Finns det skolor i cyberspace?

Föredrag på IT-festivalen i Stockhoolm 94-10-23, seminarium på Tekniska muséet.

Frågan om skolans roll och karaktär i informationssamhället kan antingen uppfattas som en mycket konkret fråga om vad vi gör idag, och där har jag inte mycket att bidra med. Jag kan som alla andra säga att mest intressant idag är att eleverna får tillgång till nätet. Låt mig ge ett exempel på hur det kan gå till. Hur många har sett det här: CU-SeeMe? Nästan ingen. Ändå har detta funnits i snart ett år. Fritt tillgängligt på nätet. CU-SeeMe är ett utomordentligt exempel på hur IT nästan omärkligt smyger sig över oss. Utan åthävor och utan kostnader, utan att folk ens lägger märke till det, så finns bildtelefonen där. Det televerken sedan 60-talet i en serie satsningar, till mycket stora kostnader, försökt etablera, bara finns där, och börjar användas, som den mest naturliga sak i världen. Berätta om Kai och Austin, Texas. (Senare kommer jag att använda mig av Kai som exempel dels på hur skolan blir en virtuell organisation, dels som exempel på hur Internet ökar resandet: Kai, kan Du inte komma till Texas någon gång.)

Men frågan om informationsteknologin och skolan kan uppfattas som den lite större frågan om hur skolan som institution förändras när samhället förändras med IT. Och det är den frågan jag är intresserad av idag. Många av oss är idag upphetsade över informationsteknologins roll som samhällsförändrare, och jag hoppas att den upphetsningen innebär ett intresse, inte bara för tekniken själv, utan för teknikens användning och människorna som skall använda tekniken, och att detta i sin tur innebär att den pågående samhällsförändringen kan bli lite mer medveten än tidigare teknik-motiverade samhällsförändringar varit. Det är en större samhällsförändring på gång — det tror jag — men hur den ser ut och vad den kommer att innebära för skolans del är inte helt lätt att säga. Hur svarar man på sådana frågor? Man måste ha en metod! Och jag skall ge er inte en utan fem metoder som man kan använda, och jag skall skissartat illustrera hur man använder metoderna.

Den första metoden är en gammal god en. Vi kan använda historien: för att kunna säga något om framtiden måste vi börja i det förflutna, så att vi kan se hur skolan varierar med det samhälle den hör till.

1. Varje samhälle måste ge utbildning: i ideologi och färdigheter. I hantverkarsamhället dominerade kyrkan och lärlingssystemet. Det byggde på idén om yrkesförmedling från generation till generation. I industrisamhället är det i stället boken som förmedlar kunskapen, i urval och populariserad form från experter till en större allmänhet. En betydande del av skolans arbete innebär att öva den förmåga som krävs för att bemästra boken: läsa, skriva, räkna. Lärarna förmedlar expertkunskapen. De är själva pedagoger, dvs experter på att förmedla. Deras roll kunde ha varit att förmedla en kontakt till böckernas värld, snarare än ett tämligen godtyckligt urval basfakta ur vetenskapens arsenal. Kanske blir den framtida skolans uppgift att förmedla en sådan kontakt till nätet, till cyberspace.

2. Vi kan se på teknikens roll i utbildningen. Boken, massmedia, Internet… Hantverkarsamhället var ”postformativt”; i industrisamhället är det maskinen (boken) som står för utbildningen; inför informationssamhället har det ibland sagts att det skulle bli ”preformativt”. De unga tar till sig den nya tekniken innan de äldre.

3. Vi kan se på organisationslösningar i allmänhet. Marx produktionsförhållanden; ett samhälle måste organiseras. Skolan som institution hör hemma i industrisamhället tillsammans med detta samhälles övriga institutioner. Industrialismen och arbetsdelningen: läraren som en särskild roll. Vad händer när man inte längre har en sådan? Arbete och fritid, utbildning och arbete, forskning och tillämpning: skillnaderna reduceras. Eleverna medverkar på mer lika villkor i utbildningen.

4. Vi kan se närmare på de olika modeller som använts för utbildning. Vi använder modeller för att överföra erfarenheter från ett område till ett annat. Modeller för utbildning: klostret, fabriken, byråkratin, idrotten, och nu nätverk.
5. Informationssamhällets utmärkande drag, dess väsen, och hur de avspeglas i skolan: (1) Designsamhället. Vad är det man skall utbilda till? Använda informationsteknologi. (2) Förändringssamhället. (3) Möjlighetsrummet. (4) Nätverkstänkandet. Var sker den ideologiska fostran bäst, om IT-träningen kan ske i princip var som helst: hemma, i skolan, eller på en arbetsplats. Skolan som modern fabrik: det gäller att öva sig i fabriksbeteende. Men i cyberspace finns mycket få fabriker. Där gäller det att öva sig i kommunikation och samarbete, i interaktion och service. Men var gör man bäst detta?

Men hur får man, mer konkret, skolan att bidra till IT-språnget. Ja, inte genom att lära lärarna att använda datorer. Se på mig. Jag är professor i administrativ databehandling, men till utbildningen är jag filosof. Jag har inte ett betyg, inte en poäng i det ämne jag är professor i. Jag tror att jag begriper mig på informations­teknologin, men fråga mig inte om fördelarna med relationsdatabaser. Då måste jag hänvisa till mina studenter. På samma sätt finns det ingen anledning att försöka få lärarna att tävla med sina elever i att hantera den senaste tekniken. Lägg resurserna på att i första hand ge eleverna tillgång till tekniken och lärarna entusiasm inför uppgiften att stödja eleverna i deras försök att ta sig ut på nätet. I stället för att försöka själva bli hackers, borde lärarna satsa på det som eleverna inte klarar av: idéerna kring tekniken, dess roll i samhället, och vad den kan användas till. Att ge informationsteknologin en chans på skolan behöver inte innebära att göra lärarna till 14-åringar.

I tekniken är det kanske klokast om lärarna låter sig undervisas av eleverna — det är kanske den mest effektiva formen av utbildning. Sokrates var en barnmorska, en som hjälpte eleven att föda fram sin kunskap. Även om det oftast är kvinnor som är barnmorskor så är det inte nödvändigt. Du behöver inte själv ha den kunskap Du föder fram. Att våga ta den rollen som lärare — att inte behöva vara ”bäst i klassen” i allt — kräver självförtroende och tro på att den kompetens och erfarenhet man har som lärare, vuxen, erfaren, etc, är något värd. Det är klart att man borde lägga in vidareutbildning som ett naturligt inslag i läraryrket, men samtidigt är det i teknikens användning — ordbehandling, design, simulering, bildbehandling, musik, etc — som eleverna behöver stöd. Och den kompetensen tar det tid att förvärva, och den utvecklas också mycket långsamt.

Bo Dahlbom