel på 2000-talet? Är det Kina? Hur ska det gå för Europa? Hur ska det gå för USA och för demokratin? Det var länge sedan framtiden var så spännande.

Bo Dahlbom