Kan tekniken rädda välfärden?
Föredrag på Komek 2010 i Malmö den 18 augusti, 2010.
Gamla tiders bönder var hantverkare. Dagens läkare och lärare är också hantverkare. De är professionella utövare av ett hantverk med stor yrkesskicklighet, men väldigt lite arbetsdelning, väldigt lite organisation. Det är på den enskilde läraren eller läkaren det beror om resultatet skall bli bra.
För 200 år sedan, i början av 1800-talet, var nästan alla svenskar sysselsatta i jordbruket, mer än 2,2 miljoner av en total befolkning på 2,5 miljoner. Idag sysselsätter jordbruket motsvarande 50 tusen heltidsarbetande. Men dagens svenska jordbruk producerar mer livsmedel än jordbruket i början av 1800-talet. En bonde producerar idag lika mycket som 50 bönder gjorde för 200 år sedan.
Gör nu följande tankeexperiment: Tänk om vi under de närmaste 50 åren – utvecklingen går snabbare nuförtiden – kunde få samma produktivitetsökning i sjukvården som vi haft i jordbruket. Då skulle en läkare om femtio år göra samma jobb som femtio läkare gör idag. Tänk vad mycket vård vi skulle kunna få! Och vad billig den skulle bli! Är en sådan utveckling möjlig? Om den inte är möjlig, varför inte? Om böndernas hantverk kunde omvandlas till industriellt jordbruk, borde vi väl kunna omvandla läkarnas hantverk till industriell sjukvård? Om det inte går, beror det i så fall på att läkarna har större kraft att motstå en sådan utveckling än bönderna hade? Eller beror det på att vi inte vill ha industriell sjukvård?
Välfärden utmanas
Sverige är ett välfärdssamhälle. När välståndet efter andra världskriget växte ville man genom fördelning ge alla svenskar tillgång till en god utbildning, vård, barn- och äldreomsorg och garantera alla en hygglig levnadsnivå vid sjukdom eller arbetslöshet. Välfärden innehåller dels ett antal grundläggande tjänster, dels en allmän inkomstförsäkring (sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, föräldraförsäkring, hyresbidrag, försörjningsstöd).
I början av 2000-talet började välfärden att utmanas av växande välstånd och snabb medicinsk och teknisk utveckling. Det växande välståndet gör att vi ställer allt större krav på välfärdens tjänster. Välståndet gör också att vi lever längre och som gamla och kanske multi- och långtidssjuka behöver mer vård och omsorg. Det växande välståndet gör också att lönenivåerna i samhället stiger, vilket gör välfärdstjänsterna dyrare. Ett samhälle i snabb förändring kräver också allt mer omfattande utbildnings- och vidareutbildningsinsatser.
För att välfärden ska kunna hålla jämna steg med välståndsökning och samhällsförändring behövs mer resurser. Resurstillskottet kan ske genom att skatterna höjs, men de flesta bedömare utesluter denna möjlighet. Det kan också ske genom att fler betalar skatt och detta var alliansregeringens metod. Det kan ge en del, men knappast tillräckligt och välståndsökningen tvingar därför fram en privat marknad för välfärdstjänster med högre kvalitet, och särskilt högre tillgänglighet, än den som det offentliga kan erbjuda. Denna utveckling hotar den allmänna välfärden med ökade klyftor som följd. Samtidigt innebär en snabb samhällsutveckling med ökad konkurrens och ett allt komplexare tekniksamhälle att många riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden. Andelen bidragstagare ökar, vilket också leder till ökade samhällsklyftor.
Det kan tyckas paradoxalt att ett växande välstånd skapar problem för välfärdssamhället, men så är det. Med ett växande välstånd ökar tämligen naturligt skillnaderna i samhället. Vilken levnadsnivå är det rimligt att skattevägen genom fördelning lyfta de svaga till? Hur mycket bidrag är de som har ett jobb villiga att betala de som inte har något? Samtidigt som det pågår en utveckling här och de flesta är med på att fattigdomsgränsen flyttar upp, så flyttar den inte upp lika snabbt som välståndet växer.
Välfärdens framtid
Om vi inte bara stillatigande ska se en utveckling som påminner om den vi sett i USA, med snabbt växande samhällsklyftor, måste vi finna nya lösningar på välfärdens problem. Och vad vore väl naturligare än att på välfärdens område försöka åstadkomma samma utveckling som skapar ständigt växande välstånd i samhället? Den välståndsutvecklingen är en följd av en fantastisk produktivitetsökning, som i sin tur är en konsekvens av teknik- och organisationsutveckling. Borde vi inte kunna öka produktiviteten i välfärdstjänsterna på samma sätt? Och borde vi inte kunna organisera vårt samhälle på ett sådant sätt att utanförskapet minskade snarare än växte?
Låt oss pröva dessa möjligheter. Vad skulle de innebära? Vad kan vi lära av den produktivitetsökning som ägt rum i jordbruk och industri under de senaste 200 åren? Kan den omsättas i en liknande produktivitetsökning i välfärdstjänsterna och i så fall hur? Och om den inte kan omsättas på detta sätt, varför kan den inte det?
Produktivitetsökning
Under drygt 200 år, med början år 1800, har vi haft en årlig tillväxt av bnp/person med ca 2%. Det innebär en sammanlagd produktivitetsökning (tillväxt) i landet på ca 5000 procent. Det betyder att en svensk idag med en veckas arbete producerar lika mycket som en svensk för 200 år sedan gjorde på ett helt år. Men det innebär också att hon på en vecka konsumerar lika mycket som en svensk gjorde på ett helt år.
Vi har svårt att föreställa oss hur det var att leva förr. Historiska filmer, böcker och även historieundervisningen i skolan romantiserar det förflutna, gör det mer likt vår egen tid. Om historien alls försöker beskriva vardagslivet är det överklassens förhållanden man skildrar. Man beskriver hur en liten elit hade det och vi får ingen förståelse för hur livet var för det stora flertalet. Att människor svalt i Norrland på 1860-talet har vi kanske hört, men inser vi vad det säger oss om livet då? Vad har vi egentligen för bild av 1700-talets Sverige med återkommande missväxt, svält, epidemier och tidig död? Om vi hade en bättre bild av det förflutna skulle vi kanske förstå vilket fantastiskt mirakel industrialiseringen var.
Vi kanske någon gång har hört om den höga barnadödligheten i bondesamhället, men vad sade oss den siffran egentligen? Genom släktforskning blir kunskapen mera levande. Så här berättar Ann-Louise Lundqvist på SVT:s webbplats om sina släktingar i tidigt 1800-tal: ”Ingrid var det förstfödda barnet, född 1801. Hon dog 15 år gammal. Måns som föddes 1810 dog i feber två år gammal. Botil blev ett år och dog av rödsot. 16 år var Peter då han dog i nervfeber. Bertha blev fem år och dog i mässlingen och sist Ingeborg som dog vid födseln 1826 i okänd sjukdom.” Det var inte bättre förr.
Före år 1800 förekom ingen märkbar produktivitetsökning alls. Bnp/person i Sverige steg och sjönk, men höll sig i stort sett på samma nivå så långt tillbaka i tiden som vi kan överblicka. Det mesta tyder på att bnp/person i Sverige var högre på yngre stenåldern (ca 5000 år sedan) än den var på 1700-talet. Det är därför verkligen ett mirakel, den ekonomiska tillväxt, den produktivitetsökning, människor får uppleva med början ca år 1800.
Hur kan denna tillväxt förklaras? Vad var det som förändrades, vad var det för nya element som introducerades i de nordeuropeiska samhällena? Tre faktorer vävdes samman och åstadkom ett fantastiskt ekonomiskt lyft i norra Europa: teknisk utveckling, konkurrens och handel. Jordbruket industrialiserades, industriproduktionen växte och utvecklades. Genom automatisering och allt mer omfattande handel förvandlades de gamla statiska samhällena med självhushållning till allt snabbare föränderliga industrisamhällen med ständigt, snabbt växande produktivitet.
Är det något särskilt med tjänster?
Kan vi upprepa framgångarna i jordbruk och varuproduktion mer allmänt? Kan vi åstadkomma en liknande produktivitetsökning i tjänstebranschen? Den allmänna meningen verkar vara att detta är omöjligt. Men när vi tittar närmare på vad som sagts om tjänster de senaste decennierna borde vi kanske tänka om.
Redan Adam Smith i The Wealth of Nations i slutet av 1700-talet pekar på en väsentlig skillnad mellan varor och tjänster: de senare försvinner när de utförs medan de förra kan lagras och säljas och säljas igen. Vid tillverkning av varor omsätts arbete i kapital. Vid utövning av tjänster blir det ingenting kvar. I vår egen tid har William Baumol lagt till observationen att effektivisering av tjänsteutövning är omöjlig: en kammarorkester kan inte spela fortare eller klara sig utan något instrument, utan att kvaliteten försämras. Denna ”Baumols sjuka” drabbar alla försök att öka produktiviteten i tjänstebranschen. Effektivisering är endast möjlig genom att sänka kvaliteten.
Men vänta lite. Är detta verkligen sant? Mycket har sagts om skillnaderna mellan tjänster och varor, om hur tjänster är immateriella, om hur de kräver medverkan av producent och konsument. Men man gör ett stort misstag om man försöker göra en poäng av skillnaden mellan varor och tjänster. Den intressanta skillnaden är i stället den mellan hantverk och industri. I hantverkssamhället är tillverkning en form av tjänsteutövning. I ett samhälle med självhushållning sker det mesta av tillverkningen för eget behov, men när jag tillverkar för någon annan har det karaktär av tjänsteutövning: jag tillverkar ett par skor till dig, jag stickar dig en tröja, lagar dig ett mål mat.
När tillverkningen industrialiseras är det en komplex och mödosam process med många viktiga inslag: standardisering, arbetsdelning, marknad. Industrialiseringen innebär ett helt annat förhållningssätt till tillverkning, en helt annan organisering av tillverkningen. Dagens tjänsteutövning är ett hantverk och det som gör tjänsterna speciella är hantverket, inget annat. När vi industrialiserar tjänsteutövningen i utbildning och sjukvård kan vi få en utveckling av just den typ vi fått när det gäller tillverkning. Allt människor gör började en gång som hantverk, men inget vi gör behöver förbli hantverk. Enklast är naturligtvis att ersätta rutiner med teknik, att automatisera rutinmässig verksamhet, och det finns mycket rutiner i vård, skola, omsorg. Men med IT är det också möjligt att ersätta tämligen kontextberoende och interaktiv verksamhet med teknik.
Adam Smith hade rätt i att betona betydelsen av produkter, men all tjänsteutövning kan använda sig av produkter, och utvecklingen av tjänsten innebära produktutveckling. Även de tjänster Smith själv diskuterade – de som utförs av tjänare i människors hem – innebär underhåll, reparationer, utveckling av produkter och lämnar därför ett värde efter sig. Ju mer av produkter, verktyg, teknik, en tjänst använder sig av, desto viktigare blir marknaden för tjänstens utveckling.
I välfärdens tjänster spelar omsorg en viktig roll och även om man i Japan prövar robotar i omsorgen så tror vi kanske inte riktigt på den möjligheten. Kontakten med en människa verkar inte kunna ersättas med teknik, men lägg märke till att så snart vi börjar göra en detaljerad beskrivning av en tjänst öppnar vi också dörren till automatisering. Mänsklig kontakt, samvaro med en annan människa, ska vi kanske inte alls uppfatta som en tjänst.
Nej, det som skiljer välfärdstjänsterna från varuproduktionen är inte att det är något särskilt med tjänster, utan att välfärdstjänsterna, när de först utvecklas efter andra världskriget och i stor utsträckning ännu idag, utövas av offentliga monopol. Det är dessa monopol som utgör det största hindret för utveckling. De påminner på många sätt om de monopol som dominerade det gamla bondesamhället, hantverkssamhället, skråsamhället, vid början av industrialiseringen. Starka professioner i sjukvård och utbildning sätter sin prägel på verksamheten, otydlig ledning och brist på ekonomiska incitament, hindrar industrialisering.
Industrialiserad välfärd
Det är lätt att föreställa sig en industrialiserad välfärd. Globalisering, automatisering, kommersialisering, systemisering och rationalisering skapar ett tjänstesamhälle med automatiserade tjänster för självbetjäning över nätet, med dynamisk, uppsökande tjänsteutövning, med myndiga medborgare, mogna konsumenter, vilka tar ansvar för sin ekonomi, sitt boende, sin hälsa, sin utbildning. Med många privata utförare i konkurrens på en marknad, med export och import av tjänster, får vi ett samhälle där även tjänstebranschen får en produktivitetsökning.
Vi har redan sett många exempel på vad detta kan innebära på den privata marknaden. Vi har sett hur Internet-banken ökat produktiviteten i bankernas rutintjänster, hur distributionen av musik, film, nyheter över nätet revolutionerat mediebranschen, hur försäljningen av resor ökat produktiviteten i resetjänstbranschen. Överallt är det samma enkla automatiseringsprincip som tillämpas. En tjänst som tidigare utfördes manuellt i ett möte mellan kund och leverantör, läggs för självbetjäning på nätet, tillgänglig med mycket hög kvalitet var som helst. Det sparar kostnader hos leverantören och naturligtvis än mer hos kunden.
Industrin använder Internet för övervakning och styrning av processer, man utövar tillsyn och kontrollerar tillträde över Internet. Utvecklingsmöjligheterna här är enorma och om alla dessa möjligheter togs tillvara i välfärdstjänsterna skulle vi få en veritabel revolution i sättet att bedriva utbildning och sjukvård. I vården skulle vi kunna gå från reparationer till (mer) säker drift, vi skulle kunna bedriva vård på distans, vi skulle kunna öka kvaliteten i vården genom online kontakt mellan vårdtagare och vårdgivare. Bara befrielsen från det besökstvång som kännetecknar hantverket, till förmån för online tillgång, innebär naturligtvis fantastiska produktivitets- och kvalitetsvinster. I stället för att ringa, sitta i kö, boka en tid, ge dig ut i regnet, ta en kölapp, sitta i väntrum, och sedan få dina 10 minuter med doktorn, kan du åstadkomma samma eller bättre resultat genom en kontakt över nätet, delvis standardiserad och automatiserad, delvis personlig och interaktiv.
Internet innebär naturligtvis också en otroligt mycket effektivare informationsanvändning och i tjänster där information spelar en nyckelroll innebär detta stora möjligheter. När vårdkunden får tillgång till ett väl fungerande ärendehanteringssystem får hon äntligen ett minne och ett planeringsverktyg för hälsa, motion, vaccinationer, förebyggande åtgärder, rehabilitering, och så vidare. Vårdleverantören får i stället tillgång till all världens information om sjukdomar, kliniska prövningar, behandlingsresultat vilket möjliggör en verksamhet på vetenskaplig grund snarare än en som litar till den individuelle hantverkarens beprövade, men ack så begränsade, erfarenhet.
I skolor världen över introduceras nu datorer enligt konceptet en-till-en – en dator till varje elev, en dator till varje lärare. Så får skolan äntligen tillgång till dagens arbetsverktyg framför andra: mobilt Internet. Och när skolan får detta nya arbetsverktyg, då kan den äntligen börja uttåget ur sin gamla tvångströja: klassrummet, lektionen, läroplanen, den ensamme läraren med sin klass. Med mobilt Internet kan vi få en skola online. Och vi bäddar för en fantastisk produktivitetsökning även i skolan. När skolan förvandlas från byggnad till verksamhet kommer vi att vilja experimentera med olika lösningar. På samma sätt som i vården kommer amatörerna, alla vuxna, att få en större roll i utbildningen av de unga.
För att hitta de bästa lösningarna och för att få fart på utvecklingen av välfärdsbranscherna behöver vi innovationer, entreprenörskap och konkurrens. Detta blir svårt att åstadkomma inom ramen för de centralplanerade offentliga utförarna, i synnerhet om man ser reaktionen hos dagens politiker och de tunga professionerna, läkare, sjuksköterskor, lärare, på förslag till effektivisering. Vi måste finna vägar att öppna de offentliga organisationerna för konkurrens och mer marknadsorienterade lösningar.
Rädsla för marknaden
Missnöjda med dagens välfärdstjänster är det alltfler som kompletterar den offentliga sjukvården med privata sjukvårdsförsäkringar. Många oroar sig över att man med dessa försäkringar går före i köerna i den offentliga sjukvården. Därför är politiker av olika färg överens om att den offentliga sjukvården inte ska tillåtas ta uppdrag från privata försäkringsgivare. Om så skulle ske, om man med plånboken kunde gå före i köerna, då skulle solidariteten i samhället undergrävas, sägs det, men är detta rätt resonerat?
Radion berättar om hur européer söker sig till sjukvården i Thailand. Man lockar med europeisk kvalitet och asiatiska priser. Inga köer, inga väntetider. Reportern undrar om det inte är omoraliskt att utnyttja en vårdapparat som uppenbarligen behövs för thailändarna själva. Nej, turism och handel är inte omoraliskt. Att vi reser till Thailand, bor i deras hus, brer ut oss på stränder och i restauranger, köper mat, hyr bilar, och på andra sätt konsumerar landets resurser är tvärtom en viktig förutsättning för Thailands utveckling. Det ger sjukvården där ökade inkomster och möjlighet att utvecklas och växa.
Även om det sticker i ögonen när somliga köper sig förtur i sjukvårdskön, är det oklokt att stanna vid denna reaktion. Att genom lagstiftning förhindra den offentliga sjukvården att ta uppdrag från privata försäkringsgivare innebär endast att det växer upp privata sjukvårdskliniker vid sidan om de offentliga. Möjligheten att köpa sig förbi kön är densamma med ett sådant system. Om det offentliga lär sig ta betalt så kan man i stället använda det offentliga till att inleda en utveckling av sjukvården som tjänstebransch i stället för att motverka en sådan utveckling.
Läkarna oroar sig också för geschäft i sjukvården och irriteras av privata alternativ till sjukvården som satsar på hälsotester och screening. Ingen störs av den årliga bilbesiktningen, men att göra något liknande på den egna kroppen anses leda till obefogad oro och onödiga kostnader utan några egentliga fördelar. Med en konsumentmarknad för hälsotester kommer forskning och utveckling att finna nya finansieringskällor, och konkurrensen kommer att driva på utvecklingen. Vi kan se fram emot en snabb utveckling med allt bättre screening-metoder. Varför invända mot detta?
Välfärd – för alla?
Men vad händer med välfärden om man på detta sätt öppnar den för konkurrens och marknadslösningar? Hur organiserar man en allmän välfärd på en privat marknad? Mer konservativa lösningar innebär helt enkelt att offentlig sektor outsourcar en del av sin verksamhet, dvs. köper in vård och utbildning genom upphandling på en marknad. Genom den konkurrens som då kan uppkomma, under förutsättning att även mindre leverantörer släpps in på marknaden, kan utvecklingen ta fart. Mer radikalt är det att öppna upp för en än mer dynamisk marknad genom att låta medborgarna själva förfoga över sina skattebaserade vård- och utbildningspengar och själva kunna välja vård- och utbildningsleverantör.
Ett sådant system kommer att förändra förutsättningarna för vård och utbildning så att de mer kommer att likna förutsättningarna för mat, kläder och boende. Tänk om vi kunde få en utveckling av den svenska skolan och sjukvården som påminner om utvecklingen av den svenska livsmedelsförsörjningen? Där har vi sett en fantastisk produktivitetsökning i jordbruket, en fantastisk kvalitetshöjning och ett närmast ofattbart större utbud. Vi har haft en utveckling som inneburit att vi idag importerar livsmedel för 90 miljarder kronor om året, exporterar livsmedel för 50 miljarder kronor, och har en livsmedelsindustri som omsätter 170 miljarder kronor.
Men är det möjligt eller vettigt att handla vård och utbildning på marknaden på ungefär samma sätt som vi idag handlar mat, kläder och boende? Är det inte en väldig skillnad på sjukvård och mat, på utbildning och kläder? Mat och kläder köper vi på en marknad med ett enormt utbud och ett stort antal leverantörer – även om dessa tenderar att samlas och konsolideras i allt större stormarknader. Kan vi tänka oss att köpa utbildning och vård på liknande sätt? Vill vi inte ha en läkare, en lärare, som vi bygger en långsiktig, förtroendefull relation till? Jo, kanske det, men ingenting hindrar väl att den läkaren eller läraren snarare är mäklare av tjänster än själv leverantör?
Med sjukvård och utbildning på marknaden, kommer inte dessa tjänster att fördelas ojämlikt bland medborgarna? Jo, det får vi räkna med. Men det är en utveckling som verkar närmast ofrånkomlig i ett samhälle med växande välstånd. Hur vi än vänder oss kommer det att växa fram en marknad för den här sortens tjänster och det bästa vi kan göra är att agera så att den utvecklingen blir positiv för oss alla.
Genom att utveckla välfärdstjänsterna kommer vi att bidra till ekonomisk utveckling i landet, till uppbyggnaden av en konkurrenskraftig tjänstebransch med Sverige och svenskarna som hemmamarknad, till en mer effektiv användning av våra skatter, och till ett fantastiskt kvalitetslyft i de svenska välfärdstjänsterna. Ett anständigt samhälle kommer hela tiden att vilja bevaka de skillnader i utnyttjande av dessa tjänster som kommer att växa fram. Men situationen blir densamma som när det gäller övrig konsumtion och strävan efter jämlikhet får inte utgöra ett hinder mot utveckling. Då blir vi alla förlorare för en god sak.
Att dela kakan rättvist
När man säger att det är viktigt att den svenska välfärden fördelas rättvist mellan alla svenska medborgare får man intrycket att ”den svenska välfärden” är något välbestämt. Så är det naturligtvis inte. När välfärdstjänsterna utvecklas efter andra världskriget bildar de kanske ett någorlunda välbestämt system, men det systemet har idag vuxit, blivit alltmera oöverskådligt och det har blivit allt svårare att säga vad det innehåller. Alltfler tjänster har utvecklats vid sidan om det offentliga systemet och frågan om gränsdragningen mellan offentligt och privat har blivit allt mera vansklig. Det blir allt vanligare med stora skillnader i denna gränsdragning mellan olika landsting och olika kommuner.
En allt snabbare utveckling av medicinska diagnos- och behandlingsmetoder kommer att leda till ett allt mera dynamiskt utbud av välfärdstjänster. Självklart vill vi ha ett system av välfärdstjänster som uppmuntrar en sådan utveckling, men det betyder att vi måste tänka oss ett system med många innovativa tjänsteutvecklare på en marknad. Det är en utveckling som vi redan sett inom läkemedelsbranschen, där de stora läkemedelsföretagen som en gång byggts med egenutvecklade innovationer, nu övergått till att köpa sådana på marknaden.
På 1900-talet ägdes telefonerna av Televerket. Utvecklingen av nya modeller och tjänster gick mycket långsamt. Så avreglerades telemarknaden och utvecklingen tog fart. Vi fick en allt snabbare utveckling av olika telefonmodeller och innovativa teletjänster. Televerket behövde 75 år för att ge oss en Dialog. På 20 år har marknaden förvandlat den till en iPhone. Den svenska sjukvården behöver genomgå en liknande avreglering. Det är ett sådant perspektiv vi behöver när vi försöker föreställa oss framtidens sjukvård.
Ekonomisk tillväxt är en förutsättning för välfärd. Det visste 1950-talets socialdemokrater. Nuförtiden är det inte ovanligt att välfärdens mest uttalade förespråkare ifrågasätter tillväxten. Om den fria marknaden är en förutsättning för tillväxt, kommer välfärdens tjänster att utvecklas snabbare om de avregleras. Men marknaden innebär konkurrens och i konkurrensen finns alltid vinnare och förlorare. Det verkar som om vi måste välja mellan tillväxt och rättvisa. Om den rättvisa fördelningen hämmar tillväxten, blir vi alla i längden förlorare på rättvis fördelning. Samtidigt verkar det vara så att ett någorlunda rättvist samhälle är en förutsättning för tillväxt, inte ett hinder. Motsättningen mellan tillväxt och fördelning, mellan marknad och rättvisa, hanteras bäst i ett dynamiskt samhälle som ger marknaden utrymme att utvecklas samtidigt som det värnar alla medborgarnas intressen.
Vad ska vi göra?
Det är relativt lätt att föreställa sig hur en industrialiserad välfärd ser ut. Det är svårare att se hur vi går från nuvarande system till ett sådant samhälle. Vi borde imponeras av förändringsförmågan i 1800-talets Sverige när de drog igång den industriella revolutionen. Frågan är om vi har samma kraft att förändra idag?
När välfärden byggdes ut i Sverige efter andra världskriget, var det staten som hade initiativet och därför blev det naturligt att det offentliga blev välfärdens utförare. Så nu sitter vi med en stor offentlig organisation och det är inte lätt att se hur den ska kunna förvandlas på det sätt som här beskrivits. Kanske är det som med amerikanen som körde vilse på Irland och, efter att vägen bara blivit smalare och smalare, till slut hamnade på en lerig bondväg som ledde fram till en bondgård. Där frågade han om vägen till Dublin, varvid bonden kliade sig i huvudet och till slut vresigt svarade: ”Sir, if you want to go to Dublin, don’t start here.”
Vad ska vi göra för att inleda en mer långtgående produktivitetsökning i välfärden? Vad kan vi göra för att i välfärdssektorn åstadkomma den sortens mirakulösa utveckling som 1800-talets bönder lyckades dra igång i jordbruket? Vi borde naturligtvis fortsätta analysen av det moderna miraklet för att verkligen förstå hur det var möjligt, vilka faktorer som bidrog till utvecklingen och hur. Detta arbete pågår. Men om vi tills vidare nöjer oss med den skiss till analys som jag har gjort här är receptet tämligen enkelt. Vi behöver satsa på teknisk utveckling, uppmuntra konkurrens, säga ja till marknaden, satsa på arbetsdelning, outsourcing, upphandling i olika former. Och vi behöver aktivera medarbetarna i offentlig sektor så att de börjar tänka förändring snarare än bevarande, tänka effektivisering och automatisering snarare än hantverk och traditionella arbetsformer.
Bo Dahlbom