Varför förändras inte vården?
Dagens Medicin och Computer Sweden, 23/5 2007.
Nu tittar vi på teve på nätet när det passar oss, har all världens kunskap med oss i laptopen, är ständigt uppkopplade till ett fantastiskt medieutbud, studerar på nätuniversitetet, tar jobbet med oss på semestern, chattar med föräldrar och vänner, tittar till vår ekonomi på sena nätter och deklarerar på nätet. Vi är online med det mesta som intresserar, engagerar och bekymrar oss. Utom med vår hälsa.
Den svenska sjukvården har på ett häpnadsväckande sätt lyckats stå vid sidan om det senaste decenniets fantastiska teknikutveckling. Den bedriver sin verksamhet som den gjorde på 1900-talet, med manuell administration, telefontider, besökstider, kölappar och väntrum som ett gigantiskt monument över ett annars försvunnet batch-samhälle. Hur är detta möjligt?
Sjukvården är en professionell byråkrati, en organisation där verksamheten har makten över administration och ekonomi. Starka professioner bevakar sitt kunskapsprivilegium och därigenom arbetssätt och arbetsorganisation. De kan stå emot automatisering och rationalisering och behålla ett hantverksmässigt arbetssätt när detta för länge sedan övergetts i liknande verksamheter på andra områden. Om grafikerna på våra tidningar haft samma inflytande som läkarna hade vi fortfarande tryckt tidningar med manuell blysättning och motiverat detta med kvalitet och tillförlitlighet.
Sjukvårdens organisation lever vidare tack vare svaga och inkompetenta ägare. Landstingsdirektörer försöker hanka sig fram med oöverblickbara, medeltida organisationer med feodal struktur och idel småpåvar, och med politiker som tror sig styra med vårdgaranti och sparbeting.
Organisation och arbetssätt lever vidare tack vare att sjukvården slipper verka på kommersiella villkor, utan konkurrens och på en marknad där kunderna har en historia av konstant underläge gentemot en profession som definierat sig som ofelbar och därför kollegialt motarbetar kvalitetskontroll och offentlig insyn.
En högteknologisk massmarknadsverksamhet i snabb utveckling som sjukvården kräver stordrift med starka ägare och en ledning med stor utvecklingsbudget för att kunna drivas effektivt och utvecklas snabbt genom ständig automatisering, omorganisering, outsourcing och kvalitetssäkring. Det offentliga, som i bästa fall kan hantera förvaltning, ska köpa sådan verksamhet, inte driva den själv. Endast så kan det ställas krav på kvalitet och effektivitet.
I 2000-talets kommersiella samhälle där fokus flyttat från fabriker till marknad, kommer vi snart alla att inse att kvalitet i offentligt finansierad verksamhet bäst garanteras genom kompetenta inköpsfunktioner och möjligheter för medborgarna att rösta med fötterna. Jag vill kunna handla min vård på samma sätt som jag handlar min mat, min bil och min bostad, på en marknad där jag kan söka mig fram tills jag är nöjd. Och jag vill kunna använda den senaste tekniken.
Jag vill ha vård online. Jag är inte särskilt intresserad av att träffa en läkare, däremot vill jag ha svar på några rätt enkla frågor. Vad är detta? Skall det kännas så här? Går det över av sig själv eller måste jag göra något? Jag vill ta lite tester med viss regelbundenhet, och jag vill helst göra det själv.
Jag har en ekonomisk rådgivare som jag e-postar med. Jag vill ha en läkare som finns tillgänglig på samma sätt. Jag vill ha bevakning av min kropp av samma typ som jag har på min bil, mitt hus och på företagets ekonomi, med red flag för vissa sjukdomar beroende på ålder och allmäntillstånd som aktiveras automatiskt utan att jag behöver gå omkring och tänka på det.
Det är möjligt att den svenska sjukvården är godtagbar när det gäller svårt sjuka människor som lagts in för behandling, särskilt om vi inte begär att den ska vara på samma nivå som i rikare länder. Men när det gäller oss, till synes, friska människor, med mer bagatellartade åkommor och besvär – meniskskador, ljumskbråck, svampinfektioner, lunginflammationer, ryggvärk, tarmstörningar, hudförändringar, gallstensanfall – är den illa organiserad, auktoritär, primitiv, och i otakt med tiden.
De åkommor vi drabbas av har andra haft förut. De borde inte komma som överraskningar. De flesta diagnoser är enkla och behandlingsmetoderna rutin. De borde kunna klaras av genom självbetjäning på nätet. Visst, alla människor är olika, och den automatiserade behandlingen skaver kanske lite här och glappar lite där. Men det gör den förvisso idag också, och det tar man gärna när priset sjunker och utbudet ökar. Genom kommersialiseringen av samhället tar vi vanliga människor idag ansvar för vår konsumtion, för våra liv. Vi äger vår bostad, har bil och reser på semester, väljer skola åt barnen. Vi är fullt kapabla, de allra flesta av oss, att ta ansvar inte bara för vår ekonomi utan också för vår hälsa. Vi tror inte längre på auktoriteter, och förväntar oss inte ofelbara läkare. Vi föredrar välmotiverade bedömningar och väl fungerande communities på nätet, där vi kan chatta om våra symptom, och där även de professionella läkarna deltar. I stället får vi webbplatser där vi kan läsa 1900-talets läkarbok och får rådet att uppsöka närmaste vårdcentral.
Professionella byråkratier måste förändras inifrån. Jag vet att många läkare och sköterskor delar min irritation och besvikelse över den svenska sjukvården, men det är på er det hänger om det ska bli någon förändring. Det svenska försvaret genomgår just nu en fantastisk förändring och initiativet kommer inifrån, från verksamheten själv. Ja, i jämförelse med sjukvården framstår till och med svenska kyrkan idag som förändringskraftig.
Bo Dahlbom