Gör tekniken oss sämre?

Alla som haft något riktigt intressant att säga om tekniken verkar ha varit kritiska. De menar att tekniken gör oss sämre. Det gäller 1900-talets stora teknikteoretiker, Lewis Mumford och Jacques Ellul, och det gäller sådana nutida kritiker som Neil Postman och Jonathan Haidt. Jag hoppas och tror att kritiken är ett övergående fenomen. När vi har vant oss vid hur tekniken utvecklas kommer vi att acceptera att den förändrar vår kultur och studera dessa förändringar utan att ha så bråttom att kritisera dem. Självklart ska vi vara kritiska, men med ett längre tidsperspektiv blir det intressantare att se vad som verkligen händer.

Nicholas Carr är journalist och författare, känd för sin kritik av digitaliseringen. Hans många böcker och artiklar har startat omfattande diskussioner. År 2008 hävdade han i artikeln ”Is Google Making Us Stupid?” att surfandet gjorde att vi blev ytliga och fick svårt att koncentrera oss. Två år senare utvecklade han dessa idéer i boken The Shallows: What the Internet is Doing to Our Brains  (2010). Hans nya bok heter Superbloom: How Technologies of Connection Tear Us Apart (2025).

Jonathan Haidt använder sitt nyhetsbrev After Babel till att introducera den ena kritikern efter den andra. Den 3 februari gav han ossen förhandstitt på Carrs nya bok. Efter en kort, mycket berömmande introduktion, där Haidt jämför Carr med Neil Postman, kan vi läsa en artikel av Carr som bygger på ett kapitel i den nya boken. Carr konstaterar att kommunikation är bra, men att sociala medier har gjort att vi kommunicerar för mycket. Att bygga djupa relationer med andra är en mödosam process där vi måste gå försiktigt fram. Vi börjar kanske med att prata om vädret och när samförstånd uppstår går vi vidare och bygger mer förtroendefulla relationer. Sociala medier förvränger kommunikationen och gör att vi inte längre bygger djupa relationer. Istället för att föra samtal med andra möter vi dem i ett massmedium.

Carr utgår i artikeln från ett intressant föredrag av den tyske sociologen Georg Simmel från 1903 där Simmel diskuterar vad som händer med människor i storstäder. Simmels analys betonar betydelsen av storstadens kommersialisering av vardagen. I storstaden kan det mesta köpas för pengar och värden förvandlas till pris på marknaden. De många mötena gör att människor blir mer reserverade, håller avstånd till varandra, inte lär känna varandra.

Simmels analys är typisk för sociologins pionjärer och påminner om hur Ferdinand Tönnies skiljer mellan den Gemeinschaft som fanns i bondesamhället och de mer tillfälliga relationer som utmärker det moderna samhället, Gesellschaft. Sociologins pionjärer ville bedriva värdeneutral vetenskap. Så nyktert som möjligt försökte de beskriva hur moderniseringen ökade individernas frihet samtidigt som den berövade dem den gemenskap som präglat bondesamhället. Simmels analys mynnar ut i en uppmaning till oss att förstå snarare än värdera den kamp som i storstaden utkämpas mellan individens särart och massans krav på konformism.

Livet i storstaden kan vara spännande, säger Simmel, men trängseln och de många människorna gör oss också likgiltiga och irriterade, ibland hatiska. De många främlingarna gör att vi upplever främlingskap. Den här beskrivningen är ännu mer träffande, säger Carr, som beskrivning av vad som händer i sociala medier på nätet. Visserligen kan man finna vänner på nätet, men misstänksamhet och aggressivitet är vanligare. Liksom de stora städerna förhindrar de sociala medierna genuina, mänskliga relationer. Genom att göra det enklare att kommunicera har kommunikationen blivit ytligare, mindre eftertänksam, mindre mänsklig. Det var bättre förr.

Den 5 maj introducerade Haidt i sitt nyhetsbrev historikern Christine Rosen med anledning av hennes nya bok The Extinction of Experience (2024). Efter en kort berömmande inledning av Haidt bidrog Rosen med en essä med titeln ”On the Death of Daydreaming”. För 25 år sedan skrev jag en liten krönika om det höga tempot med digital teknik. Det talades mycket på den tiden om behovet av större balans i vardagen. Rosen vill att vi inte ska vara så rädda för att ha tråkigt, känna leda. Hon vill inte att vi ska fylla varje paus med att titta på telefonen. Hennes text är intressant med många goda iakttagelser, men slutsatsen känner vi igen. Telefonerna med sina sociala medier har gjort oss ytligare, mindre kreativa, sämre som människor.

Det är lite tröttsamt att gång på gång läsa om hur tekniken gjort oss sämre. Det verkar finnas en genre av teknikkritik som i stort sett upprepar samma budskap. Den påminner om hur vuxna genom tiderna har förfasat sig över ungdomen och Haidts kritik börjar så för att sedan växa ut till mer allmän teknikkritik. När vuxna förfasar sig över ungdomens romaner, serietidningar, teve, dataspel eller mobiltelefoner är det lätt att avfärda kritiken med att den kommer från en äldre generation som inte hängt med i utvecklingen. Kanske ska vi reagera likadant på den mer allmänna teknikkritiken och se den som ett utslag av en konservativ oförmåga att följa med i utvecklingen.

Det kanske inte behöver sägas att vad än sociala medier gör med oss och våra relationer till andra människor så är det en tillfällig förändring. Darwins utvecklingslära innebär att vi som biologiska varelser inte för vidare våra erfarenheter till våra barn. Barn som föds idag är i stort sett genetiskt identiska med de barn som föddes för 10 tusen år sedan. Och när våra barn växer upp har den tekniska utvecklingen för länge sedan förändrat kulturen. Att förändringarna är tillfälliga innebär inte att de saknar intresse, men det betyder att vi behöver ha ett längre tidsperspektiv. Nu pågår en diskussion om vad artificiell intelligens kommer att betyda för vår intelligens som får Carrs oro över riskerna med Google att kännas överspelade.

Carrs och Rosens kritik av digitaliseringen hänvisar till ett förflutet, mer oskyldigt tillstånd. Före digitaliseringen byggde vi djupa vänskapsrelationer men sen förstörde sociala medier vårt sätt att umgås. Före digitaliseringen dagdrömde människor när de väntade på bussen. Jonathan Haidt vill visa att det var när ungdomarna fick smarta telefoner som de började må dåligt. Tidigare hade de mått okej. Även om den här sortens teknikkritik pekar ut ett aktuellt fenomen är den märkligt historielös. Hur människor bygger relationer till varandra, vad de gör när de väntar och hur de mår har naturligtvis varierat under tidernas gång och hur de kommer att bete sig i framtiden kan vi bara spekulera om.

Den industriella revolutionen gav oss ett överflöd av varor. Digitaliseringen har gett oss ett överflöd av tjänster. Internet med ett fantastiskt utbud av lättillgänglig information har blivit en självklar del av vardagen både i arbetsliv och på fritiden. När digitaliseringen och sociala medier kritiseras handlar det om att göra förändringar i vår användning. Ingen hävdar på allvar att vi ska återvända till ett liv före Internet. Kanske kan leverantörerna så småningom övertalas att göra förändringar i tekniken eller kanske kan vi ändra vår användning. Sådana förändringar pågår hela tiden. Carr kan knappast vara positiv till den pågående tiktokifieringen med Shorts och Reels. Men lugn, snart kommer det något annat.

Tekniken förändrar kulturen. När tekniken utvecklas, utvecklas kulturen. Det växande välståndet och globaliseringen ger ett större utbud. Med större utbud ökar tempot. Det är så mycket vi vill hinna med att vi bara hinner smaka på det mesta. Kanske Carr har rätt i att digitaliseringen gör oss ytligare. Men det är inte självklart att långsamt är djupt. Långsamt kan också vara torftigt, trögt, ointelligent. De stora städernas tjusning ligger både i tempot och det stora utbudet. Med nätet kan vi alla leva i storstaden. Teknikutvecklingen har ökat vårt välstånd och förändrat vår kultur. Teknikutvecklingen har tagit oss på en resa som vi inte vet vart den bär. Just därför är den så spännande. Den resan ger livet mening. Vem vill stanna på perrongen?

Vår biologi kanske inte förändras av tekniken, men vår kultur förändras. Om vi är missnöjda med förändringarna kan vi försöka ändra på tekniken eller reglera användningen av den. Men förändringarna är svåra att identifiera och svåra att förklara. Beror de på användningen av en viss teknik? Eller är det mer allmänna samhällsförändringar som är förklaringen? Robert Putnam beskriver i bästsäljaren Bowling Alone (2000) hur föreningslivet minskat i det amerikanska samhället. Många faktorer medverkar i förändringen men viktigast är, tror Putnam, tekniken och dess individualisering av fritiden. Teve och Internet gör att du kan roa dig på egen hand. Du behöver inte de andra och föreningslivet kan inte konkurrera.

Putnam hävdar att föreningslivets minskning har lett till en minskning av det sociala kapitalet i det amerikanska samhället. Om maskinerna är fysiskt kapital och människors kompetens är humankapital så kan relationer mellan människor kallas socialt kapital. Putnam skiljer mellan två former eller funktioner hos detta kapital. Det sociala kapitalet ökar sammanhållningen i den egna gruppen men det kan också överbrygga olikheterna mellan människor. Föreningslivet gör att människor med olika bakgrund kan komma samman och olikheter överbryggas. När föreningslivet minskar ökar den sociala isoleringen i ett samhälle. Människor känner mindre social samhörighet, och populistiska idéer och partier frodas, säger säger Putnam i en kort intervju tidigare i år. Men han säger också att ojämlikheten i dagens USA är lika stor som den var på rövarbaronernas tid i slutet av 1800-talet. Ojämlikheten tror jag är en viktigare anledning till polariseringen och att Donald Trump blev president.

Det amerikanska samhället är till skillnad från Europa inget välfärdssamhälle. När människor i USA blir arbetslösa har de dåliga skyddsnät. Globaliseringen under 2000-talet har drabbat stora delar av den amerikanska arbetarklassen samtidigt som den har berikat landets kapitalägare. Landet har tagit steget från industrisamhälle till informationssamhälle. Ojämlikheten har ökat och landet polariserats. Konservativa amerikaner i Rostbältet och Bibelbältet står emot liberaler i storstäderna på östkusten och i Kalifornien. Situationen underlättas inte av att de konservativa motsätter sig välfärdstjänster medan liberalerna förordar dem. De som har mest att tjäna på rejäla skyddsnät vill inte ha dem. År 2024 valde de Donald Trump som lovat återindustrialisera landet och nedmontera det lilla av välfärdssamhälle som finns i USA. Man tar sig för pannan.

Den individualisering av fritiden med hjälp av teknik, som Putnam diskuterar, är bara ett exempel bland många på hur den tekniska utvecklingen befriat oss från beroendet av andra. Vattenledningar gjorde att vi inte längre behövde gå till den bygemensamma brunnen för att hämta vatten. Och innan dess hade den egna brunnen gjort oss oberoende av andra. Den egna tvättmaskinen gjorde att vi inte behövde uppsöka en gemensam tvättstuga. Den tekniska utvecklingen har ökat vår frihet, vårt oberoende, men det har skett på bekostnad av gemenskapen med andra. Frågan är hur det blir möjligt att återupprätta en gemenskap som inte bygger på beroende. Putnam ser stora möjligheter att göra detta i skolan, men det beror väl på att skolan, liksom värnplikten, bygger på tvång. Vi tvingar fram en gemenskap.

Teknikkritiken använder en förrädisk tankefigur. Förr var det så här, säger man: djupare, närmare, äkta. Nu har det blivit så här: ytligare, formellare, oäkta. Men istället för att anklaga den tekniska utvecklingen för förlusten av någonting, för att göra oss ytligare, mer konsumtionsinriktade, och hävda att det var annorlunda förr, borde vi undersöka vad det är som har tillkommit. Den tekniska utvecklingen förändrar vår kultur. Det är förändringen som är intressant. Vår kultur utvecklar nya inslag. Låt oss studera dem istället för att ständigt återkomma till det som vi har lämnat bakom oss.  Vi ska inte, som Putnam tror, börja med föreningsliv igen. Vi ska inte återinföra värnplikten utan avskaffa kriget.

Bo Dahlbom