Digitalisterna

Walter Isaacson är en fantastisk berättare. Jag har tidigare med mycket stor behållning läst hans biografi om Steve Jobs. Nu har jag just avslutat The Innovators (2014) och den är ännu bättre. Isaacson förvandlar med lätt hand datorutvecklingen till en rafflande historia med två huvudroller: idégivare och entreprenörer.

Där finns idégivare som ser teknikens möjligheter långt in i framtiden, som ser betydelsen av en teknik redan innan den finns. Men historien behöver också entreprenörer som förstår vad idégivarna säger och drivs av en obändig vilja att förverkliga idéerna.

Boken börjar kanske lite trögt med att berätta om Ada Lovelace, Lord Byrons dotter, som av Isaacson ges äran att vara den som först tydligt såg datorn i dess fulla kraft. På 1840-talet samarbetade Lovelace med Charles Babbage, som hade byggt en omtalad räknemaskin, the Differential Engine, och nu sökte pengar för att utveckla en mer komplex maskin.

Sen får berättelsen mera fart när Isaacson börjar beskriva konstruktionen av de första datamaskinerna, strax före och under andra världskriget. Han berättar insiktsfullt om hur arbetet med de första datamaskinerna samtidigt pågick i Tyskland (Zuse), England (Turing, Newman, Flowers) och på flera ställen i USA.

John Atanasov vid Iowa State University konstruerade en av de allra första elektroniska datamaskinerna, men utan tillgång till duktiga tekniker lyckades han inte få den att fungera. I stället blev det John Mauchly och J. Presper Eckert som går till historien som konstruktörer av den första datamaskinen, ENIAC, som stod färdig i november 1945. De arbetade på uppdrag av det amerikanska försvaret och hade vid Moore School, University of Pennsylvania, tillgång till ett väl fungerande laboratorium med kompetent personal.

Datorteknikens historia är nästan utan undantag en historia om män. Det tidiga undantaget är programmering. När ENIAC skulle programmeras engagerades kvinnor för uppgiften. Men den mest kända pionjären bland programmerarna arbetade hos Howard Aiken med den elektromagnetiska maskinen Mark I på Harvard. Det var Grace Hopper, legendarisk konstruktör av den första kompilatorn och programspråket Cobol.

De första datorerna var stora maskiner. Man måste kunna föreställa sig dem mindre för att verkligen kunna se kraften i dem. Med utgångspunkt i Vannevar Bushs vision om memex från 1940-talet utvecklade pionjärer som Douglas Engelbart och Alan Kay på 1960-talet och det tidiga 70-talet många av de idéer som senare skulle forma persondatorn och ligga till grund för framgångssagan Apple. Då föddes musen, fönsterhantering, det grafiska gränssnittet och laptopen.

Datorteknikens historia handlar både om hårdvaran och mjukvaran, om kretsar, skärmar och pekdon, och om operativsystem, programspråk och applikationer. Isacsson lyckas beskriva viktiga inslag i denna komplexa historia genom att hela tiden utgå från innovatörerna, såväl idégivarna som entreprenörerna. Detta gör hans bok till en spännande hjältesaga och den blir bara mer spännande ju närmare vi kommer vår egen tid.

Vi får följa den fantastiska utvecklingen från elektronrör till transistorer till integrerade kretsar till mikroprocessorer genom att läsa om William Shockley, Robert Noyce och Gordon Moore. De två senare grundade företaget Intel 1968, Moore formulerade sin berömda lag om utvecklingen av mikroprocessorer och grunden var lagd för persondatorerna och de smarta telefonerna. På vägen påminns vi om den vardagsrevolution som åstadkoms av en liten bärbar radioapparat, transistorn.

Vi får följa mjukvarans utveckling från videospel till MS-DOS till Windows till World Wide Web till Linux genom att läsa om Bill Gates, Steve Jobs, Tim Berners-Lee och Linus Torvalds. Isaacson beskriver konflikten mellan Microsoft och öppen källkodrörelsen och särskilt avsnitten om den unge Bill Gates är verkligen rafflande läsning.

Samtidigt som idéerna till persondatorn tog form i slutet av 1960-talet lades också grunden för Internet. Isaacson beskriver hur dessa två delvis konkurrerar med varandra för att sedan mötas i en kraftfull symbios. Med persondatorn fick vi ett individuellt designverktyg, datorkraft på skrivbordet. Med Internet fick vi ett globalt nätverk, ett verktyg för samarbete och kunskapsdelning.

Isaacson skriver om idéerna, personerna och tekniken, men rätt lite om teknikens användning och betydelse som samhällsförändrare. Digitaliseringen av samhället utgör bakgrund till en spännande hjältesaga om teknikens utveckling. Inget fel i det men det gör att kraften i hans bok blir beroende av hur man själv uppfattar digitaliseringen.

För mig, som ser digitaliseringen som en revolutionär omvälvning av hela vårt samhälle, blir Isaacsons bok en hjältesaga av stora mått, ett mäktigt epos, där jag på första parkett får upplevelsen att vara med när det händer. Här skapas Macintosh, MS-DOS, World Wide Web framför mina ögon med en frenetisk iver av högt motiverade idégivare och entreprenörer och jag imponeras av deras arbetsinsatser, brinnande energi och visionära kraft.

Genom att ge Ada Lovelace rollen som den som först formulerar principen om den allmänna datamaskinen, som en maskin som inte bara räknar utan också gör musik, hanterar språk, etc., kan Isaacson ge en kvinna en ledande roll bland alla dessa män. Han får också en elegant avrundning genom att till slut återvända till hennes idéer om hur människor och maskiner kompletterar varandra.

Genom hela boken går en diskussion om samarbete i olika former. De första datamaskinerna byggdes av idégivare och mer praktiskt lagda ingenjörer, persondatorn utvecklades av hippies (Steve Jobs) och hobbyingenjörer (Steve Wozniak), Internet lotsades fram av byråkrater och revolutionärer. Isaacson vill se ett samarbete mellan humanister och ingenjörer, konstnärer och tekniker, i utvecklingen av datortekniken, men han ser också samarbetet mellan människa och maskin som ett sådant samarbete mellan mänsklig kreativitet och teknisk kapacitet.

På detta sätt kan Isaacson, med hjälp av Ada Lovelace, lyfta avslutningen av sin bok till en lovsång till människans entusiasm, kreativitet och visioner. Men hur är det egentligen med vår tids visioner? Själv kan jag kan inte låta bli att tänka på att de maskiner som under andra världskriget togs fram för att stödja krigsansträngningen med ballistiska beräkningar efter en lång resa genom administrativ databehandling, dokumenthantering och e-handel nu lett fram till twittraren Trump. Om vi människor ska hävda oss mot maskinerna genom våra visioner behöver vi nog anstränga oss lite mer.

Bo Dahlbom
aktivering.se