Framtidsoptimism

Om man imponeras av den digitala teknikens fantastiska utveckling är det lätt att se positivt på framtiden. Man behöver inte tycka att tekniken själv är intressant för att fascineras av det överflöd av tjänster som den bär med sig. Ändå präglas tidsandan idag mest av pessimism inför framtiden.

Kanske är pessimismen oundviklig i ett tid när media dominerar. Media är en sorts ytligt socialt umgänge som lever av att berätta om katastrofer, elände och skandaler. Just därför är det med stor förtjusning jag läser optimister som Julian Simon, Björn Lomborg, Hans Rosling, Ray Kurzweil och Peter Diamandis.

De är naturligtvis mycket olika i framtoning och position. Julian Simon var en liberal ekonom som på 1980-talet ifrågasatte den tidens domedagsprofetior om framtida överbefolkning och världssvält. Björn Lomborg blev känd som en kontroversiell kritiker av den rådande synen på den globala uppvärmningen. Hans Rosling kunde som ingen annan åskådliggöra den positiva samhällsutvecklingen. Ray Kurzweil och Peter Diamandis är båda teknikoptimister som tagit starka intryck av Internet och digitalteknikens snabba utveckling.

Jag gillar Kurzweil och Diamandis även om jag misstänker att de tar i lite väl mycket ibland. Samtidigt är de viktiga motmedel i en tid som trots fantastisk teknikutveckling inte förmår extrapolera denna in i framtiden. Nu pratas det om att maten ska ta slut, att vi måste äta insekter, samtidigt som den tekniska utvecklingen på livsmedelsområdet lovar oss ett överflöd av mat.

Om man ska läsa en enda framtidsoptimistisk samhällsdebattör är det nog ändå Matt Ridley man ska läsa. Jag har just läst två av hans böcker, The Rational Optimist (2010) och The Evolution of Everything (2015), och mycket bättre kan man knappast skriva om mänsklighetens utveckling och villkor och om hur fantastisk framtiden är.

Matt Ridley är libertarian på högerkanten, engelsk greve, biolog, redaktör och bankman, författare till storsäljande böcker i populärvetenskap. Om man inte skräms bort av hans konservativa misstro mot politiken utan förmår uppskatta hans gedigna kunskaper och förmåga att förmedla dem, kan man lära mycket av Ridley. Sedan behöver man inte hålla med honom om allt.

Framtidsoptimister nuförtiden brukar ta sin utgångspunkt i den liberala ekonomins grunder, den tekniska utvecklingen och fakta om mänsklighetens utveckling och detta gör även Ridley. Men till dessa tre byggstenar lägger han evolutionsteorin som han menar gäller inte bara arternas utveckling utan även kulturens och samhällets. Detta är ingen särskilt originell tanke. Den uppträdde som socialdarwinism i slutet av 1800-talet och som sociobiologi på 1970-talet. Men Ridley betonar helt andra konsekvenser av evolutionsteorin än sina föregångare.

Darwins teori förklarar utveckling med hjälp av två principer: variation och selektion. Medan socialdarwinisterna betonade ”kampen för tillvaron”, selektionen av de mest livsdugliga, är Ridley tvärtom mer intresserad av variationen. Ju mer variation desto fler möjligheter för utveckling. Det innebär att arter som förökar sig sexuellt utvecklas snabbare. Varje ny avkomma kombinerar generna från två föräldrar. Variationen blir större och det naturliga urvalet får mer att välja bland. Hos människan kombineras inte bara gener utan även idéer och detta utbyte av idéer skapar med tiden en fantastisk, kulturell utveckling.

Ingen kan som Ridley förklara betydelsen av det fria utbytet av idéer, varor och tjänster för mänsklighetens utveckling. Ingen kan som han visa på självhushållningens förbannelse. I en tid som verkar domineras av ”America first”, trångsynt populism, närodlade grönsaker, återanvändning och flygskatter, är det befriande att läsa en kraftfull argumentation för variation, för det fria utbytet av idéer, för handel, konsumtion och resande. (Vi måste göra någonting åt flygets utsläpp, men vi kan inte sluta flyga.)

Samtidigt är det utan tvivel så att Ridley behandlar den globala uppvärmningen och klimathotet alltför lättsinnigt. När The Rational Optimist skrevs, för nästan 10 år sedan, fanns det fortfarande gott om klimatskeptiker och Ridley var en av dem. Även om han inte betvivlade vår påverkan på klimatet menade han, som Björn Lomborg, att inomhusrök, smutsigt vatten, svält och malaria, förtjänade mer uppmärksamhet.

Ridley är mest känd för boken The Rational Optimist, och den bjuder på en fascinerande resa genom mänsklighetens utveckling. Det hindrar inte att The Evolution of Everything är ännu bättre. Att någonting utvecklas innebär att det växer fram av sig själv i stället för att skapas av någon eller något. Ridley menar att vi länge underskattat utvecklingens roll och i stället trott på skapelse, på det som i biologiska sammanhang brukar kallas intelligent design.

Att laga mat, bygga ett hus, anlägga en trädgård är alla exempel på att skapa något. Man har en mer eller mindre färdig idé om resultatet och sedan förverkligar man idén. Om man tror att det är så vår värld har kommit till tror man på intelligent design och inte på Darwin.

I samhällen dominerade av hantverk, som alla samhällen före den industriella revolutionen, ligger det nära till hands att tro att det mesta tillkommit genom intelligent design – genom hantverk. De viktigaste begreppen blir form och materia, idén och det material i vilket den förverkligas.

Industrialiseringen lyfter fram processerna, biologiska och kemiska, och långsamt växer förståelsen om hur något kan skapas genom och av en process. Mycket av det vi ägnar oss åt när vi skapar innebär att vi i själva verket initierar och försöker styra en eller flera processer. Vi inser att det är så vi lagar mat och det är så vi odlar vår trädgård. Detta är en viktig insikt när man arbetar med människor, som lärare eller ledare. Utbildning och ledarskap handlar om kultivering snarare än formgivning.

Utvecklingsprocesser är en särskilt intressant sorts processer. De kännetecknas av att förändringar ackumuleras, att komplexiteten ökar, att vi kan se en riktning i förändringarna, även om där inte finns något mål. Sådana processer pågår överallt där det finns liv, överallt där människor är inblandade. Ridley ägnar ett kapitel vardera åt moralen, livet, kulturen, ekonomin, tekniken, medvetandet, personligheten, utbildning, folkmängd, ledarskap, regeringar, religion, pengar och Internet.

Genomgående gör han intressanta observationer för att visa utvecklingens roll, hur fenomen vuxit fram utan att det funnits någon idé, något program, någon avsikt bakom dem. Som libertarian är naturligtvis Ridley svag för ett sådant synsätt och ibland går han kanske till överdrift. Men om man står ut med dessa överdrifter får man i gengäld en uppfriskande påminnelse om hur mycket av vår värld som är resultatet av utveckling och hur ofta mänsklig planering snarare förhindrat och förstört.

Samhällen utvecklas och Ridley menar att vi överdriver politikens roll i denna utveckling. Jag tror som Ridley (och Marx) att näringsliv och teknisk utveckling formar våra samhällen och att en viktig roll för politiken är att bereda väg för den tekniska utvecklingen, inte stå emot och förhindra den. Men det är inte politikens enda roll.

Den moderna världen är en artificiell värld. Den är byggd av människor. Utvecklingsprocesser snarare än planering utgör grunden i framväxten av moderna städer och samhällen, men industrialiseringen tillför ett stort mått av medvetet skapande i samhällsutvecklingen. Stora infrastruktursatsningar, produktionsanläggningar, system för energiförsörjning, transporter och kommunikation, är resultatet av mänsklig planering. Hela välfärdsstaten med sina trygghetssystem innebar förverkligandet av politiska visioner.

Om vi uppfattar moderna samhällen som vi uppfattar naturen, som helt och hållet formade av olika utvecklingsprocesser, om vi låter marknaden forma framtiden, då lägger vi i praktiken samhällsutvecklingen i händerna på stora företag och deras ambitioner. Detta sker i alltför hög utsträckning idag och det beror på att politiken saknar framtidsvisioner.

Sådana framtidsvisioner kan ställa till mycket skada om de inte grundas i en förståelse av de processer som formar människor och samhällen. Men att erkänna utvecklingsprocessernas roll innebär inte att vi kan klara oss utan visioner, program och planering. Ridley tror på marknaden, det fria utbytet av idéer, varor och tjänster, som princip för den goda utvecklingen, men bland dessa idéer måste finnas visioner om det goda samhället och program för hur de kan omsättas i praktisk handling. Det är detta som är politik – och den finns det snarare för litet av idag.

Bo Dahlbom
bodahlbom.se