Jag läser en lång, mycket läsvärd artikel i det nya numret av The New York Review of Books, no. 3, 2020, av Columbia-professorn Nicholas Lehmann, ”Can Journalism Be Saved?” Med utgångspunkt i 14 böcker diskuterar han den professionella journalistikens framtid. Det handlar om USA, men det mesta är tillämpligt även i Europa, även om digitaliseringen går långsammare här.

Som alla professioner är journalister gärna nostalgiska. Det var mycket bättre förr, säger man. Lehmann visar med några snabba observationer hur kortvarig och tillfällig den gyllene eran i journalistiken varit. Gynnsamma historiska omständigheter bidrog till att under några decennier ge utrymme åt en jämförelsevis välbetald granskning av det politiska spelet och näringslivets genvägar.

Tidningar som skaffade sig monopol i storstäderna kunde leva gott på annonser och försörja stora redaktioner. Även små lokala tidningar kunde hanka sig fram. Nu har Google och Facebook tagit över annonsmarknaden och tidningarna går under. Några försöker rädda sig genom digitala prenumeranter. Kanske The New York Times kan klara sig på det sättet, men annars tror inte Lehmann på den lösningen. Andra överlever tack vare förmögna ägare som Jeff Bezos (The Washington Post) och John Henry (The Boston Globe), men livet är osäkert i händerna på dessa moguler.

Professionell journalistik kan inte längre överleva på marknaden menar Lehmann, utan behöver antingen ideellt eller statligt stöd. Ja, egentligen är det nog endast genom någon form av skattefinansiering som en professionell journalistik kan överleva in i framtiden. Så långt är det inte svårt att hålla med Lehmann, men längs vägen i sitt resonemang gör han många intressanta observationer. En del av dem kan ifrågasättas.

När man diskuterar professionernas framtid mot bakgrund av den tekniska utvecklingen är det viktigt att lyfta blicken en smula och försöka se hur samhällen utvecklas och förändras över tid. Det är inte orimligt att det som kom med industrialiseringen försvinner när vi lämnar industrisamhället. Det är bara alltför lätt att hävda att det var bättre förr genom att hänvisa till en minnesbild av det samhälle där man själv var ung. Lehmann illustrerar med sådana uttalanden om journalistiken hämtade från sekelskiftet 1900.

Digitaliseringen hotar 1900-talets starka professioner. Amatörjournalistiken frodas på nätet. Digitala bloggare utmanar de traditionella tidningarna, YouTube lockar fler ungdomar till sitt uppladdade medieutbud än de traditionella tevekanalerna, poddarna tar över radiolyssnandet. Det blir allt viktigare för den professionella journalistkåren att markera avstånd till alla dessa amatörer. Lehmann försöker inte glorifiera journalistkåren, utan ger exempel på hur dess verksamhet påverkas av hur den får sin försörjning, men han betonar betydelsen av en sådan profession för nyhetsförmedling, politisk bevakning och debatt.

Digitaliseringen har hittills halverat journalistkåren i USA och utvecklingen fortsätter. Prenumeranter och annonsintäkter försvinner i en rasande fart. Tidningar läggs ned. När Internet kom var det många som såg en ljus framtid utan hinder för yttrandefriheten när nätet gav alla en möjlighet att fritt framföra sina åsikter. Men tillsammans med en mer utbredd demokratisk idédiskussion har nätet gett oss falska nyheter, fördomar, hat och internationell terrorism. Det visar, enligt Lehmann, att journalisterna behövs.

En blind tro på den tekniska utvecklingen och marknaden har, enligt Lehmann, lurat in oss i en samhällsutveckling med växande klyftor mellan människor, ökad politisk polarisering mellan städer och landsbygd, och ett undergrävande av viktiga, demokratiska institutioner. I USA har tidningsdöden lett till att det på den fattiga landsbygden saknas journalister som skulle kunna ge sansad röst åt en ilska som där tillåtits växa okontrollerat, med konsekvensen att vi nu måste dras med Trump i Vita Huset.

På detta kraftfulla sätt avslutar Lehmann sin genomgång, men här verkar de starka formuleringarna förvränga sanningen. Alla journalister talar inte med sansade röster och delar av journalistkåren hejade på Tea Party-rörelsen och hjälpte Trump till makten. Journalistik är en form av skvaller och kan vara nog så otäck samtidigt som den spelar en viktig roll. Alla som hamnat i ett mediedrev vet att det inte är journalister i allmänhet vi behöver för att värna demokratin, utan ett öppet meningsutbyte med en viss sorts eftertänksam, undersökande journalistik som underlag.

Vem som i ett digitalt samhälle kommer att utöva den sortens journalistik är än så länge svårt att säga. Det är alls inte självklart att den förutsätter en särskild profession, en journalistkår. Professionernas roll förändras när tekniken utvecklas. De gamla professionella hantverkarna ersattes i industrisamhället av maskinoperatörer. Många av dagens professionella kommer i digitalsamhället att ersättas av plattformsoperatörer med uppgiften att stödja, utveckla och motivera oss andra att vara aktiva på plattformar för lärande, hälsovård, samhällsinformation, juridiska tjänster, hushållsekonomi, och så vidare. Mycket återstår när det gäller plattformarnas ansvarstagande för det innehåll som där delas, men det är en utveckling som blir intressant att följa.

Teknikfilosofen Langdon Winner myntade uttrycket ”teknologiska sömngångare” för att beskriva vårt sätt att låta den tekniska utvecklingen bara fortgå. Tekniken förändrar våra samhällen och vi låter det bara ske. Vi använder politiken till att underlätta för tekniken, reglera de värsta oarterna och kompensera för oönskade konsekvenser. Tekniken ökar välståndet genom att höja produktiviteten och ge oss nya produkter och tjänster. Vi tackar och tar emot samtidigt som villkoren för våra liv förändras. I takt med att vår förståelse växer av hur tekniken formar våra livsvillkor kommer vi väl att utveckla ett mer förnuftigt förhållningssätt till den tekniska utvecklingen.

Digitaliseringen ger på många områden större utrymme för amatörer på de professionella tjänsteutövarnas bekostnad. Den demokratiserar informationsspridningen och förändrar villkoren för den professionella journalistkåren. Det är möjligt att vi med saknad kommer att se tillbaka på de gamla tidningsredaktionerna, men till skillnad från journalistprofessorn Lehmann tvivlar jag på det. Ett samhälle som ger mindre makt och privilegier till professionella läkare, lärare, advokater och journalister kan bli ett samhälle med mer aktiva medborgare, och därför ett bättre samhälle.

Bo Dahlbom