Jag blev fascinerad av fabriker för länge sedan när jag läste Lewis Mumfords klassiker Tekniken och civilisationen (1934). Hans beskrivning av klockans roll i den industriella revolutionen och i att forma det moderna samhället gjorde intryck på mig, men ändå var det fabrikerna eller maskinernas roll som förebilder som fångade mig mest.

När jag läser Joshua Freemans bok, Behemoth (2018), om de stora fabrikernas historia från England på 1700-talet till dagens Kina och Vietnam, minns jag Mumford och plockar fram den ur bokhyllan. Den är mer omständlig och pratig än jag minns den och känns lite gammal. Mycket har hänt sedan den skrevs.

Det är en mycket spännande bok Freeman har skrivit, en riktig pärla, otroligt informationsrik, men ändå lättläst och med en bredd i framställningen som imponerar. Vi får läsa om hur de första stora textilfabrikerna byggdes i England och senare i Massachusetts i USA och Freeman ger oss goda inblickar i arbetsförhållanden och hur samtiden såg på fabrikerna. Han skriver om Henry Ford och införandet av det löpande bandet, om Fords metoder och hans gigantiska fabriker för biltillverkning.

Ford förvandlade tillverkningen av bilar från hantverk till industri genom standardisering av bilar och bildelar. Genom långt driven arbetsdelning kunde de professionella hantverkarna ersättas med outbildad arbetskraft, produktiviteten höjas och priset på bilarna sänkas. Så blev bilen 1900-talets viktigaste industriprodukt och bilfabrikerna förebilder för arbetets organisering.

De stora fabrikerna behövde stora arbetarkollektiv och när dessa organiserades fick de makt. Freeman som har ett särskilt intresse för arbetarrörelsen beskriver hur kampen mellan arbete och kapital böljar fram och tillbaka under bilindustrins utveckling. Men han beskriver också det intryck de stora fabrikerna gör, hur de beundras, fotograferas och avbildas, hur de blir symboler för utveckling och välstånd.

Vi får följa diskussionerna i Sovjetunionen under 1920-talet när metoderna för industrialisering diskuteras och hur man sedan väljer att med amerikanska experters hjälp satsa på stora fabriker. Samarbete med industriarkitekter och ingenjörer, med Ford och andra industriledare, innebar att Stalin på ett decennium kunde bygga stålverk och bilfabriker som var större än de amerikanska förebilderna. Amerikanska ingenjörer och arbetare ledde arbetet och delade med sig av kunskap och patenterade metoder som den unga kommuniststaten behövde. Unga, entusiastiska pionjärarbetare byggde fabrikerna under vidriga arbetsförhållanden.

Freeman för intressanta diskussioner om fabrikernas betydelse i två helt olika samhällssystem. Hur kan dessa kapitalismens produktionsanläggningar med scientific management och utsugning av arbetarklassen bli förebildliga arbetsplatser i socialismens paradis?

Efter andra världskriget bygger Sovjetunionen fabriker med tillhörande bostäder i det nya östblocket och särskilt beskrivningen av stålverket Nowa Huta öster om Krakow i Polen gör att man vill åka dit för att verkligen se hur dessa fabriksstäder kunde se ut. Freeman beskriver den roll detta stålverk spelade i Polens frigörelse när arbetarna anslöt sig till Solidaritet och gjorde gemensam sak med upproret i Gdansk.

Världens största fabriker finns idag i Kina och i dem tillverkas merparten av alla kläder, skor, elektriska och elektroniska apparater i världen. Där tillverkas löparskor, leksaker, verktyg, hushållsmaskiner, ja, nästan alla billiga varor som flödar över Wal-Marts hyllor och ehandlarnas plattformar. Mest kända är Foxconns fabriker som tillverkar Apples mobiler. Arbetsförhållandena i dessa fabriker blev förstasidesnyheter på grund av en serie självmord för snart 10 år sedan. Förtvivlade arbetare hoppade från fabrikernas tak.

De första textilfabrikerna i 1700-talets England blev stora för att maskinerna behövde vattenkraft. Tillverkningen lokaliserades till de få platser där tillgången på vattenkraft var god. När Ford 150 år senare ville rationalisera tillverkningen av bilar behövde han bygga stora fabriker. Ford ville ha kontroll över hela processen och det löpande bandet krävde stora ytor.

Det är inte lika enkelt att förstå varför en del av de kinesiska fabrikerna är så gigantiskt stora. Foxconns största fabrikskomplex, Foxconn City, har kanske 400 000 arbetare. Här arbetar unga kvinnor och män sida vid sida med samma enkla monteringsarbete. De kunde lika gärna sitta i mindre fabriker. Förklaringen ligger enligt Freeman i beställarens makt över tillverkningen. Apple ville att alla företagets produkter skulle tillverkas i samma fabrik.

De kinesiska fabrikerna är inga förebilder som likt 1900-talets bilfabriker visas upp för en beundrande allmänhet. I stället omgärdas de med stor hemlighet, även om det naturligtvis finns sevärda dokumentärer på YouTube. Fabrikerna för tillverkning av konsumentprodukter har förlorat sin status. Vem som helst kan tillverka en sko, men bara Nike kan designa den. Makten har flyttat från produktion till design, varumärke och försäljning. Samtidigt har fabrikerna angripits från ett helt annat håll.

De stora fabrikerna blev tidigt spektakulära symboler för den moderna människans förmåga att bemästra naturen, men just därför har de under de senaste decennierna kommit att ifrågasättas. Det började redan på 1970-talet när industrialismen kom att uppfattas som en rovdrift på naturens ändliga resurser. Det låg nära till hands för E F Schumacher att välja mottot ”litet är vackert” när han ville kritisera denna rovdrift. I den prisbelönade kanadensiska dokumentärfilmen Antropocen – Människans tidsålder (2018) görs en svidande vidräkning med den industriella tidsålderns försök att ta makten över naturen.

Samtidigt som vi beklagar förhållandena i de kinesiska fabrikerna gläds vi över alla de billiga produkter dessa fabriker förser världsmarknaden med och över hur våra pensionspengar som investerats i Foxconn stiger i värde. Om vi ifrågasätter de industriella produktionsmetodernas rovdrift på naturen måste vi utveckla alternativa produktionsmetoder. Många tror idag att detta kräver att vi måste sänka vår levnadsstandard.

Freeman tillhör antagligen inte dem som ser särskilt mörkt på framtiden. Han avslutar sin bok med att den viktigaste lärdomen vi kan dra av de stora fabrikerna är hur de visar oss människans förmåga att förändra världen. Om det var möjligt  en gång så kan vi göra det igen.

Själv tror jag att digitaliseringen kommer att spela en avgörande roll i utvecklingen av en hållbar ekonomi. Samtidigt måste vi inse att de stora fabrikernas tid inte är över. Just nu bygger Kina en gigantisk skofabrik i Etiopien och mycket talar väl för att Kinas expansion under de närmaste åren, inte minst i Afrika, kommer att innebära bygget av samma gamla stora produktionsanläggningar.

Bo Dahlbom akt.agency