Städer kunde vara annorlunda

Jag ska till Västerås för att hålla föredrag för ABB och tar tåget från Sundbyberg. Taxin lyckas inte ta mig fram till järnvägsstationen – en gata är avstängd. Sundbybergs centrum är inget centrum och det är häpnadsväckande fult. Stationen är ännu värre. Några kalla och blåsiga tunnlar, ingenstans där man kan sitta ner och läsa en bok i väntan på tåget.

Jag står i trappan under en varmluftsfläkt och läser de sista sidorna i Joel Kotkins The City (2005), en liten, historisk översikt över staden genom tiderna. Kotkin har en huvudpoäng: Framgångsrika städer är ”places sacred, safe and busy”. Han oroas av att vår postmoderna tid tar för lätt på det första villkoret. Sundbyberg är ett bra exempel. Ingen helig plats precis.

Kotkin lägger in mycket i ordet ”helig”. En stad måste betyda något för dess invånare. Den måste ha en kultur som  håller dem samman,  lägger grunden för gemenskap. Invånarna i en sådan stad bryr sig om sin stad, känner för den.

Även om han inte säger det rent ut, anar man i hans text den enkla triaden traditionell, modern, postmodern. Traditionella städer var platser där religionen hade stor betydelse. De viktigaste byggnaderna var tempel, moskéer eller kyrkor. Din stad var din hemstad, där hade du sin släkt, du var rotad där.

Moderna städer är i stället projekt, ekonomiska maktcentra, byggda med hårt arbete, något att vara stolt över, imponeras av, bevis på människans förmåga. Människor flyttade från landet till staden för att vara med i det moderna projektet, i byggandet av det nya samhället.

Postmoderna städer är i stället handelsplatser, nöjesplatser, basarer för ytliga möten, kommers och underhållning. Ingen hör hemma i dessa städer. De saknar identitet, ingenting skiljer dem åt, ungefär som vår tids flygplatser, och vi är konsumenter snarare än medborgare. Vi medverkar inte i stadens utveckling.

Så blir Kotkins bekymmer med dagens städer snarare till en reaktionär klagan på dagens ytliga marknadssamhälle. I traditionella samhällen gav religionen tillvaron djup och mening. I det moderna sekulariserade samhället fanns i stället stora berättelser om utveckling, framsteg, befrielse, som vi kunde samlas under. I vår postmoderna tid saknar tillvaron mening och detsamma gäller platser, städer, nationer.

Jag ger inte mycket för denna kritik av dagens människor och samhällen. Tvärtom är det självklart så att våra möjligheter att bygga framgångsrika städer aldrig har varit bättre. Med vår vetenskap, teknik och goda ekonomi kan vi idag bygga städer som förverkligar våra öppna, rika, demokratiska samhällen. Kanske människor själva måste finna tillvarons mening i vår tid, men hellre det än få den pådyvlad uppifrån eller predikad på något karismatiskt massmöte.

Kotkin är en konservativ framtidsforskare och flitig som föreläsare, inte minst på nätet. Själv tror han på förorten. Det är där amerikanen helst vill bo. Den framtida amerikanska staden domineras av förorter, som kanske utvecklas till att bli mer som gamla byar med centrum man kan gå till och lokal gemenskap. Där cyklar man till jobbet eller också jobbar man hemma på distans och lever det goda, amerikanska livet i familjens sköte.

För den som vill få en första inblick i vad en stad är och kan vara är ändå Kotkins historiska översikt imponerande i sin bredd och detaljrikedom. På 150 sidor belyser han städernas historia och roll i samhällsutvecklingen från Mesopotamien till New York och Singapore. Han kan skriva böcker.

Han beskriver hur kolonialtiden, järnvägarna, industrialiseringen, bilen, globaliseringen och handelns utveckling format städerna. Han skriver om städernas ideologer, om Hausmann, Howard, Le Corbusier, Mumford och Jacobs, om förortsstäder och skyskrapor, om industristädernas slum och döende industristäder, om kulturstäder, megastäder och miljöutmaningar.

För den som är mest intresserad av dagens städer kan den första tredjedelen av boken upplevas som en onödigt lång bakgrundsteckning och kanske ska man läsa den sist. Det är när Kotkin kommer till renässansens städer och det börjar handla om vår tid som mitt intresse väcktes på allvar. Det är en fantastisk liten bok han lyckats få ihop, väl värd att läsa och läsa om, att stanna vid och utgå ifrån när man idag diskuterar stadens utformning.

Ett besök i Sundbybergs centrum ger en bra bild av vad det är för fel på många städer. Bilar, järnvägar och stora döda husfasader hjälps åt att förstöra den staden. Det är lätt att idag ge en bild av den goda staden. Det är ingen trädgårdsstad – vill man ha natur får man åka ut på landet. Det är ingen maskin för det moderna livet, som Le Corbusier drömde om, med storskaliga byggnader, bilvägar och zonindelning. Sergels torg är kanske imponerande, men det är inte byggt för människor.

Nej, den goda staden är mer av en traditionell stad, med fotgängare och cyklister i ett vimmel, lite träd här och var, men framför allt mängder av mötesplatser och allt i en mänsklig skala, med variationsrikedom och en salig blandning av aktiviteter. Gärna höghus, men alltid i kombination med en spännande miljö i markplanet med plats för människor snarare än bilar. Det är lätt att se hur det borde vara – men hur kommer man dit? I Sundbyberg måste man börja med järnvägsspåren. Vad kostar det att gräva ned dem?

Bo Dahlbom
aktivering.se