Drivankare i mobilsamhället

Pfizer kundtidning, DAISY News, november 2002

Handen på hjärtat, är du förändringsbenägen? Är du nyfiken på andra sätt att tänka, värdera, organisera? Eller är du nöjd med det liv du har, dina rutiner, din vardag? Skulle du vilja vara kinesisk bonde ett år, börja om på nytt, pröva ett annat liv? Eller skrämmer dig tanken att förlora det du har?

Gräset är alltid grönare någon annanstans, sägs det, men de allra flesta vill aldrig lämna hagen. Och ändå är det bara en serie tillfälligheter som fått oss att hamna där. Knappast någon kan skryta med att ha valt sitt sätt att leva och verka.

Tag den moderna sjukvården som exempel. Den har vuxit fram i ett industrisamhälle och ser ut därefter. Med fabrikerna som förebilder, byggde vi sjukhus och organiserade vården som om det gällde tillverkning av kullager.

I fabrikerna fås effektivt energiutnyttjande i långa rader av maskiner, effektiv sammansättning av produkter på löpande band. Med rutiner reduceras behovet av mänskligt omdöme. Ju större fabrikerna blir och ju mer automatiserad produktionen, desto högre blir produktiviteten.

Hur kunde annars kloka människor ens tänka tanken att bedriva sjukvård på detta sätt? Och hur svårt är det inte sen att tänka alternativ, vilket motstånd röner inte varje försök till nytänkande. Fabrikerna håller oss i ett järngrepp.

Men nu lämnar vi fabrikernas samhälle. I de riktiga fabrikerna finns bara robotar kvar medan personalen jagar kunder på den globala marknaden. Företagen har blivit mobila säljorganisationer med outsourcad produktion. Och sjukvården följer efter.

När samhället byter fokus från varuproduktion till tjänsteutövning, inser vi att sjukvård är tjänsteutövning. Och tjänster utövas bäst där kunderna finns. Varför måste jag ta mig till en fabrik bara för att jag fått ont i foten?

Läkarna som på 1900-talet var ingenjörer, experter på vårdprocesser och problemlösning, prövar nya roller. Sjukvården börjar tvivla på storsjukhus och centrala journalsystem och söker lösningar utanför fabrikerna.

Fram växer en vård som kännetecknas av delaktighet och samarbete, med läkaren som resurs när hon verkligen behövs, medan det mesta av vården tas om hand av de sjuka själva, deras anhöriga, vänner, andra med liknande erfarenheter – frivilliga amatörer.

Vi får en vård som använder patientens sociala nätverk och ofta innebär reparation och tillbyggnad av nätverket. En sådan vård går ut i samhället, söker upp människor mitt i livet, i arbete och fritid, i skolor och bostadsområden. Det är en mobil, distribuerad sjukvård, en alltid tillgänglig servicedimension i tillvaron, snarare än en reparationsverkstad när motorn redan skurit ihop.

Informationstekniken är viktig i denna förändring, men det är en teknik för service och samarbete snarare än produktion och administration. Med mobilt Internet, mobiltelefoner och webb, håller vi kontakten i våra nätverk. Det låter banalt, men erbjuder trots allt ett alternativ till löpande bandet.

Det finns mycket som oroar i en sådan utveckling. Kan vi garantera kvaliteten? Kan vi hitta journalen? Och hur blir det med rättvisa och jämlikhet?

Men tro inte att utvecklingen går att hejda. Marknadens makt över vår tanke är snart lika stark som en gång fabrikernas. Så varför inte delta i utformningen av den nya vården så att de allra värsta misstagen undviks? Och ett samhälle byggt på människors möten borde väl egentligen kunna bli ett riktigt gott samhälle? Varför inte vara med och styra flotten in i framtiden snarare än hänga efter som drivankare?

Bo Dahlbom
dahlbom@siti.se