Tänk dig att du vaknar upp på en främmande plats. Du känner inte igen dig och går för att undersöka dina omgivningar. Var har du hamnat? Och hur hamnade du här? Vad är det som har hänt? Är det en dröm? Vilken mardröm!

Så kan man beskriva livet som människa. Men inte riktigt ändå. När du vaknar upp, blir medveten, har du redan vant dig vid det ställe du hamnat på. Kanske sker ditt uppvaknande först i tonåren. Då tar du redan din värld för given. Den har blivit en del av dig. Du har ett hem, en hembygd, ett hemland, som definierar dig och ger dig trygghet.

Det är en falsk trygghet. Världen vi lever i är inte vårt hem, ingen trygg plats. Om du frågar vem du är, vad du gör här, inser du snart att världen är en främmande plats. Den insikten skrämmer och vi gör vad vi kan för att hålla den borta. Vi bygger ett vardagsliv fyllt av rutiner och värjer oss mot stora förändringar.

Små förändringar inne i vår värld ger omväxling och får oss att känna oss mer levande. Stora förändringar som hotar vår värld skrämmer oss. Stora förändringar påminner oss om att allt vi har bara är tillfälligt och en dag kommer att tas ifrån oss. Att det aldrig var vårt.

Om du vill få människor med på förändring måste du övertyga dem om att världen kommer att förbli sig lik. Det handlar bara om att möblera om lite. Men kanske vore det bättre att ta med dem på ett språng ut i det okända. Att ta världen för given är att bedra sig själv, att leva en lögn. Genom att visa dem att verklig förändring är möjlig erbjuder du dem ett rikare liv.

Stanna upp. Se dig omkring. Se på världen. Den är inte din. Du hör inte hemma här. Du har just vaknat upp och vet inte var du är. Du måste gå ut i världen och undersöka den. Där finns så mycket att upptäcka. Mer än du hinner med under ditt korta liv. Du kommer aldrig att få veta var du är, men du kan inte sluta söka.

I Riddarfalken från Malta berättar Sam Spade om en man som fick uppleva hur en stålbalk med stor kraft föll från ett bygge och borrade sig ner i trottoaren alldeles intill honom. Mannen insåg då hur tillfälligt livet är, att det när som helst kan ta slut. Med den känslan bröt han upp från sin vardag, började ett kringflackande liv. När Spade träffar honom har några år gått och han lever ungefär som han gjorde, men i en annan stad, med ny fru, nya barn. Spade undrar hur det kan komma sig och mannen svarar: det föll inga fler balkar.

Vi behöver påminnas om livets villkor. Vi behöver påminnas om vår dödlighet, om livets tillfällighet, om att världen inte är vårt hem. Eller kanske är det bättre att inte påminnas? Att slippa leva livet som mardröm.

Bo Dahlbom