Corona förvandlade på bara några veckor arbetslivet. Många började arbeta hemifrån, högskolor och gymnasier började bedriva utbildning på distans, premiärminister Johnson styrde landet från sin sjukbädd, hemleveranser och take away började ersätta butiksbesök och utekvällar, konferenser och möten började trevande flytta ut på nätet. Det som länge varit möjligt tack vare digitaliseringen blev plötsligt nödvändigt. Microsoft mångdubblade sin försäljning av videokonferenstjänster.

Hur bestående blir denna plötsliga användning av digitala verktyg? Vad krävs för att ett digitalt arbetsliv ska fungera? Hur hålls eleverna motiverade i en skola på nätet? Kan videokonferenser ersätta fysiska möten och hur ska de i så fall utformas? Hur förändras arbetsliv och ledarskap när de digitala verktygen gör de gamla kontorsmiljöerna mindre viktiga? Vad kommer egentligen att hända med alla kontor, skolor, konferensställen och butiker? Kommer vi att se en spännande utveckling av dessa miljöer?

Corona skrämde många genom att visa det globaliserade just-in-time-samhällets sårbarhet. Digitaliseringen har undanröjt hinder för global samverkan och gett oss en fantastisk ekonomisk utveckling. Men global samverkan gynnar också virus och bakterier som använder oss som värddjur. Digitaliseringen gör samhället mer sårbart men ger oss samtidigt verktyg för att minska vår sårbarhet. Det vi ser idag är ett exempel på att utvecklingen går i otakt. Vi har globaliserat världen, men vi har knappt börjat använda de verktyg vi behöver i en sådan värld. Att arbeta på distans, mötas i videokonferenser och använda e-handel är uppenbara exempel på hur vi med digitala verktyg förvandlar fysiska riskmöten till ofarliga digitala.

Digitaliseringen gör det också mycket enklare att samla in data, att övervaka, mäta och återkoppla. Mobiloperatörerna kan enkelt se var människor befinner sig och hur de rör sig. För sjukvården kommer en utbyggd digitalisering att innebära online insamling av mängder av medicinska data. En sådan sjukvård mäter för att kunna slå larm när du börjar bli sjuk. Innan cancern fått fäste i din kropp, vill vi upptäcka den och inleda behandling. Innan du blir smittbärare ska vi veta att du blivit infekterad av virus eller bakterier. Och sjukvården vill göra allt detta på distans genom sensorer i din kropp eller genom enkla test som du kan ge dig själv.

Den här sortens mätteknik vill vi använda på alla samhällsområden för att hålla koll, återkoppla och garantera kvalitet. Vi vill övervaka trafiken, energisystem och vattenledningar, fabriker och folksamlingar. Digitalsamhället är ett övervakningssamhälle, där vi hela tiden går balansgång med gamla värderingar. Självklart vill vi veta hur det går för eleverna i skolan, i realtid just nu och inte två gånger om året, och vi vill veta vad medarbetarna har åstadkommit, idag och inte om en vecka. Vi vill veta var elever och medarbetare är när skolor och kontor inte längre är självklara arbetsplatser. Hur ska detta övervakningssamhälle bäst utformas? Hur mycket övervakning vill vi ha?

Nästa gång det blir en liknande, eller värre, pandemi får vi hoppas att digitaliseringen gjort det möjligt att möta den utan de panikåtgärder som nu skapar kris i världsekonomin. Då borde vi snabbt kunna ställa om till att arbeta på distans utan att det behöver förändra särskilt mycket. Men framför allt borde vi ha väl utbyggda testmöjligheter så att människor enkelt kan avgöra om de är smittbärare eller inte. I Sverige kommer vi väl att lita på att människor kan sköta detta själva, men det är lätt att föreställa sig hur det kommer att se ut i Kina. Där kan sjukvårdssystemet hålla koll på alla medborgare och se om de är infekterade eller inte och sedan vidta lämpliga åtgärder. Även i Sverige kommer Folkhälsomyndigheten att vilja få den informationen online. Frågan är inte om vi blir övervakade, utan hur mycket övervakade vi blir.

Bo Dahlbom