Vi har aldrig haft det så bra och aldrig mått så dåligt. Enligt Världshälsoorganisationen kommer psykisk ohälsa att år 2030 vara den största sjukdomsbördan i samhället.

Igår (2019-01-18) lämnade den avgående samordnaren på området psykisk hälsa, Kerstin Evelius, sitt betänkande till regeringen. Jag lyssnar på henne i Vetandets värld. Hon är mycket kritisk mot de senaste 10 årens satsningar på behandlingen av psykisk ohälsa. Hon låter väldigt klok, men verkar inte ha några lösningar. Det förundrar mig.

Man känner igen hennes kritik från många områden i offentlig sektor och även i näringslivet. Man är trött på alla dessa projekt som sällan leder till varaktiga förändringar, man efterlyser bättre former för samverkan och samarbete, och man vill se metoder som sätter kunden (patienten, eleven, brukaren, medborgaren) i centrum.

Jag lyssnar med intresse på sådan kritik, oavsett om det handlar om skogsbränder, polisen, skolan, sjukvården, totalförsvaret, industriföretag, fackföreningsrörelsen eller ideella föreningar. Vi arbetar för mycket i stuprör och har svårt med samverkan, säger man. När vi vill samverka blir det oändliga möten. Vi fortsätter med våra arbetsuppgifter även när vi ser att de inte ger några verkliga resultat. Vi arbetar mer, administrationen ökar, men vi når inte fram till kunden.

Vi har massor av digitala hjälpmedel, kanske alltför många, men de snarare ökar vår arbetsbelastning än hjälper oss och de är alla interna. Vi har väldigt lite digitala hjälpmedel i vår kontakt med kunderna: en primitiv hemsida, kanske en tillfällig facebooksida, något på Linkedin och i bästa fall epost. Kunderna har svårt att få kontakt med oss och har svårt att veta vem de ska kontakta. Kundtjänsten löser inte problemen: du har nu sju val.

Jag tycker det är intressant att höra alla dessa irriterade och ibland uppgivna röster från dem som arbetar hårt men inte ser resultat. Jag beundrar handläggarna på våra myndigheter, rektorerna på våra grundskolor, poliserna och brandmännen som sitter fast i omöjliga arbetsorganisationer. Samtidigt kan jag bli lite irriterad eftersom jag tycker att det finns en uppenbar lösning på alla dessa problem. Plattformar är lösningen. Egentligen är det rätt självklart.

På 1900-talet drevs samhällsutvecklingen av bilföretag. Ford och Toyota lärde oss arbetsorganisation. De lärde oss standardisering, kvalitetssäkring och ständiga förbättringar. Vi blev effektiva och produktiva. På 2000-talet drivs i stället samhällsutvecklingen av de stora digitala företagen, av Amazon, Google, Apple, Tencent. Det är hög tid att vi börjar lära av dem. De lär oss att använda plattformar.

Ford och Toyota var mästare på att organisera arbetet i fabrikerna, på att använda människor och maskiner på bästa sätt. Amazon och YouTube är i stället mästare på att få oss kunder att göra jobbet. Med digitala plattformar åstadkommer de samverkan och samarbete samtidigt som tjänster skräddarsys efter kundernas behov. Man behöver fabriker för effektiv produktion, men man behöver plattformar för effektiv tjänsteutövning.

Det är sådana plattformar som behövs för att behandla psykisk ohälsa. När du mår dåligt går du bara in på plattformen, registrerar dig, berättar om hur du mår. Omedelbart får du några goda råd, men också kontakt med andra i din situation som är på plattformen. Ni kan dela erfarenheter, stödja och hjälpa varandra. Du är inte längre ensam. Det finns alltid någon att prata med på plattformen. Och du står inte i kö till någon du inte vet vem det är.

När du registrerar dig får du tillgång till alla de socialsekreterare, kuratorer, psykologer, psykiatriker, etc., som har ansvar för den psykiska ohälsan i landet. De är många och sitter i helt olika organisationer, men nu låter de plattformen organisera sitt arbete. Det är din aktivitet på plattformen som driver deras arbetsprocess. De övervakar allt som sker där och ingriper när de finner lämpligt eller när du ropar på deras hjälp. De fördelar arbetsuppgifterna mellan varandra och samverkar med plattformen som grund. Den psykiska vården utgår nu från individernas behov och situation och den innebär långtgående samverkan mellan alla samhällets resurser, inklusive ideella föreningar och andra som gärna vill ge en hjälpande hand.

Hur länge måste vi vänta på dessa plattformar i svensk offentlig sektor? Jag menar inte att övergången till en digitaliserad offentlig sektor är enkel och smärtfri. Men om vi aldrig börjar förändringsarbetet kommer bara problemen att bli värre och värre. Och så svårt är det inte att få upp en digital plattform för medborgarna, brukarna, eleverna, kunderna.

Skolan behöver lärplattformar, inte de administrativa plattformar de i dag använder. Vården behöver plattformar som likt patientföreningar flyttar vården ut till patienten. Totalförsvaret behöver plattformar som likt Uber eller Airbnb gör det möjligt att organisera användningen av samhällets alla resurser. Polisen behöver plattformar för att organisera grannsamverkan. Sådana plattformar är inte svåra att bygga. De behöver inte vara perfekta från början. Vi kan pröva oss fram. Det viktiga är att vi tar steget från fabrikerna för tjänsteproduktion till plattformarna för samverkande tjänsteutövning.

Bo Dahlbom               akt.agency