Täck över älven

GU-spegeln

När första världskriget bröt ut och England mobiliserade, fylldes Londons gator av unga män som trängdes för att komma först till kriget. Många av dem skulle dö en eländig död i Flanderns leriga skyttegravar.

Unga män går ut i krig av många anledningar, men en är säkert önskan att vara med i ett större sammanhang, ett riktigt storslaget projekt, ett äventyr som lyfter ovanför vardagen.

Det var längesen vi gick i krig, och om Försvarsmakten har rätt behöver vi inte oroa oss de närmaste 15 åren. Snart får de unga männen inte ens göra lumpen. Men var finns då det större sammanhang som kan lyfta oss ovan vardagen?

Även om livet i det lilla kan vara fantastiskt med kärlek, IKEA-kataloger, och bebisens första leende, så känns det lite futtigt om detta skall vara allt. Om man nu har fått chansen att leva, måste man väl sträva lite högre än att bara föra livet vidare? Eller att stå och heja på ett fotbollslag?

Fredliga samhällsprojekt kan entusiasmera nästan lika mycket som krig. När Kennedy i sitt tal till kongressen i maj 1961 lovade en man på månen inom 10 år, inleddes ett projekt som kom att entusiasmera, samtidigt som det kom att påverka den tekniska utvecklingen. Tänk om vi hade en svensk Kennedy, tänk om vi lite oftare försökte styra utvecklingen med stora projekt?

Det är lätt att se vilken värld vi får om vi låter den tekniska utvecklingen ha sin gång. Globaliseringen skapar en sammanhängande värld, med näringsliv och medborgare som rör sig allt lättare på den globala marknaden. Produktionen automatiseras och arbetslivet domineras av tjänster, vilka antingen finns på nätet eller utövas mer hantverksmässigt i möten mellan människor.

Denna utveckling ger ökat välstånd och fördelar det mera jämnt över världens invånare, men den snabba förändringen innebär också stora påfrestningar. I en växande värld ökar främlingskapet, samtidigt som behovet av delaktighet växer. Ökad konkurrens och kommersialisering medför större, lokala skillnader, utslagning och kriminalitet. När handeln dominerar, växer städerna och blir torftiga boplatser med oändliga arbetsresor och små möjligheter att ta del av det stora utbudet av kulturupplevelser.

Vi oroar oss för växthuseffekten och vår framtida energiförsörjning. Men vi tänker mindre på den sociala utvecklingen. Här finns inga Kyoto-avtal utan en yrvaken attityd med försvarsreaktioner. Vi saknar kraft och mod att tänka det nya.

Om Göteborg skall ha en framtid måste staden hävda sig i den globala konkurrensen. Staden måste bli en attraktiv mötesplats för affärer, kunskap, innovationer och upplevelser, med bekväma kommunikationer och goda boendeplatser.

Då räcker inte ens dagens storslagna byggprojekt: evenemangsstråket, operahuset, tunnlarna som gör kajerna tillgängliga, och Norra Älvstrandens kunskapscentrum med IT-universitet, nyföretagande, och attraktiva bostäder.

Vi måste våga tänka ännu större och vi måste engagera medborgarna i projekten. Göteborgs framtid är en angelägenhet för oss alla i Västsverige och en utmaning som lyfter ovan vardagens trivialiteter. Hur skulle Göteborg kunna bli en riktigt attraktiv mötesplats?

Vi kunde binda samman centrum på ett helt annat sätt än idag, och mycket måste göras åt kommunikationerna. Sommartid är centrum attraktivt, men vintertid lockar det ingen. Och Göta älv ligger där mitt i som ett kallt, ogästvänligt stråk. Kunde man inte täcka över älven? Låta vattnet titta fram här och där, men skapa ett fantastiskt torg, gärna uppvärmt, en marknadsplats, med små restauranter och butiker, en mötesplats som förenar norra och södra sidan och vänder dem mot varann.

1900-talets göteborgare byggde en framgångsrik industristad. Vi skall väl inte vara sämre? Tillsammans kan vi skapa en fantastisk, spännande, människovänlig mötesstad. Men det blir möjligt bara om vi aktivt försöker forma vår framtid, om vi vågar ta makten över framtiden. Om vi vågar täcka över älven!

Bo Dahlbom
www.viktoria.se/dahlbom
professor vid IT-universitetet i Göteborg

Posted in Texter