Vad jobbar vi med i framtiden?

När maskiner började ersätta hantverket i början av 1800-talet reagerade hantverkarna med sabotage medan filosoferna började drömma om en värld utan arbete. Den filosofiska analysen var enkel. Nästan alla som arbetade gjorde det i jordbruk och hantverk. När maskinerna tog över dessa arbetsuppgifter fick människor i stället ägna sig åt konst och kultur, lekar och umgänge.

Den digitala revolution som nu inleds påminner i många avseenden om den industriella revolutionen och vi har också fått en diskussion som påminner om 1800-talets. Nu ska digitaliseringen (datasystem och robotar) ta över nästan alla arbetsuppgifter och människor oroas över sysselsättningen i framtiden. Det kanske säger något om tidens anda att inga röster hörs som jublar över möjligheterna till ett liv utan arbete. Inga tecken tyder på att arbetslinjen håller på att ersättas av leklinjen i den politiska propagandan.

Om den digitala revolutionens konsekvenser är det svårt att uttala sig – de ligger ju i framtiden. Men när det gäller den industriella revolutionen har vi facit – vi vet hur det gick. Maskinerna ledde mycket riktigt till en mekanisering av jordbruk och hantverk. I slutet av 1800-talet arbetade dryga 80% av de sysselsatta i Sverige i jordbruket. Nu är den siffran ca 2%. Den industriella revolutionen gjorde slut på bönderna.

Det innebar inte att böndernas barn blev sysslolösa. Tvärtom, Sverige tvingades vid ett flertal tillfällen att på grund av industrialiseringen importera arbetskraft. Maskinerna skapade fler arbetstillfällen än de tog över. Så här i efterhand kan vi se åtminstone tre anledningar till detta.

Innovationer skapade sysselsättning. På 1800-talet var det svårt att föreställa sig alla de innovationer som skulle komma i samband med industrialiseringen. Bilar, telefoner, flygplan, radio, television, kylskåp, fritidsartiklar, etc., innebar sysselsättning på helt nya områden.

Samhället förändrades. Industrialiseringen innebar en fantastisk expansion av ekonomin och därigenom framväxten av ett helt nytt samhälle med större komplexitet och ökade behov av reglering och administration. Det var, till exempel, svårt att föreställa sig allt byggande, alla transporter, allt resande som skulle ske i det nya samhället.

Nya professioner växte fram. I detta rikare samhälle ökade konsumtionen av varor och tjänster, inte minst på områden som vård, skola och omsorg. 1800-talets hantverkare försvann, men nya hantverkare kom i deras ställe genom en snabb expansion av professioner som ingenjörer, lärare, läkare, advokater, ekonomer, psykologer, och andra kunskapsarbetare.

När vi idag kan förutse hur datasystem och robotar i framtiden utför inte bara enkla arbetsuppgifter i tillverkning, administration och service, utan också mer professionella uppgifter i vård och utbildning, är det lätt att bli orolig över effekterna på sysselsättningen. När Ubers grundare Travis Kalanick säger sig drömma om en taxiverksamhet utan chaufförer och köper hela Carnegie Mellons forskargrupp i självstyrande bilar för att förverkliga sin dröm kan man såklart börja undra över taxiyrkets framtidsutsikter.

Men när vi spekulerar om den digitala revolutionens konsekvenser borde vi väl använda oss av erfarenheterna från den industriella revolutionen? Vi borde akta oss för att göra om misstagen från 1800-talet. Vi borde åtminstone ställa oss tre frågor: Vilka innovationer kommer digitaliseringen att ge oss? Vilka nya krav kommer det nya, digitala samhället att ställa? Vilka nya områden för sysselsättning kommer vi att få i en växande ekonomi?

Att förutsäga framtida innovationer innebär att leka Jules Verne och riskerar att väcka löje. Men nog kommer vi att få mängder av digitala tjänster för underhållning, lek, utbildning, vård, och gärna i tre dimensioner. Solenergidrivna fordon på land, i luften och i vattnet, i alla storlekar och för alla tänkbara syften borde kunna förvandla världen. Nya energikällor och ljuskällor kan säkert göra natt till dag. Innovationer i livsmedel och kläder kommer att förändra vardag och fest. Det kommer att behövas många människor för att utveckla, sprida, installera och underhålla alla dessa innovationer.

Det digitala samhället domineras av smarta städer, fyllda med sensorer och automatik, sömlöst integrerade i virtuella världar med en otrolig rikedom och komplexitet. Att bygga upp dessa städer, att administrera dem, att hålla dem igång, skydda dem mot sabotage, kommer att kräva stora resurser, med tiden allt mer digitala sådana. Men utvecklingen av dessa städer, ombyggnaden av de gamla städerna till de nya kommer att kräva mycket mänskliga insatser. Inte minst kommer det att behöva föreslås, utredas, debatteras, fattas beslut om utformningen av alla nya miljöer och det lär dröja innan vi låter robotar göra detta.

Med Internet-miljardärernas nya satsningar på rymdfart i åtanke är det inte svårt att fantisera om rymden som ett nytt stort område för sysselsättning. Men om det inte vore för rymden borde väl haven snart komma i fråga för kolonisation? Men kanske kommer vi att bli fullt upptagna med att hantera den globala uppvärmningens konsekvenser, bland mycket annat de stora flyktingströmmar vi kan förvänta oss. Och även om Migrationsverket kanske borde automatiseras så lär vi nog få vänta rätt länge på att detta sker.

När det sägs att robotarna på bara några decennier kan ta över hälften av dagens jobb måste man inse att man talar rent teoretiskt. Vad som händer i praktiken i ett komplext samhälle är något helt annat.

Vad skulle det innebära, till exempel, att införa självkörande taxibilar? Hur lätt förändrar man ett transportsystem? Hur fort kan det gå? Sedan början av 1990-talet har vi pratat om hur IT kan utveckla skolan och nu har det så smått börjat hända. Uppstartssträckan har varit dryga 20 år och det vi ser idag är i bästa fall att läsplattan har ersatt läroboken. I övrigt verkar skolan vara sig lik. Varför skulle det gå så mycket fortare att åstadkomma förändring i trafiken?

Digitaliseringen innebär strukturomvandling och det är inte underligt om den möter motstånd. Kanske måste vi vänja oss vid ständig strukturomvandling som ett resultat av allt snabbare teknisk utveckling. Då blir kanske det vanligaste jobbet i framtiden förändringsarbetare. I en komplex värld kommer utveckling av något nytt att innebära avveckling av något gammalt. All nybyggnad blir ombyggnad, vare sig det gäller byggnader, skattesystem, affärsmodeller eller läroplaner. Att ombyggnad ofta möter större motstånd än nybyggnad gör bara behovet av förändringsarbetare så mycket större.

Sigmund Freud konstaterade att vi apor vantrivs i civilisationen och ju längre från savannernas aptillvaro vi kommer desto sämre mår vi. Vi äter bättre, lever längre, friskare liv och får allt roligare leksaker, men vi njuter inte av allt detta goda. I stället växer oron, stressen och ångesten och vi får allt svårare att se meningen med våra liv. Om vi inte får fullt upp med att bemästra den globala uppvärmningen kanske framtidens vanligaste jobb blir någon variant av personlig tränare, kurator, coach, livsstilsterapeut? Även om datasystem har visat sig duktiga som terapeuter kan det nog finnas utrymme även för människor i den branschen.

I demokratiska samhällen där politiken och marknaden delar inflytande över sysselsättningen är denna i sista hand beroende av medborgarnas och kundernas efterfrågan. Så länge det finns efterfrågan kommer det att finnas sysselsättning. Det kommer att dröja innan datasystem och robotar förmår hålla jämna steg med en snabbt växande efterfrågan inte minst på nya upplevelser. Även om vi en dag skulle lära oss att uppskatta leken mer än arbetet så skulle detta endast öka efterfrågan på nya leksaker och därmed garantera fortsatt sysselsättning.

Bo Dahlbom
aktivering.se