Döden på nätet

Computer Sweden, 25/2 2005

Professor Claudio Ciborra avled i söndags (13/2), endast 53 år gammal. Begravningen äger rum i stillhet i Milano, men vänner och kolleger världen runt sörjer Claudio på nätet. Han var en mycket inflytelserik forskare med ett stort kontaktnät över hela världen. Från år 2000 ledde han Institutionen för informationssystem vid London School of Economics.

Det är också där man byggt en plats på nätet till hans minne http://is.lse.ac.uk/InMemoryOfClaudio. När jag skriver detta har jag just läst mer än 150 korta dödsrunor, sista hälsningar, till Claudio.

Själv lärde jag känna Claudio när han var gästforskare hos mig på Institutionen för informatik i Göteborg hösten 1996. Han medverkade i vårt samarbete med Oslo i Internet-projektet och han var också knuten till Viktoriainstitutet (www.viktoria.se) från dess början år 1997. Tillsammans studerade vi bland annat infrastrukturlösningar i globala företag, där vi på Viktoria bidrog med studier av Astra Zeneca och SKF.

Claudio var en mycket färgstark person, en kraftfull och ibland vildsint debattör, en elegant och charmerande föreläsare. I sin forskning lyfte han fram betydelsen av improvisation och tillfälliga lösningar, lokala initiativ och avvikelser från planer och strategier, i all framgångsrik IT-användning. Själv var han en mycket rationell person, som med skarpa argument och mycket ironi, angrep den ytliga rationalism som frodas i amerikansk managementlitteratur.

Jag kan höra hans fantastiska röst med italiensk brytning när han gick till angrepp: ”You think that organizations are like boxes with arrows between them, but I tell you that organizations are like mud, like mud. When you introduce information systems they begin immediately to drift and sink in this mud. And that is what you have to study, to understand…”

När jag hör hans röst, blir jag ledsen. Han var min vän och nu är han borta. Så jag går till hans plats på nätet. Jag tittar på hans porträtt. Jag läser vad vänner och kolleger skriver. Platsen på nätet blir som en begravningsplats, en minneslund. Jag kan uppleva samma stillhet och andakt där som framför en grav. Samtidigt är den ett levande informationsforum och ett minne över Claudios förflutna, hans liv och gärning.

Borde vi inte använda nätet mer på detta sätt? Estonia-katastrofen fick en minneslund i Stockholm. Det talas om en minneslund för Tsunami-offren i Thailand. Men borde inte dessa platser hellre ligga på nätet? Eller åtminstone där också? Nu när vi alla lever mer och mer på nätet, borde vi inte tänka igenom hur vi skall göra med döden på nätet?

Är det inte dags att börja fundera mera på allvar över nätets historiska roll? Vem skall se till att vår historia bevaras på ett vettigt sätt på nätet? Vem tar hand om våra personliga hemsidor när vi avlider? Blir de i bästa fall kvar som bortglömda gravar innan någon duktig driftstekniker städar undan dem från hårddisken? Borde vi inte ha en minneslund för svenskar på nätet? Och inte bara för katter (sådana finns)? Vad gör egentligen Svenska Kyrkan?

Bo Dahlbom
Svenska IT-institutet

Posted in Texter