Ekologi och ekonomi

Jag läser en nyutkommen bok av historikern Paul Sabin The Bet: Paul Ehrlich, Julian Simon and Our Gamble Over Earth’s Future (2013). Den handlar om en diskussion som inleddes på 1970-talet, men är minst lika aktuell idag.

Diskussionen, eller snarare munhuggningen, pågick i tjugofem år och ställde två världsbilder mot varandra, ungefär som när kristna och humanister idag debatterar. Ehrlich var en framstående ekolog, expert på fjärilar. Simon var nationalekonom. Ehrlich var domedagsprofet, varnade för svält och resursbrist. Simon såg ljust på framtiden. De slog vad om prisutvecklingen för sällsynta metaller och Simon vann.

Sabin ger en mycket livfull beskrivning av debatten. Han tecknar detaljerade personporträtt av huvudpersonerna och vi får följa deras karriär genom livet. Det blir spännande och samtidigt i allra högsta grad relevant för vår tids diskussion om global uppvärmning. Sabin redogör för hur Ehrlich (och hans kolleger) kom att utöva inflytande över Jimmy Carter, medan Simon fick en likasinnad president i Ronald Reagan.

Sabin beklagar att konfrontationen mellan Ehrlich och Simon blev så hätsk. Ingen verkade vilja lära sig något av den andre. Ehrlich arbetade för ett stopp för det moderna samhällets rovdrift på naturen. Han gjorde det genom att hävda att denna rovdrift skulle drabba oss människor med svält och elände. Simon tog sin utgångspunkt i modern ekonomisk teori och hävdade att det inte fanns någon anledning att oroa sig över fortsatt ekonomisk tillväxt. För Simon var marknaden och mänsklig innovationskraft det väsentliga. Naturen var bara en faktor bland många i den ekonomiska utvecklingen.

Ehrlichs huvudpoäng gällde befolkningsökningens framtida konsekvenser och för att avvärja dem föreslog han drastiska åtgärder. Simon kontrade med att hävda att befolkningsökningen bidrog till ekonomisk utveckling. Ehrlich ville helt förbjuda invandring till USA, medan Simon tvärtom uppmuntrade invandring.

Sabin ställer sig vid sidan av debatten och analyserar den på ett förnämligt sätt. Ehrlich hade fel vad gäller befolkningsökningen, Simon överdrev gärna människans utvecklingsmöjligheter. Men det intressanta är inte detaljerna i deras argumentation, utan skillnaden i utgångspunkter, i världsbild. Konflikten är i grunden en fråga om etik och värden, hävdar Sabin: Vad är det för sorts värld vi vill leva i?

Ekologen Ehrlich vill ha en välmående värld, en värld där alla arter och naturen själv mår bra. Ekonomen Simon betonar människans välfärd och vill ha en värld med mänsklig utveckling. För Ehrlich är naturen ett mål, för Simon är den bara ett medel. Här finns en djupgående skillnad i världsbild som är svår att överbrygga. Somliga blir ekologer, andra föredrar ekonomin.

Om man stannar vid att diskutera denna skillnad snarare än att försöka ge sig in på den andres område blir diskussionen kanske mera tandlös, men samtidigt mer fruktbar. Rachel Carsons varning att vi var på väg mot en värld utan fågelsång, mot en ”tyst vår”, gjorde starkt intryck och bidrog till att DDT förbjöds. Vi kunde alla dela hennes sorg över en förlorad natur och ingripa för att rädda den.

Det är när Ehrlich accepterar Simons värdering av naturen som medel som han riskerar att förlora argumentationen. När han hävdar ekosystemtjänsternas betydelse för mänsklighetens överlevnad ger han sig helt i onödan ut på tunn is. Detsamma gäller dagens diskussion om den globala uppvärmningens effekter.

Med en ekologisk världsbild är de stora förändringar människan är på väg att åstadkomma i det globala klimatet tillräckliga för att mana till skyndsam reduktion av utsläppen av växthusgaser. Konsekvenserna för mänsklighetens överlevnad är egentligen en sekundär fråga.

Med en ekonomisk utgångspunkt är den globala uppvärmningen en utmaning som vi bäst möter med innovationer, kanske helt nya former av global ingenjörskonst (”climate engineering”, ”geoengineering”). Hur snabbt vi bör reducera utsläppen av koldioxid blir en strategisk fråga för nationalekonomin. Samtidigt som tillväxten förvärrar problemen, ökar den våra möjligheter att lösa dem. Vi måste göra en kalkyl innan vi genomför några åtgärder.

Här möts två världsbilder och de förtjänar att diskuteras just som två olika synsätt eller värderingar av naturen. När de möts i en diskussion av möjliga framtida konsekvenser för människan, hennes samhälle och ekonomi, så möts de på den ekonomiska planhalvan och det är inte konstigt om ekonomerna ofta vinner diskussionen.

Den amerikanska debatten hade sin motsvarighet i Sverige. Kemisten Gösta Ehrensvärd axlade Ehrlichs mantel och fysikern Tor Ragnar Gerholm försvarade ett mer ekonomiskt synsätt. Två böcker ger tillsammans en god bild av debatten: Före – Efter (1971) av Ehrensvärd och Gerholms Futurum Exaktum (1972). Båda är fortfarande läsvärda.

Den här sortens debatter är goda exempel på det Wittgenstein kallar aspektseende. Man kommenterar samma fenomen, i det här fallet industrialiseringen, men betonar helt olika aspekter, lyfter helt olika konsekvenser. Ur en ekologisk aspekt framstår de senaste 200 åren av mänsklighetens utveckling som skrämmande hotfulla. Genom rovdrift är vi i färd att förstöra förutsättningarna för liv på jorden. Ur en ekonomisk aspekt är i stället samma tidsperiod ett ekonomiskt mirakel som har lyft mänskligheten ur förtryck och elände till ett liv i frihet och överflöd. Genom fortsatta innovationer kommer vi att gå en än ljusare framtid till mötes.

Den ekologiska grundtanken är enkel. Industrialiseringen innebär en avvikelse från tidigare mänskliga livsformer med katastrofala följder. Det handlar om en alltför expansiv produktion och konsumtion med följder som miljöförstörelse (förgiftning, försurning, artdöd, klimatpåverkan, etc.), resursbrist (energi, kol, metaller, vatten, etc.), överbefolkning (och därigenom svält) och pandemier. Industrialiseringen i nuvarande form kommer därför att leda till undergång, behöva överges eller omvandlas.

Ehrensvärd gick så långt att han hävdade att industrialiseringen måste överges för en återgång till en mer agrar livsstil, i praktiken en återgång till 1700-talets bondesamhälle, dock på en något högre levnadsnivå. Något kan vi behålla av industrialiseringens framsteg. Men vi kommer, enligt Ehrensvärd, aldrig någonsin att igen uppnå den levnadsstandard som vi hade 1970 (när boken skrevs).

Ehrensvärds framtidsvision år 1970 påminner om de tankar om framtiden som den globala uppvärmningen gett upphov till 40 år senare. Framtiden ser i båda fallen mörk ut. Kriser, katastrofer och elände kommer att drabba världen. När vi kommit igenom kriserna kan vi i bästa fall hoppas på ett samhälle på en lägre levnadsnivå än den vi har idag. Politiker måste handla nu, redan om några decennier är det för sent.

Den ekonomiska grundtanken är lika enkel som den ekologiska. Industrialiseringen kommer genom innovationer och prismekanismer att framgångsrikt hantera alla de ekologiska svårigheter som idag diskuteras. Människans utveckling kommer att anpassas till jordens förutsättningar och fortsätta ungefär som idag med i princip ständig tillväxt.

Tor Ragnar Gerholm utgår i boken Futurum Exaktum från utmaningar liknande de som Ehrensvärd brottas med. Men han drar helt andra slutsatser. Till skillnad från Ehrensvärd gör han en mer detaljerad genomgång av var och en av utmaningarna och frågar sig hur de kan mötas: befolkningsexplosionen, livsmedelsförsörjningen, energiförsörjningen, råvaror, luft, vatten, avfall, etc.

(Två av Gerholms diskussioner är särskilt intressanta så här i efterhand. Gerholm diskuterar växthuseffekten och varnar för global uppvärmning, men gör bedömningen att uppvärmningen på kort sikt kommer att motverkas av den ökande stoftmängden i atmosfären. Som det ser ut år 1970 verkar klimatet snarare vara på väg att bli kallare. Gerholm diskuterar också utvecklingen av datatekniken och ger oss en förvånansvärt framsynt beskrivning, med smarta telefoner och mobila tjänster, av utvecklingen fram till år 2000.)

Den ekologiska och den ekonomiska aspekten är enkla att förstå och utmaningen ligger inte i att kunna ta del av dem båda. Det kan både Ehrensvärd och Gerholm. Nej, problemet är snarare att man genom att föredra en aspekt framför den andra ensidigt kommer att samla bevis för den aspekten och vice versa. Ehrensvärd söker och finner bevis på förestående katastrofer. Gerholm ser i stället en utveckling mot en spännande framtid.

Som mer neutral betraktare vid sidan om är det inte enkelt att välja sida. Vem har rätt? Debatten påminner om en rättegång där åklagaren gör allt för att få den åtalade fälld, medan försvaret gör allt för att fria henne. I en rättegång är ofta frågan just så tydlig: skyldig eller oskyldig. När det gäller planetens framtid är det knappast lika svart eller vitt.

Så här 40 år senare kan man konstatera att Ehrensvärd (liksom Ehrlich) grovt missbedömde samhällsutvecklingen. Gerholm hade rätt, men vilken slutsats kan vi dra av detta? Ehrensvärd förutspår en utveckling där det blir brist på energi, livsmedel och viktiga metaller. Det är en fasansfull historia han berättar med ett par hundra år av massvält och globalt elände innan det sker en stabilisering på 1700-talets ekonomiska nivå. Det här är en märklig skröna, men än märkligare kan man tycka att en sansad vetenskapsman kan tro på en sådan utveckling, eller snarare avveckling av det moderna samhället.

Det är också märkligt hur tidsfärgad Ehrensvärds profetia är. Kärnkraftens betydelse för framtiden var ett hett diskussionsämne och särskilt möjligheterna att utveckla en fusionsreaktor stimulerade fantasin. Ehrensvärd ger också fusionskraften en mycket viktig roll i sin bok. Så här i efterhand bidrar inte denna låsning vid tidsandan till hans allmänna trovärdighet.

Den här sortens debatt ställer ekologer mot ekonomer. Man bejakar den ena aspekten och tar avstånd från den andra. I stridens hetta verkar debattörerna ofta helt ”aspektblinda”. De avfärdar alla motståndarsidans synpunkter och väljer antingen ekologi eller ekonomi.

Hur skulle en kombination av aspekter kunna se ut? Kan vi formulera en världsbild som innehåller både ekologi och ekonomi? För att göra det måste vi först erkänna förekomsten av två i grunden olika värderingar av naturen – som mål och som medel. Somliga av oss finner det självklart att naturen är ett mål. Människan är ju bara en del av naturen. För andra är det lika självklart att naturen, den här planeten, bara är ett medel. När vi har slitit ut den drar vi vidare till andra planeter (eller asteroider, om vi ska tro Freeman Dyson).

Det är dessa två synsätt vi borde diskutera och väga mot varandra. Och nog borde det vara möjligt att finna rimliga kompromisser, kombinationer av de två. En rimlig världsbild innehåller väl såväl ett erkännande av människans unika roll på den här planeten som en insikt om naturens betydelse, inte bara som medel i vår utveckling.

Om du har läst några av mina andra texter så vet du att jag själv har en övervägande ekonomisk världsbild. Även om jag varit med och grundat Sustainable Innovation, ett nationellt centrum för energieffektivisering, på grund av allvaret i det klimathot den globala uppvärmningen innebär, hindrar det inte att jag tror mer på Simon och Gerholm än på Ehrlich och Ehrensvärd. Naturen på den här planeten är förunderlig i sin otroliga rikedom och komplexitet och självklart måste vi vara rädda om den. Ändå bleknar naturen i jämförelse med människan och universum. Det är det mänskliga projektet, mänsklighetens fantasieggande upptäcksfärd från apa till astronaut och långt vidare, det kunskapsprojekt med vetenskap och teknik som bara börjat utvecklas, som fascinerar mig. I detta projekt är naturen på den här planeten ett medel, något för oss att använda och utveckla.

Bo Dahlbom
aktivering.se

PS 2015-06-22
Paul Ehrlich är fortfarande aktiv som forskare vid Stanford University. Under åren kom han att uttrycka sig mera försiktigt, men han har inte förlorat kraften. I en nypublicerad vetenskaplig artikel varnar han för en pågående massdöd av arter och konsekvenserna för mänskligheten. När arter dör ut försvinner viktiga ekosystemtjänster och den pågående massdöden hotar därför vår egen överlevnad, enligt Ehrlich. I en video på nätet kan man uppleva något av den karisma som gjorde hans budskap om mänsklighetens eländiga framtid så kraftfullt för fyrtio år sedan.)

BD