Människans projekt

Nyårsbetraktelse, 31 december 2010.

Darwins utvecklingslära hjälper oss att förstå att vi är stora apor och vad det betyder. Men vi är apor med teknik och allt det tekniken möjliggör – arkitektur, konst, musik, vetenskap och ännu mera teknik – gör oss unika på den här planeten. Till skillnad från de andra aporna frågar vi oss vad som är meningen med vår tillvaro. Vad går livet ut på? Vad ska vi göra med våra liv?

Små och stora perspektiv

Som regel kommer vi själva först. Vi tänker på oss själva, planerar vår framtid, oroar oss för vår ekonomi eller hälsa. Att bilda familj vidgar vårt perspektiv en smula, men inte särskilt mycket. Världen har sin mittpunkt i oss och det är omkring oss allt kretsar. Samhället är den bakgrund mot vilken våra liv utspelar sig. Det hindrar inte att de flesta av oss också har tankar över till andra människor, att vi inser vårt beroende av dem och kan glädjas åt deras framgång, dela deras olycka. Detta gäller självklart vänner och bekanta, men också främlingar omfattas av vårt engagemang, även om det naturligtvis minskar med avståndet.

Vi kan beklaga samhällets brister och tycka oss och andra orättvist behandlade, men några större samhällsförändringar överväger vi sällan. Kanske tycker vi att vi betalar för mycket skatt eller att andra betalar för lite, att bidragen är för små eller för stora, men längre än så sträcker sig sällan våra samhällsfunderingar. I ungdomens övermod, innan vi sett eller förstått särskilt mycket, när vi först upptäcker samhället, är vi beredda att ifrågasätta det mesta, gärna till förmån för någon utopisk idé om det goda samhället utan arbete, konkurrens och strävan. Ett samhälle med gemenskap, fri sexualitet, konst och lekar. Men detta ifrågasättande går över. Samhället, andra människor, institutioner, näringsliv och samhällsliv, blir åter den givna arena där våra liv utspelar sig.

Att det funnits människor och samhällen långt före oss ser vi som en förberedelse för våra egna liv. Att människor kommer att finnas långt efter oss är en skrämmande tanke. Den påminner oss om döden och därför undviker vi den gärna. Att se världen och oss själva ur evighetens synvinkel, som Spinoza uppmanade oss, är varken upplyftande eller meningsfullt. Vem bryr sig? Nej, livet är kort och vi lever här och nu. Det gäller att carpe diem och ”look out for number one”, men förhoppningsvis med ett intresse och engagemang som inkluderar åtminstone människorna i vår närmaste omgivning.

Om vi förmår lyfta blicken och se lite längre än till vårt eget välbefinnande, vår egen lilla värld, upptäcker vi att många människor har det eländigt. Barn far illa, svälter, förtrycks och utnyttjas, sjukdomar härjar, katastroferna avlöser varandra. Även om vi har haft en fantastisk utveckling i vår del av världen så är skillnaderna i hur välståndet fördelas stora. Det är inte bara människor som far illa. Den tillväxt som gett oss själva en tillvaro i lyx och överflöd betalas av djurbesättningar som odlas fram till slakt under vidriga förhållanden och av en planet som alltmer liknar en sophög där skabbiga rävar och oljeindränkta fåglar släpar sig fram i skiten.

Det är inte underligt att ett engagemang för världens orättvisor, för lidande människor och djur, för miljön och planetens överlevnad kan utvecklas till en livsuppgift, kan bli den synvinkel ur vilken världen betraktas. Kanske är det underligt att inte fler av oss gör detta till vår viktigaste livsuppgift? Vi vänder ryggen åt lidande och förtryck, vi glömmer att det finns, och lever våra liv i självupptaget ältande av vardagens bekymmer och glädjeämnen. Men kanske färgar världens orättvisor vår politiska uppfattning, kanske får den oss att uppfatta fördelning som självklart viktigare än ekonomisk tillväxt.

Det var mycket sämre förr

Det är inte lätt att föreställa sig hur det var att leva för hundra eller två hundra år sedan. Än svårare är det att föreställa sig livet om hundra år för att inte säga två hundra år. Och varför skulle vi alls bry oss? Vår egen tid ger oss nog att tänka på.

Ändå är det svårt att förstå sin samtid utan ett historiskt perspektiv. Hur hade egentligen en vanlig människa det i Sverige i början av 1800-talet, före den industriella revolutionen, före det ekonomiska mirakel som den skulle åstadkomma? I min föreställning var det riktigt eländigt. Livet var, för att citera Hobbes, ”nasty, brutish and short”. Kallt och smutsigt, sjukdomar, tandvärk och hårt arbete, dåligt med mat och dålig mat, inte mycket att roa sig med, ingen utbildning, sjukvård, i stort sett ingen musik och inget att läsa, men tack och lov ett överflöd av brännvin att döva smärtor, elände och tristess.

Så var det för två hundra år sedan och för det stora flertalet svenskar hade det inte blivit mycket bättre hundra år senare. Den återkommande hungersnöden hade gett med sig, även om första världskriget skulle innebära ett återfall. Arbetstiden för en arbetare var 72 timmar i veckan, 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan.

I jämförelse är livet idag fantastiskt. Vi har skola och sjukvård för alla, luxuösa bostäder, ett otroligt utbud av musik, litteratur och underhållning. Vi lever bekvämare, friare, friskare, längre och andligare liv. Självklart måste vi glädjas åt att leva nu och inte för två hundra eller ett hundra år sedan.

Drygt hundra år av ekonomisk tillväxt har i grunden förvandlat våra liv. Samtidigt har naturligtvis samhällsutvecklingen gett oss nya anledningar till oro. Vi kanske har fått det otroligt mycket bättre, men det innebär inte att vi alla mår som prinsar. Men om vi ska förstå vårt samhälle måste vi se vilken roll den ekonomiska tillväxten spelat och fortsätter att spela.

Även om vi ser vardagselände runt omkring oss även i ett rikt land som Sverige, måste vi kunna sätta detta elände i perspektiv. Ja, det finns barn som inte får resa på semesterresor på sommarlovet. Ja, det finns människor som slås ut och går långtidsarbetslösa i små ekonomiska omständigheter. Men ändå går det inte att jämföra med hur människor hade det förr.

Ur evighetens synvinkel

Om vi lyfter blicken än mer och väljer ett tidsperspektiv som går långt utöver vår egen tid, vad ser vi då? Vi är stora apor, en bland många biologiska arter på planeten jorden. Vi har nära släktingar, andra stora apor, men vi skiljer oss från dem genom vår fantastiska kulturutveckling. Den inleds kanske redan för en miljon år sedan, men den tar fart på allvar först först i det moderna Europa.

Under de två senaste århundradena har vår kultur fullkomligt exploderat. Ändå är det lätt att se att utvecklingen bara har börjat. Den teknik, vetenskap, konst och underhållning, de politiska organisationer, näringsliv och arbetsliv, sjukvård och utbildningssystem, vi har så här i början av 2000-talet kommer vi om ett hundra år att se tillbaka på och betrakta som mycket primitiva. För att inte tala om vad vi kommer att tycka om två, eller tre, eller fem hundra år.

Att vara människa är något helt annat än att vara en vanlig apa. Som människor är vi del i en fantastisk kulturutveckling som nu äntligen kommit igång på allvar. Det moderna projekt som genom industrialisering tar det gamla trögrörliga bondesamhället in i ett modernt industrisamhälle är bara en inledande fas i ett långsiktigt mänskligt projekt som genom teknik, vetenskap, konst och politik kommer att ta oss människor på en fantastisk resa som kommer att överträffa våra vildaste förväntningar.

I denna mänsklighetens utveckling är varje generation bara ett litet steg på vägen. Men tack vare den kulturella utvecklingens snabbhet jämfört med den biologiska, blir denna utveckling allt påtagligare i en enda människas liv. Som människa kan du dels glädja dig åt allt det som gläder en apa: sex, barn, familjeliv, makt, ära och berömmelse, god mat och dryck, lekar, idrott, dans, musik och tävlingar av alla de slag. Men som människa kan du också lyfta blicken, se mänsklighetens utveckling och tjusas av den fantastiska upplevelsen av att vara med i denna utveckling. Du kan spekulera över vart den är på väg, du kan fundera över framtida möjligheter, och du kan till och med fundera över om du på något sätt kan vara med och påverka utvecklingens riktning.

Vi vet allt mer om hur det gick till när vårt solsystem skapades, hur jorden formades och utvecklades. Vi förstår allt bättre hur det gick till när livet uppkom och utvecklades och är mitt i en mycket spännande kartläggning av människans biologiska utveckling. Vi är och kommer att förbli apor – den biologiska utvecklingen går mycket långsamt – och vi har därför mycket att lära om oss och våra behov genom att studera andra biologiska arter. Det är bara lite drygt hundra år – tack vare Darwin – som vi haft denna insikt. Men samtidigt är vi människor, alldeles i början av ett fantastiskt utvecklingsprojekt, och vår medvetenhet om detta projekt kommer att öka.

Utan att bli alltför filosofiska kan vi äntligen säga att vi har svaret på frågan om livets mening. Som apor domineras vi av en biologisk kraft av stor styrka som driver oss att göra fler apor, att säkra livets fortlevnad. Som människor har vi ett behov av att lyfta oss över apan och finna en ytterligare mening. Denna mening är det upp till oss själva att bestämma, men finns det något bättre alternativ än det mänskliga projektet, mänsklighetens fantastiska resa från savannen i Afrika till – ja varthän ska vi styra denna resa?

Ändå är det många som sitter hårt fast i det lilla perspektivet, som inte förmår tjusas av människans projekt. Kanske är det inte så mycket tröst i ett eländigt liv att kommande generationer kommer att leva många hundra år, kartlägga fjärran galaxer och genomskåda livets hemligheter. Ännu är det många som står vid sidan om samhällsutvecklingen, som inte kan sägas delta i samhället och dess utveckling. Men ett inslag i den utvecklingen är naturligtvis att fler och fler blir aktiva deltagare i den. Det är en himla tur att vi lever nu, i den här delen av världen, och inte för två hundra år sedan, men samtidigt är det naturligtvis en himla otur att vi lever nu och inte om två hundra år.

Ett projekt växer fram

På samma sätt som med många projekt vi formulerar i vardagen, är människans projekt något som växer fram med tiden. Det är ett projekt som människor endast långsamt blir medvetna om, som kanske inte kan sägas existera förrän i modern tid, som naturligtvis förändrar karaktär, som än så länge saknar tydligt mål, som kanske aldrig får ett sådant mål. Kanske kommer det att förbli ett projekt där vi söker oss fram, där vi genom expansion – kunskapsutveckling, teknisk utveckling, ekonomisk utveckling, geografisk utveckling – hela tiden flyttar fram våra positioner, våra mål, vad vi vill uppnå och åstadkomma. När vi ser tillbaka kan vi då identifiera en serie projekt inom det stora projektet, där delprojekten satte mål, vilka uppfattades som storartade i sin tid, men som vi när vi ser tillbaka kan igenkänna som blott och bart steg på vägen.

Vi kan studera dessa tidigare försök till projektformuleringar. Vi kan studera hur medvetandet om projektet växer fram i historien. Men om människans projekt verkligen är meningen med livet för oss människor, hur kan det komma sig att så många verkar förbli omedvetna om att det ens existerar ett sådant projekt? Hur kan så många uppleva livet som meningslöst? Beror det på att de ännu inte upptäckt detta projekt?

Apor och människor

Jag har en enkel människosyn: vi är apor med teknik. Handeln har satt fart på den tekniska utvecklingen och gett en ekonomisk tillväxt som gjort det möjligt för oss att på allvar utveckla samhällen med kultur, teknik och vetenskap.

Som apor domineras vi av biologiska verksamheter här och nu, men som människor förmår vi lyfta blicken långt utöver våra egna liv, vårt eget samhälle, vår egen tid, vår egen planet. Som människor fascineras vi av den tekniska utvecklingen, av vetenskapens upptäckter, av livets byggstenar och universum utveckling.

Kanske var det helt enkelt så att när vi fick förmåga att planera och fantisera, började vi också oroa oss för framtiden och blev mer angelägna om att se om vårt hus och formulera framtida mål. Så blev vi apor med projekt, men projekten var inledningsvis endast avsedda att försäkra oss om en god aptillvaro. Vi ville med projekten sörja för vår egen och våra barns försörjning. Med tiden blev projekten allt storslagnare, engagerade många människor under tvång eller i samarbete, och siktade allt längre in i framtiden. Så småningom blev de allt tydligare samhällsbyggnadsprojekt och vi kunde börja fundera över mänsklighetens mål och mening.

Apan i mig vill läsa deckare, dricka rött vin och äta jordnötter, men människan i mig fängslas av Freeman Dysons lilla bok A Many-Colored Glass (2007), en liten essäbok om livet och universum. Dysons oroas av medicinens möjligheter att förlänga livet och fasar inför tanken på en åldrande mänsklighet. Om jorden fylls med människor som lever i flera hundra år, kommer väl utvecklingen att stanna av. Och när jag läser Dyson funderar jag på vad det är som gör att vi så ofta väljer att vara apor, så sällan människor.

Som apor går vi upp i vår vardag. Som människor drömmer vi om fantastiska framtida världar, när vi som människor sprängt alla de gränser som den här världen sätter. Som apor läser vi tidningar och ägnar oss åt dagens nyheter och skvaller. Som människor fascineras vi av tekniska innovationer och tar del av naturvetenskapens landvinningar.

Bo Dahlbom
www.aktivering.se