Det aktivitetsbaserade hemmet

Plattformar är det nya ordet. Industrialiseringen gav oss system, systemtänkande och systemteorier, input och output, genomströmning och feedback. Digitaliseringen ger oss i stället plattformar för samarbete, innovation och dynamiskt nätverkande.

Digitala företag erbjuder plattformar för tjänster: Apple, Google, Facebook, Airbnb, Uber, etc. Många företag brottas idag med uppgiften att bryta sig loss ur gamla system och förvandla sig till plattformar. Mest påtagligt visar sig detta i hur man gör om sina kontor.

I de gamla kontoren hade du din bestämda arbetsplats, ditt skrivbord, din bokhylla med papper och pärmar, i bästa fall ett eget kontorsrum som du kunde stänga dörren till. Nu blir kontoren aktivitetsbaserade, öppna landskap möblerade för möten, ensamarbete och telefonsamtal med ståbord, soffgrupper, telefonhytter, små mötesrum.

Borta är hurtsarna, fotona på skrivbordet, de gamla pappershögarna. Kontoren påminner allt mer om kaféer eller hotellobbyer. Du har ingen bestämd arbetsplats där, ingen egen stol, inga privata tillhörigheter. Arbetet har blivit mobilt och digitalt och din arbetsplats, om vi alls kan tala om en sådan, finns bara på nätet.

Det är spännande att se hur det experimenteras med utformningen av de nya aktivitetsbaserade arbetsmiljöerna, hur kontoren förvandlas från system till plattformar. Samtidigt pågår en mer djupgående förvandling av företagen lite mer i det tysta.

Det gamla företaget var ett system, väl avgränsat mot omgivningen. Det var ingen tvekan om vem som var anställd i företaget. Man stod på företagets lönelista, hade passerkort och arbetsplats. Långsamt, långsamt förvandlar digitaliseringen företagen till plattformar för innovation och samverkan. Denna förvandling tar sig många former, men innebär att allt fler arbetsuppgifter utförs av personer som inte är anställda i företaget.

Industrisamhällets företag hade sitt ursprung i bruksorterna och var närmast en sorts auktoritärt styrda storfamiljer av hantverkare. Med tiden blev maskinerna allt viktigare på arbetarnas bekostnad. I tjänstesamhällets företag återfick medarbetarna sin betydelse som humankapital. De digitala företagen månar i stället om plattformarna och det fåtal utvecklare som får dem att fungera. Alla andra som bidrar till företagets verksamhet är bara en sorts “hangarounds”.

Samtidigt som digitaliseringen nu förvandlar arbetsplatserna sker en motsvarande utveckling i våra bostäder. Hemmen blir aktivitetsbaserade. Men hur ser då det aktivitetsbaserade hemmet ut?

Kanske kan vi ha barnens datorer i vardagsrummet, så att de sitter där och spelar i stället för att stänga in sig på sina rum. Då ser vi mer av dem och huset blir inte så ödsligt. Där kan de sitta på pilatesbollar ungefär som de gör i Unionens film om hur vi arbetar i Sverige.

Barnen behöver kanske inte några egna skrivbord, kanske inte ens några egna rum? Det kanske är OK att de gör läxorna i soffan eller var de nu vill göra dem? Det mesta gör de ju ändå på sina datorer.

Jag minns hur Hemingway beskrev sitt skrivande. Varje morgon kl. 6.00 satte han sig vid sitt skrivbord, med en bunt papper och en penna. Sen satt han där och tvingade sig att skriva. Hur ska barnen kunna lära sig att arbeta, att fokusera, om de inte har några skrivbord?

Den moderna bostaden fick sin programförklaring i funktionalismen på 1930-talet med mottot “Form follows function”. Bostaden skulle utformas för att passa det moderna livet och dess aktiviteter.

Det är samma tanke vi ser återkomma i den aktivitetsbaserade arbetsmiljön. Det är bara det att aktiviteterna på kontoret har förändrats. Men detta gäller minst lika mycket aktiviteterna i bostaden. I början av 1900-talet var svenskarna trångbodda. Först under miljonprogramsåren kunde funktionalismens dröm om ett eget rum förverkligas.

Där kunde barnen sitta med sina läxor och kassettbandspelare, men familjen samlades ändå runt teven i vardagsrummet. Sen kom datorerna och teven förlorade sin roll som samlingsplats. Nu fanns det snart skärmar i alla rum och dataspel, YouTube och Netflix splittrade familjen.

Till en början hördes röster som oroade sig över att barnen blev allt mer isolerade, men sociala medier, chat och Skype får oss nu att oroa oss över att barnen aldrig är ensamma, alltid tillsammans med sina kompisar. Men visst är det ett ständigt stillasittande. Kan verkligen pilatesbollarna råda bot på det?

Före digitaliseringen hade vi egna rum och skrivbord. Hemingway var ett ideal för kunskapsarbetaren. Digitaliseringen förändrar vardagens aktiviteter. Kontoren och bostäderna anpassas därefter. Trump som börjar dagen med att twittra i sängen är kanske inte något ideal som Hemingway men han visar hur vi lever nuförtiden.

När tekniken utvecklas och sprider sig snabbt sker också förändringarna i vardagen snabbare. Vi växer ur de gamla systemen, strukturerna, inredningarna och ser nya möjligheter. Det pågår en spännande utveckling på arbetsplatserna. Jag ser fram emot en lika spännande utveckling i bostäderna. Det vore roligt om fantasin kunde flöda. Men vem går i täten? Tyvärr verkar Ikea fortfarande sitta fast vid de gamla skrivborden när de utformar hemmets arbetsplatser.

Bo Dahlbom
aktivering.se