Känn dig själv

”Känn dig själv” är alltsedan Sokrates en vanlig ingång i filosofin, men att lägga tid på att förstå sig själv i en komplex värld tyder väl mest på dåligt omdöme? Så intressant är väl inte ens du? Länge dominerades psykoterapin av uppgiften att lära känna sig själv. Kanske genom att söka i sitt förflutna efter viktiga händelser som format en, kanske genom att utforska relationerna till sina föräldrar. Sigmund Freud ägnade mycket tid åt att lära känna sig själv och använde sin självkännedom till att förstå andra. Kanske kan man på liknande sätt försöka förstå världen genom att förstå sig själv. Men då skall man inte försöka lära känna sig själv genom introspektion utan snarare använda vetenskapen för att undersöka vad en människa är och kan vara. Jag har ägnat mycket tid den här våren åt att läsa böcker om människokroppens otroligt komplexa biologi, men samhällsvetenskaperna kan också lära en mycket om sig själv.

Du är en bland drygt 8 miljarder nu levande människor. Du är naturligtvis unik, men ändå inte särskilt intressant, utom för dig själv och dina närmaste. Det som är intressant är istället att du är en människa, i detta samhälle, i denna del av världen, i universum. Allt detta är det mödan värt att utforska under din korta levnadstid. Och just genom att du är människa kan du göra detta. Som ingen annan art på den här planeten kan människan se sig själv, sin värld, universum, och med tiden har hon också utvecklat en fantastisk förmåga att studera dem. Vi kallar den förmågan vetenskap. Den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet inledde ett projekt av kunskapssökande som 400 år senare firar fantastiska triumfer. För första gången i historien börjar vi nu ana konturerna av vårt universum, våra samhällen och vad det är att vara människa.

Det verkar finnas två helt olika sätt att lära känna sig själv, två olika betydelser av uttrycket ”känn dig själv”. Man kan genom introspektion utforska sitt inre, sitt känsloliv, sin karaktär, sina minnen, lära känna sig själv subjektivt. Eller man kan genom vetenskapen försöka lära sig så mycket man kan om vad en människa objektivt är och hur den värld, det samhälle, vi lever i ser ut och fungerar. När Sokrates uppmanar oss till självkännedom finns inte vetenskapen och distinktionen subjektiv-objektiv är ännu inte tydligt formulerad. Ändå är det rimligt att tolka hans uppmaning till självkännedom som huvudsakligen subjektiv.

Om man vill lära känna sig själv behöver man veta vad ett själv är. George Herbert Mead menar att självet bildas genom att vi internaliserar uppfattningar hos viktiga människor i vår omgivning, den generaliserade andre. Meads teorier påminner om Freuds teori om jaget, detet och överjaget. Även om Mead knappast själv diskuterade hur olika samhällen kunde resultera i olika själv kan vi komplettera hans teori med en sådan historisk dimension. Då kan vi med fördel vända oss till den amerikanske sociologen David Riesman.

David Riesmans The Lonely Crowd (1950, 1961) var kanske den under 1900-talet i USA mest diskuterade analysen av nutidsmänniskan. (Den omnämns i Dylan-låten ”I shall be released”.) Alla samhällen formar sina invånare, ger dem en samhällskaraktär, säger Riesman, men genom tiderna har resultatet växlat. I det moderna västerlandet kan vi urskilja tre människotyper: traditionellt styrda, inifrånstyrda och utifrånstyrda.

Före den industriella revolutionen var västerlandet traditionellt. Barn fick lära sig att göra som man alltid hade gjort. Efter den industriella revolutionen blev det inre viktigare. Barn internaliserade sina föräldrar så att de fick en kärna som kunde vägleda dem. Nu håller denna inifrånstyrning på att ersättas av en yttre, säger Riesman. Föräldrarnas auktoritet ersätts av barnens jämnåriga och av media. När människor i traditionella samhällen avvek från normen kände de skam. I moderna samhällen känner de istället skuld när de går emot sina inre principer. Nu är vi på väg mot ett samhälle, säger Riesman, där vi snarare känner ängslan när vi avviker. Jag letar förgäves efter en referens till Riesman i Jonathan Haidts The Anxious Generation. De ungdomar han beskriver i boken mår dåligt när de jämför sig med andra ungdomar. De saknar inre kompass och vägleds av jämförelsen med andra.

Riesman har mycket intressant att säga om dessa tre människotyper. Typerna sammanhänger med demografiska förändringar. Om vi ser tillbaka på hur befolkningens storlek har förändrats ser vi en tydlig S-kurva, säger Riesman. I det traditionella bondesamhället var folkmängden tämligen konstant. Födelsetalen var höga men dödligheten var också hög. I den industriella revolutionen ökade befolkningen snabbt genom att dödligheten sjönk, för att sedan plana ut när födelsetalen anpassade sig. Den industriella revolutionen innebar ökat välstånd och större möjligheter. Samhället blev mer dynamiskt. Självförverkligande blev viktigt.

Riesman bedriver vetenskap, även om det är en mycket informell form av vetenskap han ägnar sig åt. När han försöker besvara frågan hur samhällsutvecklingen har förändrat människor rapporterar han inga experiment. Förvisso redovisar han enkäter och uppgifter om den ekonomiska utvecklingen, men mycket av hans resonemang bygger på observationer av populärkulturens utveckling. Man undrar hur han väljer det han lyfter fram, hur han gör sitt urval och varför. Det är svårt att sätta alltför mycket tilltro till hans slutsatser. Det finns något förföriskt i samhällsbeskrivningar som använder sig av kategorier typ traditionell, modern, postmodern eller, som hos Riesman, traditionell, inifrånstyrd, utifrånstyrd. Men det som gör hans resonemang till vetenskap är att det inte handlar om Riesman själv utan om det amerikanska samhället. I världen pågår en samhällsutveckling och den vill Riesman beskriva.

Descartes hade i början av 1600-talet en avgörande roll i den vetenskapliga revolutionen men samtidigt lade han grunden, tillsammans med empiristerna i Storbritannien, för den moderna filosofin. Hans filosoferande använde sig av en särskild metod, introspektionen, som innebar att han studerade sitt eget inre. En av de viktigaste tidiga empiristerna var John Locke och även han höll vetenskapen högt samtidigt som han använde introspektionen som filosofisk metod. Han gav en beskrivning av filosofin som hjälpreda till vetenskapen men envisades ändå med att använda sin introspektiva metod till att uttala sig om både det ena och det andra.

Att filosofera, tänka själv, innebar för både Descartes och Locke att utforska sitt medvetande, sina upplevelser, sina intuitioner, att lära känna sig själv, och detta blev i modern tid, ända fram till början av 1900-talet, det självklara sättet för filosofin att söka kunskap. Så bedrev man kunskapsteori, ontologi, metafysik, etik, religionsfilosofi, estetik, politisk filosofi, alla de discipliner som utgjorde den moderna filosofin. Man debatterade den fria viljan, meningen med livet, varför det fanns någonting alls, vad en människa är, utan att göra några nämnvärda framsteg. Samtidigt utvecklades vetenskapen och gjorde allt fler fantastiska upptäckter: elektricitet, elektromagnetism, evolutionsteorin, termodynamiken, grundämnen, relativitetsteorin, kvantmekaniken.

På 1900-talet fick vetenskapen en sådan framgång att den tog över filosofins roll som kunskapens moder. Den amerikanske filosofen Willard Quine kunde på 1950-talet konstatera att kunskapsteorin hade blivit en del av psykologin. Daniel Dennett tog de idéerna vidare och blev kanske det bästa exemplet på en filosof som sökte sig till vetenskapen för att finna argument och grund för sin filosofi. Om man vill använda den moderna filosofins klassifikationer var Dennett en empirist som hämtat mycket av sina idéer från sina lärare, från Quine vid Harvard och från Gilbert Ryle i Oxford. Men Dennett värjde sig mot dessa klassifikationer, de filosofiska ismerna. Han var mån om att framhålla att hans filosoferande är en del av vetenskapen och utvecklas med den.

Människan har som ingen annan art en fantastisk förmåga att se världen och sig själv och det är den förmågan som används i vetenskapen. Men människan verkar också ha en förmåga att utforska sitt inre och den förmågan definierar den moderna filosofin från Descartes och Locke. Subjektiviteten är sanningen sa Kierkegaard och en modern filosof som Thomas Nagel betonar det subjektiva perspektivet. Han blev mycket omtalad när han i en artikel diskuterade denna förmåga till självkännedom. Artikeln ”What is it like to be a bat?” (1974) har idag 15 000 citeringar på Google Scholar.

Nagel betonar det subjektiva perspektivet, uppfattningen om oss själva som någonting. Att vara människa är att uppleva världen, att möta den på ett visst sätt. Den upplevelsen bär förvisso på en viktig sanning. Det hade Kierkegaard rätt i. Men därmed inte sagt att vi bäst lära känna oss själva genom att introspektivt utforska vårt inre. Vad är det vi gör när vi försöker beskriva det som bara vi har tillgång till? Vad är det för språk vi använder? Språket lär vi av andra och vi använder det för att tala om objekt i världen som vi alla upplever. Språket är socialt och duger inte riktigt till att tala om det som vi inte kan dela med andra. Det finns inga privata språk, som Wittgenstein hävdade.

Det är med den moderna filosofin som de gamla religionerna. Den försöker uttala sig om sådant den inte känner till. Den vill inte vänta på vetenskapen utan tar tag i de riktigt svåra frågorna direkt. De traditionella hantverkarsamhällena verkar alla ha religioner i vilken universum skapas av en hantverkare. På den tiden visste man knappt någonting om universum. Ändå ville man förklara hur det hade uppkommit. Då tog man det som låg närmast till hands och så blev gud en hantverkare. Bättre om man hade låtit bli att uttala sig om uppkomsten och istället börjat utforskandet av universum. Bättre om man hade börjat med det som så  småningom skulle bli vetenskap.

Det är klart att man kan lära sig mycket om livet genom att läsa skönlitteratur. Genom att ta del av berättelser om andra människor kan man spegla sig i dem och deras öden och därigenom lära känna sig själv. Berättelserna om andra ger en anledning att tänka igenom sitt liv och sina livsval. Men skönlitteraturen är beroende av vetenskapen. De berättelser som där berättas får sin näring av vad vetenskapen har att säga om oss människor och vår värld. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen görs i skönlitteraturen tillgänglig i en mer underhållande form.

Att förstå världen och den tid man lever, att använda vetenskapen till att förstå sig själv är i själva verket det enda sättet att lära känna sig själv. Man måste börja med världen om man ska förstå sig själv. Alla andra metoder är omvägar, återspeglingar av det som vetenskapen funnit. Det har även psykoterapin äntligen insett och som kognitiv beteendeterapi uppmanar den oss inte längre att försöka lära känna oss själva utan vill att vi istället direkt angriper det som blivit problem i våra liv. Omvägen över vårt inre, strävan efter självkännedom genom introspektion, kan äntligen läggas åt sidan som den omväg den är.

Bo Dahlbom