Dags att släppa in barnen i verkligheten

KRUT, Kritisk Utbildningstidskrift, nr 109, 2003

Som arbete betraktat är skolarbetet meningslöst. Mycket möda utan resultat. Skolan är ett ställe att vara på medan vi väntar på livet och den ger oss i bästa fall examen och betyg som gör att vi kommer in i nästa skola. När vi slutar har vi en kartong med teckningar och uppsatser – inte mycket att skryta med efter 12 års arbete.

Skolan var från början ett projekt som drogs igång när Sverige i mitten av 1800-talet skulle förvandlas från bondesamhälle till industrisamhälle. En hel generation bondbarn skulle lära sådant som deras föräldrar inte kunde. Skolan befriade barnen från arbetet i jordbruket och visade dem vägen in i ett helt nytt samhälle. Skolan gjorde bondbarnen medvetna om nationen Sverige, lärde dem läsa, skriva och räkna, lärde dem sitta still i bänken, förberedde dem för ett arbetsliv i industrisamhällets fabriker. Lärarna hade hög status. De tillhörde framtiden, det nya samhället, medan elevernas föräldrar och äldre släktingar satt fast i det gamla bondesamhället.

Som så många samhällsprojekt har skolan nu förvandlats till institution. Men dess roll har förändrats. Idag är föräldrar och arbetsliv i de allra flesta fall bättre lämpade än skolan att stå för introduktionen till samhället. IT lär sig barnen av varandra och dagens mediavärld och konsumentmarknad känner de mycket bättre än sina lärare. För bondbarnen var skolan ett fönster mot stora världen. Nu finns den stora världen i barnens favoritleksaker.

Skolan har blivit en underlig institution vid sidan om samhället som i bästa fall lyckas lära barnen något lite av det de behöver kunna ute i samhället, men som ägnar sin mesta tid åt sådant som bara finns i skolan. Skolan förbereder oss idag för vidare skolgång snarare än för arbetslivet och så förlängs skoltiden allt mer när den i stället borde förkortas.

Skolan har blivit en förvaringsplats där vi stoppat undan barnen för att slippa ha dem runt benen. Där är de i säkerhet i väntan på att de skall bli vuxna och kan klara sig själva. Med tillrättalagda läroböcker, där kunskapen är tuggad, uttunnad och garanterat sann och fördomsfri skyddas barnen från verkligheten. Ända tills Internet spränger skolans gränser och släpper in lite verklighet. Då får vi panik och ropar på censur.

Barnen är för godtrogna får vi höra. De kollar inte uppgifterna på nätet. I en ytlig enkät slår man fast att barnen blivit just sådana som skolan och vi vill att de ska vara: barnsliga, godtrogna, illa förberedda för verkligheten. I själva verket tror jag att de har en mycket sundare inställning till nätet än sina föräldrar. De låter sig översköljas av nätet och bryr sig inte om sådant som sant eller falskt. Det är som när man är ute och går i naturen. Är detta verkligen en alm? Är det inte snarare en lönn? Vem bryr sig? Ja, utom skolan förstås, där detta är viktigt.

Om vi i stället ville våra barns bästa skulle vi uppmuntra dem att utvecklas snarare än att försöka förhindra dem tillträde till verkligheten. I stället för att sätta dem i kuvös skulle vi vara med dem och ge dem det stöd de såklart behöver när de utvecklas. Och kanske är vi, trots allt, på väg in i ett sådant samhälle, där utbildning och arbetsliv blandas.

Skolan i framtiden borde vara barnens stöd när de bygger sina nätverk in i arbetslivet, in i vuxenlivet. Skolan är då inte längre en förvaringsplats vid sidan om arbetslivet, utan en verksamhet mitt i arbetslivet. Skolan ger barnen kontakter och övar deras sociala förmåga. Skolan lär barnen ta initiativ, visa fram sina bästa sidor. Den övar dem i vuxenlivets umgängesformer, hjälper dem finna sig tillrätta i en komplex värld. Den ger dem naturligtvis alla de kunskaper de måste ha för att kunna föra sig på marknadens cocktailparty, men den hjälper dem framför allt att utveckla de intressen och förmågor de spontant uppvisar.

Fram växer en utbildning som kännetecknas av delaktighet och samarbete, med läraren som resurs när hon verkligen behövs, medan det mesta av utbildningen tas om hand av eleverna själva, deras äldre kamrater, anhöriga, arbetslivet – frivilliga amatörer. Vi får en skola som använder de sociala nätverken i ett alltmer dynamiskt samhälle och som ofta innebär byggandet av nya nätverk. En sådan skola finns mitt i samhället, som en alltid tillgänglig servicedimension i tillvaron, snarare än en fabrik vid sidan om samhället.

Den sociala funktion som skolan, fabriken, kontoret på 1900-talet spelar, kommer stegvis att övertas av mer dynamiska organisationer för arbete och lärande. Den trygghet som klassrummet, skolbänken, det egna skrivbordet erbjuder kan ersättas av en trygghet som finns i nätverket av arbetskamrater och skolkamrater. Den konkreta utformningen av en sådan skolform kan verka som en övermäktig uppgift. Hur ska en skola som redan idag dras med resursproblem såväl vad gäller pengar som personal, vars ledning plågas av utbrändhet och klåfingriga politiker, kunna driva ett sådant omfattande förändringsprojekt? Men uppgiften underlättas av att den ingår som ett led i en mer omfattande samhällsförändring.

Skolans förvandling inleds redan på 1970-talet, och som så ofta får pionjärerna betala ett högt pris för sin framsynthet. Flumskolan blev den föraktfulla benämningen på försök att med projektarbete befria barnen från fabriksdisciplin och examinationstillrättalagda kunskaper. I den mån kritiken var berättigad berodde det ofta på svårigheten att utforma vettiga projekt och att finna resurser för projektledning. Lösningen på båda dessa problem är naturligtvis skarpa projekt, gärna med extern projektledning, dvs projekt som lämnar skolan och går ut i samhället för att där ta sig an verkliga arbetsuppgifter och locka till sig professionell projektledning.

Detta kräver en omfattande förändring, inte bara av skolan, utan också av arbetslivet, och i första hand handlar det om en attitydförändring. Vi har inte tid, får man ofta höra från företag och organisationer när man söker praktikplatser för elever, oavsett ålder, eller försöker engagera dem i ett elevprojekt. Men ju mer omfattande och reguljär sådan praktikverksamhet blir, desto lättare blir det att inkludera denna extra arbetskraftsresurs i planeringen av verksamheten. Till slut hamnar vi i en situation där företaget inte kan klara sig utan sina praktikanter. Så blir projekten meningsfulla och eleverna behöver inte känna sig som ovälkomna gäster i vuxenvärlden.

I arbetslivet strävar vi alltmer efter att väva in moment av inlärning och personlig utveckling i ett arbetsliv som gärna vill skryta med livslångt lärande. Om skolan å sin sida väver in mer realistiska inslag i sin verksamhet, så innebär det att utbildning och arbetsliv inleder en process av tilltagande överlappning. Vem kan idag säga var den processen kommer att sluta? Det är lätt att se fördelarna med en sådan utveckling och svårigheterna är praktiska, organisatoriska. Det är enklast att börja med de äldre barnen, ungdomarna. När väl de äldre barnen finns ute i arbetslivet blir det också enklare för de yngre barnen där.

Med barnen i arbetslivet förändras arbetslivet. Skolan ute i samhället bidrar till att organisera det livslånga lärandet. Lärarna får här en viktig uppgift. Medan arbetslivet tar över en del av utbildningen av barnen, engageras lärarna i det livslånga lärandet. Genom att barnen ska bidra till arbetet där de utför sina projekt samtidigt som de lär sig, utvecklas nya metoder för lärande i arbetslivet som också kommer de vuxna till del.

Så kan vi släppa in barnen i verkligheten igen. De återvänder från sin 100-åriga exil i skolan och får en plats i samhället. Generationerna blandas igen och vi behöver inte längre oroa oss över vad barnen egentligen håller på med. Detta innebär inte att skolan som idé är förlegad. I andra samhällen, för andra grupper, kan skolan fortfarande spela en viktig roll. Skolan kan användas för att befria flickorna i Arabländer, den kan rädda barnen från ett vidrigt barnarbete och prostitution längre bort i Asien. I Sverige kan skolan användas för att påverka stora invandrargrupper att snabbare lämna det gamla bondesamhällets kultur till förmån för en mer sekulariserad, modern livsform.

På samma sätt som de svenska bondbarnen behövde särskilda insatser för att smärtfritt ta sig in i industrisamhället, kräver invandrarna (ofta bönder) och deras barn särskilda insatser för att ta sig in i det svenska samhället idag. De insatserna görs knappast av dagens skola. Snarare tvärtom. När barnen under sina formbara år varit instängda i skolan går de ut i ett samhälle som de ofta saknar kontakter med. Skolans uppgift borde ju i stället vara att hjälpa invandrarna och deras barn att bygga nätverk in i det svenska samhället.

Överallt där staten vill lägga sig i familjens makt över barnen är skolan (och förskolan) den murbräcka man först måste ta till. Men när barnen har befriats från förtrycket av familj och fattigdom, när samhället utvecklats till ett öppet, någorlunda demokratiskt välfärdssamhälle, då har den gamla skolan spelat ut sin roll. Om den då inte radikalt förändras övergår dess roll som befriare alltmera i förtryck. Då är det hög tid att öppna skolan och anpassa den till det nya samhället och ge den en plats mitt i detta samhälle snarare än vid sidan om.

Informationsteknologin spelar en viktig roll i denna förändringsprocess. Internet förändrar villkoren för utbildning och omvärldsbevakning, men Internet förändrar också det samhälle som barnen skall introduceras till. 1900-talets samhälle var, trots allt, ett tämligen litet, slutet samhälle som bestod av stabila organisationer i vilka barnen skulle finna sig en plats. Skolan var själv en sådan organisation. 2000-talets samhälle är lösare, mer föränderligt, och kännetecknas av ett större mått av organisationsupplösning och osäkerhet. Barnen måste övas i att ta sig fram och överleva i ett sådant samhälle och redan skolan måste förändras i samma riktning som resten av samhället.

1900-talets jämföreselvis trygga nationella industrisamhälle – jag pratar om Sverige – övergår nu i 2000-talets mer otrygga, osäkra globaliserade marknadssamhälle. Med allt bättre tekniker för transport och kommunikation, desto mer sammanhängande blir vår värld och desto snabbare sprids andra tekniker. Under 1900-talet byggdes en global apparat för produktion och distribution av varor. Idag kan man få nästan vad som helst producerat, nästan var som helst och få det transporterat nästan vart som helst, nästan hur fort som helst. Världen hänger samman, kulturella skillnader reduceras och de små samhällenas möjligheter att styra sina livsvillkor blir allt mindre. Ekonomisk stagnation drabbar varje samhälle som försöker gå sin egen väg vid sidan av denna globala värld.

Näringslivet anpassas till att betjäna en växande konsumentmarknad. Den marknaden är mer lättrörlig än gårdagens marknad som dominerades av storföretag och statligt finansierade militär-industriella komplex. På den globala konsumentmarknaden sveper modevågorna fram likt epidemier. Ju tätare människor lever desto snabbare sprids nyheter, idéer, sjukdomar. Informationsteknologin knyter oss samman och det är lika bra att vi vänjer oss vid ett samhälle med tvära kast och snabba förändringar.

Det är förståeligt om vi i det längsta vill skydda våra barn från en sådan hotfull verklighet. Men det är knappast pornografi och våld på Internet som är farorna i det globala marknadssamhället. Och kanske är det snarare vi som behöver skyddas än barnen. Barnen är redan mycket längre ute i den nya verkligheten än vi. I stället för att försöka hindra dem tillträde till verkligheten borde vi slå följe med dem för att tillsammans utforska framtiden.

Bo Dahlbom är chef för Svenska IT-institutet och professor vid IT-universitetet i Göteborg. Han debatterar, skriver och håller föredrag om informationsteknologin och framtiden. Hans nya bok Makten över framtiden kommer på Liber förlag i juni 2003. Han finns på nätet http://www.viktoria.se/dahlbom

Posted in Texter