Jared Diamond är en fantastisk berättare. Jag har läst alla hans böcker med stor behållning och jag tröttnar inte på att lyssna på honom. Nu läser jag hans senaste bok, Upheaval (2019), och det är kanske inte hans bästa bok, men den har det där extra som gör läsningen av Diamond till en sådan upplevelse.

Boken har fått blandade recensioner. Den blev slaktad av Anand Giridharadas i New York Times, mycket väl mottagen av Colin Kidd i Guardian och prisad för sitt berättande av Moises Naim i Washington Post. En arg, ung, hungrig författare och två vänliga, etablerade, äldre forskare läser Diamond helt olika.

De illustrerar därigenom en av Diamonds poänger i analysen av USA, där han pekar på växande polarisering mellan republikaner och demokrater och oförmåga till kompromisser. Denna polarisering finns i hela det amerikanska samhället, menar han och i värsta fall kan den leda till att ena sidan börjar diktera villkoren för den andra och demokratin urholkas. Diamond knyter sin stora berättelse till sin vardag och han beskriver hur polariseringen visar sig även i den akademiska världen. Recensionerna av hans bok är ett bra exempel på detta.

Men Diamond vill också förklara polariseringen och hänvisar bland annat till hur digitaliseringen med sina filterbubblor bidrar till att den sociala sammanhållningen minskar. Förr umgicks vi och möttes, säger Diamond, nu twittrar vi och spelar dataspel. Här tror jag (som Giridharadas) att han går vilse en smula.

Den minskade sociala sammanhållningen beror på ökat välstånd och på att vi ersatt många sociala system med tekniska. Tillsammans ökar välståndet och systemen vår individuella frihet och ger vårt beroende av varandra en mer teknisk karaktär. Minskad trångboddhet gör att vi inte längre behöver använda gatan som vardagsrum. Vi hämtar inte längre vatten i brunnen utan får hem det i vattenledningar. Vi selar inte längre hästen utan tar bilen som vi kan parkera utan hjälp. Vi måste inte längre gå ut för att roa oss utan får hem underhållningen. Vi kan beklaga aspekter av dessa förändringar, men vi kan knappast skylla dem på någon enskild teknik, och vi vill inte vara utan den frihet och det oberoende det moderna samhället gett oss.

Som undertiteln anger, handlar boken om hur nationer hanterar kriser och förändring. Diamond illustrerar med sju exempel: Finland, Japan, Chile, Tyskland, Indonesien, Australien och USA. Han berättar om avgörande perioder i dessa länders utveckling: Finlands konflikt med Sovjetunionen, Japans möte med västvärlden på 1800-talet och expansion under 1900-talet, Chile under Pinochet, Tyskland efter andra världskriget, massakern i Indonesien, Australien efter Singapores fall och USA idag.

När han berättar om dessa olika länder och hur de hanterat sina kriser ger han oss knappast någon ny information, men hans sätt att berätta är oslagbart. Trots att jag är rätt väl bekant med Finlands moderna historia (jag har läst det mesta av Väinö Linna) blir Diamonds berättelse både spännande och personlig.

Nej, det är inte den nya informationen utan det ramverk han använder som är det nya i Diamonds beskrivning av olika länders krishantering. För att ge struktur och vägledning använder han sig av de metoder för krishantering som under 1900-talet utvecklats för personer. Han sammanfattar dessa metoder i ett ramverk med 12 punkter som han sedan använder för att bedöma nationernas krishantering.

När individer möter kriser i livet, kanske en skilsmässa, en närståendes sjukdom och död, eller uppsägning från jobbet, är det viktigt att se krisen i vitögat, ta sitt ansvar, försöka isolera krisen, söka hjälp och förebilder, och så vidare. Dessa metoder är god hjälp för personer som hamnar i kris, men fungerar de också för nationer? Det hävdar Diamond och han försöker också visa hur alla de nationella kriser han diskuterar blir begripliga med hjälp av detta ramverk.

Jämförelsen mellan personer och nationer kan väcka tankar, särskilt vad gäller sådant som nationell enhet, handlingskraft, realism och självinsikt, men de kriser som drabbar nationer är rätt olika de som drabbar personer. När människor hamnar i kris går de ofta in i en process där de omvärderar sina liv. För nationer är kriser mer påtagliga, problem som kräver en lösning. Det viktiga är inte förmåga till omvärdering utan snarare till handling.

Ett stort bekymmer i många utvecklingsländer är bristen på välfungerande stater och andra centrala institutioner. Utbredd korruption undergräver statens legitimitet och det är en process som håller på att drabba även USA med den växande privata finansieringen av politiska kampanjer på alla nivåer. Diamond pekar på dessa problem, men krishantering är knappast medlet för att lösa dem.

Somliga personer är välorganiserade och handlingskraftiga, andra mindre så. Vi vet väldigt lite om vad den skillnaden beror på. Framgångsrika nationer behöver vara välorganiserade och handlingskraftiga men jämförelsen med personer säger ingenting om vad som behövs för att de ska bli detta. Starka personer är bättre på att hantera kriser än svaga, men det är inte starka nationer världen behöver, utan väl fungerande stater, med goda institutioner.

När Diamond tar sig an de globala problem som utmanar mänskligheten i vår tid – kärnvapen, global uppvärmning, resursbrist och ojämlikhet – använder han sig inte av sin jämförelse. Han konstaterar bara att världssamfundet är väldigt olikt de enskilda nationerna och diskuterar i stället hur vi ska kunna utveckla bättre globala samarbeten. Han är försiktigt optimistisk och menar att även om EU, som ett aktuellt exempel, hotas av inre slitningar, så är sammanhållningen i Europa idag otroligt mycket bättre än den var under första hälften av 1900-talet.

Så småningom kommer väl mänskligheten att samlas i ett världssamfund med en gemensam identitet och likartade värderingar. Men vägen dit är lång och de problem som utmanar idag måste lösas långt innan dess. De måste lösas genom institutionella samarbeten, överenskommelser och allianser längs den linje som vuxit fram sedan mitten av 1800-talet med organisationer som Röda Korset, NF, FN, och alla dess underorganisationer.

Nationer laddas gärna med känslor, i konflikt och kontrast till omgivande grannar. Så var det när nationerna växte fram i Europa under 1800-talet, och så är det idag i de nationalistiska rörelser vi ser i dagens Europa. För amerikaner är det kanske snarare personer som bär denna laddning och det är inte underligt att Diamond gör den jämförelse han gör. Men världen mår säkert bättre utan sina känsloladdade nationer. Nej, det världen behöver är inte starkare nationer utan starkare institutioner, väl fungerande stater och organisationer för samverkan och samarbete.

Så lämnar jag Diamonds bok med en känsla av besvikelse och olust. Som alltid har han hållit mig fången med sitt berättande. Han gör det så enkelt, han är så klok. Men i den här boken tycker jag att han förenklar för mycket och den krishanteringsmetod han skisserar, lånad från psykoterapin, för hur enskilda länder och världssamfundet ska möta problem och utmaningar, duger inte. Vad värre är, genom att plädera för en känsloladdad nationstanke i en tid när vi behöver mer förnuft, tycker jag han sviker sin egen grundfilosofi.

Bo Dahlbom