Webben, plattformar, AI

Ny teknik kan vara nya verktyg som ska användas i samma gamla samhälle för att förbättra, snabba på gamla vanliga verksamheter. Men ibland verkar tekniken istället förändra samhället, vända upp och ned på vardagen, kräva anpassning och ny reglering. Internet och artificiell intelligens har båda sådan, revolutionär karaktär. Anpassningen tar tid, tekniken utvecklas och ofta kan man urskilja stadier i teknikens utveckling och användning.

Den industriella revolutionen gick igenom flera sådana stadier med avgörande tekniksprång. Ofta brukar man urskilja 2 eller fler industriella revolutioner. Den första drevs av kol och ångmaskiner, den andra av olja, elektricitet och förbränningsmotorer. Teknikhistorikern David Landes diskuterar dessa två faser i industrialiseringen i boken The Unbound Prometheus (1969). Ibland brukar man tala om datortekniken, den digitala revolutionen, som en tredje industriell revolution. För 25 år sedan skrev jag en liten krönika om den revolutionen.

Den digitala revolutionen kan i sin tur redan nu – även om vi med tiden troligen kommer att ändra vår beskrivning – delas in i stadier och kanske kan vi säga att det började med webben på 1990-talet, för att följas av plattformarna på 2010-talet och artificiell intelligens på 2020-talet. Tidigt beskrevs den digitala ekonomin som en ”uppmärksamhetsekonomi”. 1990-talets elektroniska gemenskaper blev digitala plattformar som konkurrerade om kundernas uppmärksamhet. Nu ägnar vi snart all vår uppmärksamhet åt AI, vilken som assistent eller agent blir vårt nya gränssnitt till tekniken.

Tim Berners-Lee, som på 1980-talet skapade webben, beklagade den 12 mars 2024 denna utveckling i ett öppet brev ”Marking the Web’s 35th Birthday: An Open Letter”. När Berners-Lee utvecklade webben drömde han om ett verktyg som skulle göra mänskligheten starkare genom att utveckla samarbete, medkänsla och kreativitet. Det första årtiondets utveckling tyckte han stämde rätt väl med dessa ideal, men sedan tog kapitalismen och dess strävan efter rikedom och monopol över. Med AI blir det bara värre. Berners-Lee manar till reform av webben men ser ljusglimtar i mörkret. Han nämner Bluesky, Mastodon och GitHub.

Bloggaren och SF-författaren Cory Doctorow har myntat uttrycket ”enshittification” för att beskriva hur de digitala plattformarna försämrats. Plattformarna utvecklades med riskkapital och erbjöd inledningsvis attraktiva tjänster för att samla så många användare som möjligt. Sedan krävde investerarna att man måste börja tjäna pengar och då blev annonsörerna och andra kunder viktigare än användarna. Till slut ville investerarna ha tillbaka sina pengar och då blev aktieägarna viktigast. Facebook började som ett verktyg för Harvard-studenter att hålla kontakt med varandra, spreds över världen som ett verktyg för vänner och släktingar att hålla kontakt i förskingringen, men med annonser har Facebook förvandlats till ett massmedium för enkel underhållning. Nu handlar allt om att få användarna att lägga så mycket tid som möjligt på plattformen, att göra dem så beroende som möjligt, och det sker bäst med lättsam underhållning. Det som började så bra blev till slut mest bara skit.

Ravi Iyer, en av Jonathan Haidts medarbetare, skriver på Haidts blogg After Babel om hur sociala medier blivit massmedier. Enligt Mark Zuckerberg själv är bara 20% av innehållet på Facebook och 10% av innehållet på Instagram från vänner. Nu handlar innehållet mer om underhållning. Influensers gör rolig reklam. Iyer använder Daniel Kahnemans distinktion mellan snabbt och långsamt tänkande för att förklara varför vi använder sociala medel fast vi egentligen inte vill. Vi tänker snabbt när vi borde tänka långsamt. Sociala medel är som socker. Vi blir förförda, beroende, fast vi inte vill.

Vi behöver förändra världen, säger Berners-Lee, från en värld som styrs av profit till en värld som motiveras av mänsklighet. När man ser hur digitaliseringen har gett oss enkel reklamfinansierad underhållning medan vi väntar på lärplattformar och förebyggande hälsovård är det lätt att hålla med. Berners-Lee drömmer om en värld med mer intelligent design är den som marknaden har att erbjuda. Varför kan inte människor bara komma överens och använda sina resurser till att bygga en bättre värld? När man ser hur världen rustar inför kommande krig är man böjd att hålla med honom. Varför kan inte människor vara mer förnuftiga? Varför lägger vi så mycket av våra resurser på sådant som bara ger oss elände? Hur kan vi föredra enkel underhållning framför utbildning, hälsovård och fattigdomsbekämpning? Är vi dumma i huvudet?

Vi vill ha utveckling. Före den industriella revolutionen levde människor i samhällen som utvecklades mycket långsamt. Livet i de samhällena var för många kort, brutalt och eländigt. De plågades av infektioner, tandvärk och andra sjukdomar som vi för länge sedan lärt oss bota. Utvecklingen har gett oss ett helt annat samhälle, med välstånd. utbildning, hälsovård och underhållning och om utvecklingen fortsätter kommer framtidens samhälle att kännetecknas av ett fantastiskt överflöd.

Utvecklingen kräver människor med ambitioner och frihet för dessa människor att inom rimliga gränser förverkliga sina idéer. Utvecklingen drivs av målmedvetna entreprenörer och det är mycket som kan motivera dem. Det kan vara mänsklighet, men oftare kanske ärelystnad eller profit. Det gäller alla områden av mänsklig verksamhet, vetenskap, teknik, konst och företagande, ja, tyvärr även krigföring och kriminalitet. Adam Smith hävdade att egennyttiga människor på marknaden skulle styra utvecklingen åt rätt håll som ”av en osynlig hand”. Men det kräver att marknaden fungerar och att vi konsumenter väljer det som är bra för oss. Men vi är i grunden ganska lättlurade apor och väljer därefter. Sedan kan vi i våra bättre stunder ångra att vi väljer som vi gör och moralprofeter förfasas över våra val. Sanningen är att vi får det samhälle vi förtjänar, det samhälle vi väljer, vi som lever i moderna demokratier med marknaden som dominerande ekonomiskt system. På det stora hela verkar det bli ganska bra – och på litet sikt blir det bara bättre och bättre.

Bo Dahlbom