Bara fantasier

Yuval Noah Harari är en ung historiker verksam vid universitetet i Jerusalem. Hans senaste bok heter Sapiens: A Brief History of Humankind (2014) och är en internationell bästsäljare. Harari är en fantastisk berättare. Hans budskap är omvälvande utan att vara särskilt komplicerat, och hans bok ger oss mängder av goda historier och spännande observationer. Det är som att läsa en mycket välskriven thriller. Med spänning inväntar man upplösningen.

En skicklig lärare hjälper eleverna att se det viktiga, det överraskande i det material som studeras. Harari är en mycket skicklig lärare. Med slagkraftiga formuleringar lyfter han fram de viktiga poängerna i vår tids vetande och han sveper över stora områden av detta vetande.

Harari berättar historien om mänsklighetens utveckling med början för ca 70 000 år sedan, då vi var en av en handfull olika arter av släktet människor (homo). Vi var en obetydlig population i ett hörn av Afrika och inte värd någon särskild uppmärksamhet. Sedan dess har vi spridit oss över jorden, utrotat såväl de andra människoarterna som de flesta större landlevande däggdjuren. Nu är det vi som styr och ställer med den här planeten. Vi är i färd med att lära oss manipulera allt levande, skapa intelligens och skaffa oss själva evigt liv.

Tre revolutioner var avgörande i vår utveckling: den kognitiva, den agrara och den vetenskapliga. Den kognitiva revolutionen har sin grund i språket, men Harari betonar särskilt fantasins betydelse, förmågan att tänka och tala om sådant som inte finns. Denna förmåga gör det möjligt för oss att bygga samhällen, att utveckla sociala institutioner för mänsklig samlevnad i stor skala.

Med språket kunde vi prata med och om varandra, bygga väl fungerande lokalsamhällen för gemenskap och samarbete, men det var med myter, religioner och andra institutioner som vi kunde samla ett stort antal främlingar i ett och samma samhälle.

Harari beskriver hur dessa institutioner genom tiderna tvingats på människorna. Vi tar dem på allvar, tror verkligen på dem, är beredda att offra våra och andras liv för dem. De blir våra fängelser. Även om religionerna håller på att förlora sin makt över oss, har vi i deras ställe fått marknaden, mänskliga rättigheter, liberal humanism, vilka utövar samma sorts inflytande över oss.

I samhällsvetenskaperna är man naturligtvis medveten om att institutioner är sociala konstruktioner, skapade av människor för att organisera mänsklig samlevnad, inte givna av naturen, inte sannare än andra produkter av mänsklig fantasi. Trots detta ges de mänskliga rättigheterna i olika deklarationer gärna karaktär av naturnödvändighet.

Skandinavien är lite av ett undantag i detta avseende tack vare värdenihilismens inflytande. Vi är ju världens mest moderna folk. Hos oss är det politiken som avgör vilka rättigheter vi har, men det hindrar inte att rättigheter – även om de förändras över tid – i den allmänna debatten ofta försvaras med en hetta som inte tål ifrågasättanden.

Harari kan inte låta bli att förundras en smula över hur kraftfulla dessa fantasier varit och fortsätter att vara. Folk tror på gudar, nationer, raser, könsskillnader och rättigheter som vore de verkliga. En del av dessa fantasier som till exempel den om mannens särställning har dessutom varit mycket allmänt utbredda. Hur kan man förklara detta?

Harari vill få oss att inse att våra institutioner är skapade av oss. Naturen erbjuder bara möjligheter, säger han, det är våra institutioner som förbjuder, drar gränser där inga finns. Det gör att apan i oss gärna, som Freud uttryckte det, vantrivs i civilisationen. Det innebär inte att livet före den kognitiva revolutionen var att föredra, även om Harari ibland kan låta så. Att genomskåda våra institutioner behöver inte betyda att överge dem.

Den agrara revolutionen innebar visserligen ett språng för mänskligheten, men för många av människorna blev det mest elände enligt Harari. Ett jämförelsevis lättjefullt liv på vandring i skog och mark med en mycket varierad kost av bär, nötter, rötter och småvilt byttes mot långa dagar med krökt rygg på fälten, ett boende som gjorde oss mer utsatta för sjukdomar och en ensidig kost som angrep våra tänder.

Här kan Harari luta sig mot Jared Diamond, men som innesittare har jag svårt att hålla med. Diamond är en äventyrare som rest genom de flesta av världens djungler, men herregud att ha tak över huvudet är väl ändå rätt mycket värt. Själv skulle jag ge mycket för att slippa sova utomhus och en kost på bär och rötter låter inte heller särskilt lockande.

Den agrara revolutionen gjorde oss bofasta och ledde till mer omfattande samhällsbyggen. Harari beskriver hur religioner, imperier och pengar tillsammans förmådde överbrygga gränser mellan samhällen och inleda utvecklingen mot en enad mänsklighet, ett världssamhälle. Det har varit en utveckling kantad av lidande och förtryck. Inte minst förra århundradets religioner, ja, Harari kallar dem så, liberalism, kommunism, kapitalism, nationalism och nazism, satte blodiga spår.

Här går Harari rätt snabbt fram och analysen blir kanske lite väl grov. Han vill gärna få oss att se hur religionslika alla de moderna ideologierna är. Men det är en väsentlig skillnad mellan kommunismen i Sovjetunionen och liberalismen i USA i det sätt dessa ideologier lärdes ut och praktiserades under det kalla kriget.

Om det kanske är svårt att jämföra nomadlivets för- och nackdelar med bondelivets är det ändå ingen tvekan om att människor efter den industriella revolutionen fått det otroligt mycket bättre. Ändå är det inte den industriella revolutionen som Harari lyfter fram som det tredje stora språnget i mänsklighetens utveckling.

Den tredje revolutionen var i stället den vetenskapliga revolutionen. Sokrates hävdade att han var den visaste av människor för att han visste att han ingenting visste. För filosofin har sedan dess frågorna alltid sagts vara viktigare än svaren.

Harari använder samma idé för att beskriva den vetenskapliga revolutionen som grundad i erkännandet av okunnighet. Vetenskapen utvecklades genom att den började ställa frågor. Vetenskapen introducerade ett frågande, undersökande, testande kunskapssökande.

I den grekiska filosofin fanns en särskild skola, skepticismen, som odlade ifrågasättandet som metod. Det som gör Harari så uppfriskande att läsa är inte minst hans skeptiska inställning. Samtidigt måste man inse att samhällen, företag, politisk kamp och även vetenskaplig utveckling kräver en viss dogmatism. Man måste tro på det man försöker göra.

Därför finns också en spänning mellan den vetenskapliga och den tekniska utvecklingen. Medan vetenskapen driver kunskapssökandet framåt genom att belöna alla bidrag till en ständigt pågående diskussion, vill tekniken konstruera något som fungerar, lösa ett praktiskt problem, åstadkomma en verklig förbättring.

Harari beskriver hur vetenskapen med början på 1500-talet vävs allt tätare samman med de framväxande imperierna och med kapitalismen. Det brittiska imperiet får, menar han, sin kraft av den upptäckarlust som kännetecknar vetenskapen. Kapitalismen får sin kraft av de europeiska demokratiernas respekt för den privata äganderätten som i kombination med ekonomisk tillväxt gör det möjligt att våga investera i företag med hopp om framtida utdelning och på så sätt bidra till tillväxten.

Den industriella revolutionen ledde till ett språng i mänsklighetens utveckling och vävde världen allt tätare samman. Den ekonomiska tillväxten blev fantastisk, men samtidigt bestod skillnaderna mellan rika och fattiga. Tillväxten innebär också rovdrift på jordens resurser och hotar idag mänsklighetens överlevnad.

Mänskligheten har genomgått en fantastisk utveckling under sin 70 000-åriga historia. Men har människorna blivit lyckligare som ett resultat av denna utveckling? Detta är, enligt Harari, den viktigaste frågan för en historiker, trots att den så sällan ställs eller besvaras.

För att kunna besvara frågan måste man ha en någorlunda klar uppfattning om vad lycka är. Om lycka är detsamma som behagliga upplevelser kan det mycket väl vara så att vi inte blivit lyckligare med historien. Dessa upplevelser är ju mycket beroende av våra förväntningar. Det globala konsumentsamhällets marknadsföring gör oss bara olyckligare genom att ständigt öka våra förväntningar. För att bli riktigt lyckliga borde vi kanske droga oss eller manipulera våra nervsystem.

Om lycka i stället är en upplevelse att livet är meningsfullt, då behöver vi utföra prestationer som kan skänka våra liv mening. Sådana prestationer kan motiveras av en religion, en nation, ett företag eller ett vetenskapligt projekt. Genom att lura oss själva att tro på dessa fantasier kan vi uppleva mening och därigenom lycka.

Ingen av dessa möjligheter tilltalar Harari. I stället använder han Buddha för att se en tredje möjlighet som bättre passar hans kynne. Genom att sluta sträva efter såväl upplevelser som prestationer och bara vara kan människan uppnå ett lugn och ett liv utan besvikelser och lidande. Kanske går ett sådant förhållningssätt hand i hand med ett mer vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten. Men kommer inte då våra samhällen att falla sönder?

Harari är genomgående en rätt cynisk betraktare av mänsklighetens utveckling. Han roas av hur lätt vi har att fastna i våra egna fantasivärldar och ta dem på blodigt allvar. Livet före den kognitiva revolutionen var biologiskt, naturligt om vi så vill. Därefter har livet blivit allt mer konstruerat och nu står vi inför möjligheterna att göra det helt och hållet artificiellt.

Så här i början av 2000-talet står vi i inledningen till en fantastisk expansion i vetenskap och teknik. Harari beskriver hur människan nu kommer att ta över den roll som religionerna gav gudarna. Hon kommer själv att kunna skapa liv. Vi kommer att kunna ge oss själva evigt liv, ge oss övermänskliga förmågor, bygga tänkande maskiner. Men hur ska vi använda dessa kunskaper, denna teknik? Vad vill vi? Vad vill vi att vi ska vilja?

Det är en fantastik resa Harari tar med oss på, men när han själv ska summera är det en mörk bild han tecknar av mänsklighetens utveckling. Det är inte mycket vi kan vara stolta över, menar han. Vi har visserligen skapat storslagna samhällen, men har vi på allvar minskat lidandet i världen? Vi behandlar andra arter och planeten själv på ett grymt och ansvarslöst sätt. Trots att vi utvecklat fantastiska förmågor vet vi inte vad vi ska göra med dem och vi är mer missnöjda än någonsin. Finns det något farligare än missnöjda och ansvarslösa gudar som inte vet vad de vill, avslutar Harari sin bok med att fråga.

Det är klart att man kan göra en helt annan slutsummering. Om man jämför oss med våra närmaste nu levande släktingar, schimpanserna, måste man väl ändå häpna över vad mänskligheten har åstadkommit. Om vi dessutom betänker att vi genom hela denna utveckling förblivit i stort sett oförändrade biologiskt finns det väl inte någon anledning att förundra oss över att vi beter oss som vi gör mot varandra och de andra arterna.

Sedd med lite mindre cynisk blick är mänsklighetens historia ett fantastiskt äventyr. Och även om vetenskap och teknik är sociala konstruktioner så är det skillnad på fantasi och sanning, på faktiskt fungerande teknik och attrapper. När människan börjar sin resa inleds en fantastisk expedition med ökande kunskap och teknisk utveckling. Människan själv förändras inte särskilt mycket under denna utveckling och det gör bara äventyret så mycket större.

Jag brukade irriteras av att i Bond-filmerna se hur den senaste, allra mest sofistikerade, tekniken användes av grovhuggna apmänniskor för att slå varandra på käften. Men detta irriterar mig inte längre. Tvärtom. Det är själva poängen i mänsklighetens utveckling att vi hela tiden förblir människor, rätt otäcka apor, när man tittar närmare.

Men vad har inte dessa apor åstadkommit! Man häpnar! Och vad kommer de inte att åstadkomma bara under de närmaste århundradena, för att inte tala om årtusendena. Hur kan man låta bli att fascineras av detta äventyr? Kunskapen om universum, om livets beståndsdelar, genteknik, nanoteknik och stamcellsteknik, Internet, nya material och rymdfärder – vad kommer inte att ske på alla dessa områden?

De människor som först lämnade Afrika för att sprida sig över världen tog stora risker. De gav sig ut på en resa mot det okända utan en aning om vad som väntade dem. Ju längre resan varat, desto mer har vi förstått dess karaktär. Vi vet ännu inte var och hur den slutar, men vi vet att det varken är slut på utmaningar, innovationer eller vetenskapliga genombrott.

I vår del av världen kan vi, var och en av oss, luta oss tillbaka med en god bok, ett glas vin, facebook eller youtube, och låta oss underhållas, som vilken apa som helst. Men om boken är Sapiens av Yuval Noah Harari, eller en av hans många föreläsningar, kan vi dessutom få anledning att meditera en stund över mänskligheten och dess fantastiska resa in i framtiden, en resa som vi, dessa apor, är med på, åtminstone en liten bit av färden. Och det är inte bara en resa i fantasin. Det är på riktigt!

Bo Dahlbom
aktivering.se