Städernas utveckling

På 2000-talet samlas människor i allt större städer och frågan hur dessa städer ska utformas blir bara viktigare. Hur ser den goda staden ut och hur kan den förverkligas? Vem bestämmer över stadens utformning? Hur stort inflytande ska de som redan bor i staden ha över dess framtid? Hur stor frihet ska de som flyttar in i staden ges att utforma sin nya livsmiljö? Är det politiken eller marknaden som ska utforma staden?

Detta är inga lätta frågor. Planering och marknad, marknaden och dess reglering, utgör kärnan i modern samhällsbildning och städerna illustrerar komplexiteten i dessa frågor. Samtidigt är det tydligt hur stort det demokratiska underskottet är när det gäller städernas utveckling. Den tekniska utvecklingen utövar stor kraft samtidigt som ett litet antal personer med rätt enkla och ytliga idéer kan utöva en orimligt stor påverkan på städernas utformning.

Jag läser med stor behållning en vackert illustrerad bok på detta tema av Jan Jörnmark (med Joakim Forsemalm och Karl Palmås), Göteborg mellan segregation och kreativitet (2015). Jörnmark är känd för sina fotografier av industrisamhällets ruiner, men också för sina spännande beskrivningar av samhällsutvecklingen. Här handlar det om städernas utveckling och Jörnmark har tagit stora intryck av så olika förespråkare för den täta staden som Janet Jacobs och Richard Florida.

Göteborg är, enligt Jörnmark, ett exempel på vad man kanske bäst beskriver som en havererad stad. Den är ett offer för den utglesning som under industrialiseringen har drabbat många städer. Städernas centrum går förlorade och det som en gång var en stad – en tät sammanslutning av ett stort antal bostäder och arbetsplatser – förvandlas till en stadsliknande amöba utan levande centrum.

I den täta staden lever och arbetar många människor nära varandra i kreativt och mångkulturellt utbyte. Den är en dynamisk marknadsplats för varor, tjänster, idéer och upplevelser. I den sker en snabb kunskapsutveckling, innovationer konkurrerar om uppmärksamhet, nya företag och projekt startas hela tiden. Den utglesade stadsbildningen reduceras i stället till öar av stillastående eller stagnerande områden och staden förlorar identitet och sammanhållning.

I de medeltida städerna bodde och verkade hantverkare och köpmän. De städerna var just som städer ska vara: täta, dynamiska mötes- och marknadsplatser. I industrialiseringen utmanades dessa städer. Var ska industrierna ligga, var ska alla arbetare bo? Ska tätheten bevaras och städerna växa på höjden eller ska städerna förvandlas till stadsområden genom att växa utåt med satelliter och förorter?

Göteborg valde den senare vägen. I stället för att bli ett svenskt Manhattan fick göteborgarna ett Los Angeles i miniatyr. Staden gick förlorad, men vems var egentligen felet? Jörnmark skyller bland annat på spårvägen. Flera faktorer samverkade, men utan spårvägarna hade det inte gått att glesa ut staden. Senare skulle bilarna göra den glesa stadsbebyggelsen självklar, men alltihop började med spårvägarna.

De framväxande elbolagen hjälpte till. De behövde sälja elektricitet i väntan på att elnäten byggdes ut och spårvägarna behövde mycket el. Med spårvägarna kunde städerna glesas ut. Billig mark utanför stadskärnan kunde bebyggas och stadskärnan började stagnera. Sedan kom bilen och fullbordade katastrofen.

De moderna städernas utveckling är en komplex historia med många samverkande faktorer, men jag uppskattar Jörnmarks pedagogiska förenklingar. Endast genom att isolera och lyfta fram någorlunda tydliga faktorer går det att alls begripa komplexa samhällsskeenden.

De stora städerna med skyskrapor och elektrisk belysning är väl industrialiseringens stoltaste skapelser. De är imponerande, men samtidigt är de missfoster och för många rätt eländiga bo- och arbetsplatser. Ett besök i någon av dessa storstäder säger mycket om vilken avkrok vi svenskar lever i och hur jämförelsevis lätt det borde vara för oss att få ordning på våra städer. Ändå går det att misslyckas så grundligt som man gjort i Göteborg. Hur förklarar man det?

För drygt 10 år sedan skrev jag en liten krönika med rubriken “Täck över älven!”. Då hade expansionen på Lindholmen, på norra älvstranden i Göteborg, pågått några år, och problemen med kontakten över älven hade bara blivit värre. Som Jörnmark påpekar var förbindelserna över älven bättre vid mitten av 1900-talet då det fanns en bro centralt i staden. Nu har staden planer på att bygga en linbana över älven – man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Enligt Jörnmark kan stadsutvecklingen under industrialiseringen indelas i tre perioder: inledning, expansion, avveckling. När industrialiseringen inleds börjar staden förvandlas av nya transporttekniker som hissar och spårvagnar. När industrialiseringen fortsätter breder staden ut sig med industrier och nya bostadsområden utanför den gamla stadskärnan. När sedan industrin krisar med nedläggningar och utflyttning av produktionen till låglöneländer inleds omvandlingen till tjänste- och kunskapssamhälle. Det är nu, och i Sverige talar vi om tiden från 1970-talet och framåt, som den stora utmaningen för städerna kommer. Det är nu man ska ersätta den utglesade industriella stadsstrukturen med 2000-talets förtätade kunskapsstad. Det är nu man ska bygga bostäder i centrum. Det är nu Göteborg misslyckas.

När Jörnmark ska förklara Göteborgs misslyckande som stad, särskilt i jämförelse med Stockholm och Malmö, skyller han på några starka män som mot slutet av 1900-talet driver idén om Göteborgsregionen på bekostnad av omsorg om regionens centrum. Utglesningen fortsätter och centrum försummas. När vi kommer in på 2000-talet ersätts dessa starka män i stället av idélöshet och oförmåga att fatta beslut som tar sig uttryck i allt komplexare rådslag och lealösa utvecklingsgrupper utan ledning och visioner. Då får Göteborg linbanor.

Ja, ja, det är inte lätt med städernas utveckling och kanske ska man vara försiktig med att söka syndabockar. Det är lätt att stå bredvid och klaga, men samtidigt finns det ju förebilder man kunde använda i sin planering.

Jag minns ett besök i Neapel i slutet av 1990-talet. En sen eftermiddag stod jag och tittade ut över bukten (“the most beautiful bay in the world” enligt min italienske värd). När jag vred på huvudet kunde jag se solen belysa gamla stans mångfärgade bostadshus. Neapel var slitet och skitigt – men det var bedövande vackert. Man kan få en liknande skönhetsupplevelse i centrala Stockholm när man en solig morgon står på Skeppsholmen och tittar bort mot gamla stan.

Varför, tänkte jag, kan inte Göteborg bli ett nordens Neapel? Det kanske tar 100 år, men i så fall är det väl bäst att sätta igång nu. Detaljerna behöver man inte bry sig om. De kan marknaden ta hand om. Nej, vad stadsutveckling kräver är långsiktiga, stolta visioner för de stora dragen i den framtida staden. Och då måste man börja med att göra något radikalt åt älven!

Bo Dahlbom
aktivering.se