Förändring är liv

Snart är vår värld fylld med självstyrande bilar, robotar i skolan och äldrevården, digitala assistenter som pratar med oss och tänkande maskiner som fattar våra beslut. Arbetsuppgifter förändras, arbetssätt och arbetsverktyg blir mobila och digitala. Människor gillar inte förändring brukar det heta. Men är det egentligen sant? Vilka förändringar är vi med på och varför?

Nu inför företag och myndigheter aktivitetsbaserade arbetsmiljöer. De gamla kontoren med fasta arbetsplatser byts mot lobby-liknande miljöer. Så sparar man plats och hanterar det faktum att medarbetare blivit allt mer mobila, kanske jobbar hemma någon dag eller gör fler kundbesök. Dessa förändringar möts ofta med misstro och protester. Hur ska jag nu kunna koncentrera mig?

I mina föredrag försöker jag visa hur de aktivitetsbaserade miljöerna bara är ett exempel bland många på en mycket större samhällsförändring. Den digitala revolutionen får oss att lämna de gamla bilfabrikerna med sina processer till förmån för digitala plattformar där vi tar hjälp av kunder, leverantörer och samarbetspartners i stället för att göra allt själva. Plattformarna förvandlar arbetslivet från produktion och ärendehantering till kommunikation och samarbete.

Människan som art utmärks av sin förmåga till förändring. För 100 tusen år sedan var vi en samling apflockar i Afrika, inte särskilt olik andra apflockar. Sedan dess har vi lämnat savannerna, bosatt oss över hela planeten och utrotat alla konkurrerande arter inklusive de andra människoaporna. Vi har anpassat oss till de mest skiftande klimat, utvecklat försörjningsmetoder av de mest skilda slag. Under de senaste 200 åren har vi genom teknisk utveckling i allt snabbare tempo förvandlat våra livsvillkor. Utan förändring hade vi varit kvar i Afrika.

Människor vill ha förändring. Får vi för lite förändring blir vi uttråkade och rastlösa. Men får vi för mycket förändring blir vi nervösa och stressade. Människor är olika. Somliga behöver mer förändring än andra. Somliga är mer nyfikna på det nya och vill gärna pröva. Andra är mer nöjda med vad de redan har. Människor är både nyfikna och trygghetssökande.

Människor är inte alltid förtjusta i förändring. Vi skaffar oss vanor och håller gärna fast vid dem. Förändring uppfattas som ett hot. Vi har inrättat våra liv med givna mönster och avvikelser oroar oss. Kanske påminner de oss om vår dödlighet? Vardagslunken känns så trygg. Vi kommer alltid att ha det så här. Men det är ju inte sant. Vi åldras, lever några korta år, och sen är det slut. Det vill vi inte tänka på. Förändringar påminner oss.

Förändringar innebär nya möjligheter. Förändringar är liv. När man är död händer inte mycket. Om man ogillar förändring är det bara att vänta så får man det man vill. Men förändringar är också hot. På savannen måste vi lägga märke till och reagera på förändringar. Fåglarna tystnar eller flyger upp, gräset rör sig på ett nytt sätt. Kanske är det en konkurrent eller ett rovdjur? Om vi inte reagerar nu kan det vara för sent. Så länge inget förändras är allt lugnt, men varje förändring kan vara ett hot. Verkar inte partnern annorlunda? Älskar hon mig fortfarande? Och hur är det med kroppen? Varje förändring kan innebära en sjukdom. Förändringar är hot.

Människor är flockdjur. Vi imiterar varandra för att höra till och känna tryggheten med de andra. Se hur klädmodet växlar. Kjolar åker upp och ner. Slipsar kommer och går. Byxor blir vida och trånga, kostymer stora och små. Förr eller senare följer alla modet. Vi klär oss inte på ett visst sätt för att det är snyggt, utan det är snyggt för att det är så vi klär oss. Vi följer modet. Vår smak förändras. Vi upplever det som att vi väljer att följa modet. Ingen tvingar oss. I en tunnelbanevagn från 00-talet läser många Metro, några pratar i mobilen. I samma vagn från 10-talet tittar alla på sin smartphone. Förändring, men vi har valt den själva – tror vi.

Västvärlden är liberal, demokratisk. Vi har yttrandefrihet och fria val. Vi är självständiga, har egna uppfattningar, håller oss informerade, tar ställning. Om någon försöker bestämma över oss protesterar vi. Vi accepterar att ledas, men motvilligt. När ledningen föreslår förändringar, tar vi inte bara emot dem. Vi vill bli tillfrågade, ge vårt samtycke. För att kunna göra det måste vi förstå vad förändringen går ut på, varför den är nödvändig. Förändring kräver kunskap.

Vi lär oss gärna, men vi vill inte bli utbildade. Skolan är en rest från ett mer auktoritärt samhälle, statens förlängda arm i disciplineringen av medborgarna. Skolan är trist. Lärande är däremot något som vi gärna ägnar oss åt. Lära sig något kan man bara själv. Ingen annan kan lära mig något. Så är det med all förändring. När jag driver den själv ger den mig energi, när den tvingas på utifrån gör den mig bara trött. För att kunna vara med och driva förändringen måste jag tro på den, förstå den, välja den.

Människor är olika. För hundra år sedan gjordes många försök av psykologer att beskriva och förklara dessa skillnader. Den mest kända teorin var Kretschmers typlära. Enligt denna kan vi se på en människas kroppsform hurdan hon är. Tre stora grupper: pykniker, atleter och leptosoma. Nonsens, tycker vi idag. Mycket har förändrats i vår syn på människan sen dess. I Sverige hade vi Henrik Sjöbring och hans lära om fyra personlighetsdimensioner. En av dem, validitet, var ett mått på psykisk energi. Hade du mycket energi var du supervalid. Hade du lite energi var du subvalid. Subvalida har svårt att välja, som Gösta Ekman i den kända sketchen ”Aftonbladet eller Expressen?”. Kanske ligger det något i detta.

Förändring kräver energi. Människor har olika mycket energi och vill därför ha olika mycket förändring. De vill ha just så mycket förändring som de har energi till. De som har mindre energi störs av omorganiseringar och större förändringar. Om de får fortsätta som förut kan de arbeta hårt och få mycket gjort, men om de måste medverka i en förändring gör de motstånd, blir trötta och håglösa. De vill tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter och få något gjort.

Vi beundrar de supervalida, entreprenörerna, de som går före, tar initiativ och prövar nya idéer, ny teknik. När tillräckligt många tagit till sig deras idéer följer vi gärna efter, förändras som de. Men vi tar inte själva initiativ till förändring. Det orkar vi inte. Att anpassa oss till de andra är egentligen inte förändring, kräver ingen ansträngning av oss. Andra har gjort jobbet, vi följer bara efter. Att inte följa med kräver mer energi.

Framgångsrikt förändringsarbete kräver insikt om dessa förhållanden. Om vi tvingar på våra medarbetare förändringar kommer vi att misslyckas. De kommer att göra motstånd. Om vi gör dem delaktiga i förändringsarbetet kommer vi också att misslyckas. Om alla är med och bestämmer blir det inga förändringar. Ingenting kommer att hända eftersom de allra flesta av våra medarbetare saknar energi att genomföra förändringar. I stället måste vi driva vårt förändringsarbete med de medarbetare som har tillräckligt mycket energi, låta dem genomföra förändringar. Sedan kommer de andra att följa efter.

Förändringar gav människor makten över den här planeten. Nu oroas vi över konsekvenserna av dessa förändringar. Men lösningen kan inte vara att stanna upp, att låta saker och ting förbli som de är nu. Utmaningar måste alltid mötas med förändring. Liv är förändring.

Med mina föredrag vill jag förändra, vill jag att människor ska se tydligare vad digitaliseringen erbjuder och börja tänka plattform snarare än fabrik. Om jag kan flytta dem en liten bit är jag nöjd. Mest nytta gör jag om de redan är i rörelse. Då kan jag öka deras hastighet, undanröja tvekan. Om de står still faller mina föredrag platt till marken. Förändring kräver energi. Människor med energi är alltid i rörelse.

Bo Dahlbom
Akt.Agency