Tänkande maskiner
Daniel Kahneman skiljer i boken Tänka snabbt och långsamt (2013) mellan två sorters tänkande. Det snabba tänkandet är associativt och innebär att vi känner igen något. Det långsamma tänkandet är ett mer mödosamt resonerande med hjälp av olika principer. Kahneman använder distinktionen för att förklara varför vi ofta gör misstag när vi tänker men också varför vi ofta gör rätt. Vi gör misstag för att vi tänker snabbt, associerar, när vi borde tänka långsamt, logiskt.
Den här distinktionen har en lång historia och kan kanske förklara en av de stora motsättningarna i filosofins historia, den mellan empirism och rationalism. När den moderna filosofin växte fram på 1600-talet fick vi både en brittisk empirism med filosofer som Locke, Berkeley och Hume, och en kontinental rationalism, med Descartes, Spinoza och Leibniz. Både empirismen och rationalismen gav oss teorier om kunskap, men empirismen utgår från det snabba tänkandet, från varseblivningen, medan rationalismen tar sin grund i det mer långsamma resonerandet med hjälp av principer.
Senare kom distinktionen att spela en viktig roll i Kants ambition att förena empirism och rationalism. På 1900-talet hittar vi den bl. a. hos Bertrand Russell och hans distinktion mellan kunskap genom bekantskap och kunskap genom beskrivning.
Distinktionen har fått förnyad aktualitet genom framgångarna i artificiell intelligens. Forskningen på AI-området kom redan från början på 1950-talet att skiljas i två konkurrerande grenar: en mer neurologiskt orienterad med fokus på varseblivning, igenkänning och lärande och en mer logiskt inriktad med fokus på problemlösning. Vi känner igen skillnaden mellan snabbt och långsamt tänkande, mellan association och logik.
Forskningen i artificiell intelligens kom länge att domineras av den logiska inriktningen, men den AI-forskning som nu ställt till sådant rabalder är i stället den neurologiska inriktningen. AI har gjort genombrott i form av djupa neurala nät med fantastisk förmåga till inlärning och mönsterigenkänning. Frågan är nu om detta innebär att den neurologiska inriktningen har vunnit. Kommer den att kunna ge oss tänkande maskiner? Är allt tänkande i grunden snabbt? Har empirismen segrat?
Många AI-forskare verkar tro detta och framstående forskare på olika fält, som Nick Bostrom, Stephen Hawking och Max Tegmark, varnar för en snar framtid när de tänkande maskinerna kommer att hota vår maktställning på den här planeten. Jag tror att de har fel. Jag tror inte att den neurologiska inriktningen kan ge oss tänkande maskiner och jag ska försöka visa detta genom att vrida och vända lite mer på Kahnemans distinktion.
Jag har besök av rådjur i min trädgård och de förstör min tujahäck. Samtidigt ger de mig tillfälle att studera dem och jag häpnar över hur primitiv deras interaktion med omgivningen är. De struttar runt och petar på mina buskar med nosen, tuggar lite, äter. De har väl utvecklade sinnen och deras motoriska förmåga är det inget fel på, men de har inga händer. Jag tänker på hur mycket våra händer betyder för oss, vilken skillnad de gör.
Med händerna kan vi undersöka föremål på ett helt annat sätt än djuren kan göra med sin mun. Vi kan gräva med dem, bryta sönder, samla ihop, bära, men framför allt kan vi med händerna göra och använda verktyg. Med verktygen kan vi tillverka kläder, bygga hus, göra musik, laga mat. Verktygen gör livet otroligt mycket lättare, bättre och rikare. I människans utveckling går en avgörande skiljelinje mellan tiden innan vi fick händer och tiden därefter. När vi väl hade fått händer kunde utvecklingen övergå och fortsätta i verktygen. Biologisk utveckling kunde övergå i kulturell.
I stället för att våra händer utvecklades till hammare, sågar eller skruvmejslar kunde vi utveckla dessa verktyg så att alla människor kan använda dem. Långt senare kunde vi ta steget från verktyg till maskiner, komplexa, mer eller mindre automatiska verktyg. Med verktygen utforskade vi vår omgivning, tog isär den, tittade noga på den. Verktygen gjorde vetenskapen möjlig. Maskinerna utvecklades samtidigt som vi i vetenskapen lärde om deras funktion.
Det ligger nära till hands att tro att tänkandet utvecklas i takt med våra verktyg. När vi använder våra verktyg på allt mer komplexa sätt blir vårt tänkande allt mer komplext. När vi bygger komplexa maskiner kräver detta att vårt tänkande förmår greppa komplexiteten. Vår hjärna måste utvecklas för att vi ska kunna använda våra händer till alla våra verktyg. Men när händerna väl fått sin form behöver varken de eller hjärnan utvecklas mer. Utvecklingen fortsätter i verktygen.
Språket förtjänar en särskild diskussion eftersom det är ett verktyg som de flesta av oss inte använder med händerna. Vår hjärna måste utvecklas för att vi ska kunna använda tungan och munnen till att kommunicera och för att vi som barn snabbt ska kunna bemästra vårt modersmål. Men när hjärnan fått denna förmåga kan utvecklingen av tänkandet övergå till att ske i språket. Med språkets hjälp kan vi organisera oss och dessa organisationer är också en sorts verktyg som vi använder och som i användningen utvecklar vårt tänkande.
Vi börjar tänka med våra manuella verktyg, fundera över hur de fungerar, hur de kan användas och hur de kan utvecklas. Så småningom abstraheras tänkandet från de konkreta verktygen. Vi utvecklar intellektuella verktyg som vår hjärna kan använda även om vi inte gör något med händerna. På samma sätt med språket. Vi lär oss tala tyst till oss själva utan att röra munnen. Mycket tänkande har formen av tyst tal.
Även om vi kan tänka utan att använda händerna sker gärna tänkandet i ett samspel mellan hjärnans verktyg och händernas verktyg, som när den här texten växer fram. Jag skriver några meningar. Läser dem, ändrar, lägger till, tänker med hjälp av texten, tänker i texten. Eller som när jag tar isär en maskin och försöker förstå hur den fungerar. Den här delen rör sig så, och då rör sig den delen så, och så vidare.
Händerna har manuella verktyg och hjärnan intellektuella. Hur de intellektuella verktygen greppas av hjärnan vet vi inte mycket om. De manuella verktygen har en viktig roll som stöd för de intellektuella. Språket har en viktig roll som gränssnitt mellan hjärnan och många av våra intellektuella verktyg. När väl händerna börjat använda verktyg behöver de inte utvecklas vidare. Utvecklingen kan ske i verktygen. Är det på samma sätt med hjärnan? När vi väl börjat använda intellektuella verktyg kan utvecklingen av vårt tänkande ske i verktygen snarare än i hjärnan? Hur som helst, det är lätt att se en parallell mellan händerna och hjärnan: Man kan inte snickra särskilt mycket med bara händerna och man kan inte tänka särskilt mycket med bara hjärnan heller.
Att tänka snabbt innebär att tänka med bara hjärnan. Det är sådant som alla djur kan, även rådjur. Och det är också sådant dagens AI-system kan. Att tänka långsamt innebär att hjärnan använder sig av verktyg. Det är det nästan bara vi människor som kan. Hur det går till, hur hjärnan griper och hanterar sina verktyg vet vi än så länge väldigt lite om. Det är denna verktygsanvändning vi måste förstå om vi ska bygga tänkande maskiner.
Människor kommer naturligtvis någon gång i framtiden att kunna bygga tänkande maskiner. Det finns inget principiellt som hindrar oss från att göra detta, men det kommer att ta mycket lång tid. Tänkandet är mycket mer komplext än vad många av dagens AI-forskare tycks tro. Arbetet med neurala nätverk har gjort stora framsteg under de senaste 20 åren, men att tro att det bara är att arbeta vidare med den sortens teorier för att bygga tänkande maskiner är ett misstag. Mänskligt tänkande är mycket mer komplext än så och tänkande maskiner som påminner om oss kräver helt andra teoretiska principer och genombrott.
Bo Dahlbom