Teknikintresse

Ett av många tänkvärda nyhetsbrev jag läser är från Pessimists Archive, som vill påminna om ”den hysteri, teknikfobi och moralpanik som ofta möter ny teknik”. Man skakar på huvudet när man läser om de första reaktionerna på teknik som bara några år senare blir ett självklart inslag i vardagen. Just nu läser jag med stort nöje om ”det glömda kriget mot Sony Walkman”. Jag kan inte låta bli att tänka på Jonathan Haidt och hans korståg mot mobiler och sociala medier. Att ny teknik kan vara så skrämmande!

Digitaliseringen har berett väg för en ny generation journalister och forskare med en mer positiv syn på tekniken. En av dem är Daniel Jeffries som i ”Technophobia has a body count” den 23 juni 2025 på Freethink, skriver om konsekvenserna av människors rädsla för teknik. De exempel han ger – kärnkraft, stamceller, genmodifiering, mRNA-vaccin – är amerikanska, men vi känner igen dem. Jeffries är med rätta upprörd när han varnar för den obefogade teknikrädsla som grundas i blotta föreställningen om risker. Världen skulle varit mycket bättre idag om inte denna obefogade rädsla försenat utvecklingen, hävdar Jeffries. All utveckling innebär risktagande, men ju mer vi utvecklas desto bättre kan vi hantera riskerna. I EU vägleds vi istället av försiktighetsprincipen som inte räknar på kostnaderna av förbud.

Människor gör motstånd mot tekniken, men det finns också ett ointresse för teknik som verkar bero på att man inte på allvar inser vilken enorm betydelse den tekniska utvecklingen haft. Man förstår kanske att det moderna samhället ser ut som det gör tack vare den tekniska utvecklingen, men man agerar inte därefter. Man har säkert hört om ”det moderna miraklet”, den fantastiska välståndsökning som åstadkoms av den industriella revolutionen, så väl beskriven av ekonomer som Gregory Clark och Deirdre McCloskey. Men man är inte intresserad och drar inga slutsatser om vad den digitala tekniken kan innebära. Man funderar inte över hur den industriella revolutionen framför allt verkade genom att möjliggöra produkter och tjänster som inte fanns förut. Den stora välståndsökningen av digitalisering och artificiell intelligens kommer på samma sätt att ske genom att vi med teknikens hjälp gör helt nya saker.

Med nya produkter och tjänster förändrar vi samhället. Ointresset för tekniken som samhällsförändrare utgör en kraftfull broms på utvecklingen. Välståndsökningen låter vänta på sig för att människor inte förmår ta till sig de förändringar som den tekniska utvecklingen erbjuder. De tekniska lösningarna finns, men ingenting händer. Teknikspridning är aldrig enkel och de enkla tillämpningarna sprids först. Lagstiftning och gamla vanor hämmar de mer revolutionära förändringarna. Det saknas framtidsvisioner om hur samhället kan bli med den nya tekniken och därför saknas engagemang i försöken att införa den. Politiken ägnar sig åt annat. Det finns så många, mer närliggande, dagsaktuella frågor som engagerar våra politiker.

Tekniken är kanske mest intressant för ingenjörer, men nog är det konstigt att så många av oss kan leva med teknik och förstå så litet av hur den fungerar. Vad händer egentligen när man trycker på knappen och tänder ljuset i rummet? Hur fungerar en dator och vad är egentligen en stor språkmodell? Hur kan vi vara så ointresserade av hur tekniken som vi använder hela tiden fungerar? Jag har inget bra svar på den frågan, men kanske är svaret helt enkelt att människor är apor och att tekniken varken erbjuder mat, sex eller berusning – sådant som apor söker.

Nu är det inte tekniken själv som är mest intressant, utan teknikens användning. Det är allt man kan göra med teknik som är det riktigt spännande. Det är teknikens roll som samhällsbildare, som form för vardagen, våra drömmar och förhoppningar som gör tekniken fantastisk. Med maskinerna skapade människor ett helt nytt samhälle i den industriella revolutionen. Trettio år efter Internet väntar vi fortfarande på den digitala revolutionen. Konsumentmarknaden har i digitaliseringen utvecklats snabbt med mobiltelefoner, influensers, sociala medier, information, film, musik, dataspel, biljetter, taxitjänster och hotellrum. Men i skolan saknas fortfarande lärplattformar, sjukvården kämpar med sina journalsystem och statsförvaltningen är sig lik.

Digitala entreprenörer har sina framtidsvisioner men politiker verkar inte intresserade. Inga liknande framtidsvisioner formuleras i politiken. Tvärtom är den politiska diskussionen förvånansvärt visionslös. Den svenska AI-kommissionen skyndade att bli klar med sitt förslag till AI-strategi, men regeringen har inte bråttom. Först nästa år ska strategin komma. Under tiden ligger Sverige på plats 35 av 47 bland världens länder på en av alla de AI-rankningar som görs. Ingen verkar bry sig om detta, fullt upptagen som man är att återinföra regementen och hemvärn, rusta upp civilförsvaret, planera för skyddsrum och göra Sverige självförsörjande i händelse av krig. Man lägger tid och tankemöda på sådant som snarare vrider utvecklingen tillbaka.

Hur fort man tycker att samhällsförändringen går är en bedömningssak. Det är lätt att som Daniel Jeffries beklaga att utvecklingen går så långsamt, beklaga allt det välstånd som offras, alla sjukdomar som hade kunnat botas, all fattigdom som kunde förhindrats. Samtidigt kan man med visst fog hävda att förändringen går för snabbt. I Sverige vill till och med Riksbanken ha kvar kontanterna. Människor måste hinna vänja sig vid alla förändringar. Arbetsmarknaden måste hinna ställa om. Människors kompetens måste förändras. Om samhällsförändringen går för snabbt blir människor vilsna och känner inte igen sig. Våra samhällen har ännu inte ställt om till en hektisk teknisk utveckling, har inte riktigt lärt sig leva med förändring som normaltillstånd. Svenskarna är fortfarande bönder.

Bo Dahlbom