Livet är en algoritm

Det är sommar och jag roar mig med att läsa Charles Darwins mästerverk The Origin of Species (1859). Det var länge sen sist. Det är påfallande hur enkelt boken är upplagd. Darwin vill med mängder av fakta övertyga oss om att två principer – variation och naturligt urval – räcker för att förklara den mångfald av välordnat liv som fyller vår planet. Det är otroligt vilken kraft de principerna har.

Darwin gav oss med evolutionsteorin en ny syn på livet. Livet har vuxit fram. Det är inte skapat utifrån utan har utvecklats inifrån. Det finns ingen skapare. Variation och urval har genererat all den fantastiska komplexitet och funktionalitet som det levande idag erbjuder.

Darwins teori om arternas uppkomst är ett alternativ till den tidens religiösa världsbild med en skapelse gjord för oss människor, ett uttryck för den allsmäktiges vilja och avsikter. Men samtidigt som Darwin detroniserar oss till en art bland de andra ger han oss en begriplig och fantasieggande vision av en pågående utveckling från enkla till allt mer avancerade organismer.

Darwin anklagades av sin samtid för materialism och trivialisering av naturen. När jag läser honom slås jag snarare av den visionära kraften i hans evolutionära natursyn. Mot den rådande statiska naturuppfattningen med ett givet antal väl avgränsade arter ställer Darwin en natur som flödar över av liv i ständig, gradvis utveckling där dagens arter bara utgör en konstlad stillbild av ett otroligt flöde. 

Darwins natur flödar över av variationsrikedom och liv i ständig förändring. Det är lätt att dela hans förundran inför det enorma slöseri naturen ägnar sig åt. När min altan täcks av tallpollen, när min trädgårdsbod invaderas av stackmyror, eller när jag ser fågelflockarna och sillstimmen i Attenboroughs naturfilmer, häpnar jag inför antalet individer. Det moderna konsumtionssamhällets slöseri är ingenting jämfört med naturens.

Naturens variationsrikedom är kanske inte lika påfallande när jag ser ut över min välansade gräsmatta, men kommer jag bara tillräckligt nära överväldigas jag av mångfalden av liv. I varje vrå och skrymsle har livet tagit sig in och med fantastisk fantasirikedom utvecklat de mest häpnadsväckande former. Det finns en riktning i denna utveckling, menar Darwin med inspiration från Herbert Spencer, från enkla till allt mer differentierade och komplexa former.

Mitt i denna utveckling står vi människor, en del av livet, en tillfällig form, på väg från en enkel början till vilket slut? Om man söker mening genom att ingå i något större, vad bättre kan man önska än att vara med på denna resa mot okänt mål? Det är en fantasieggande vision Darwin ger oss, men den är inte längre aktuell. Den moderna människan har tagit över och förbättrat villkoren för livets utveckling.

Den industriella revolutionen hade god fart i England när Darwin formulerade sin teori, men ännu var det inte lätt att se vad den skulle innebära. Människan hade med teknik börjat förvandla naturen och sätta sin prägel på arternas utveckling. Just nu ägnar vi oss åt massutrotning och hälften av jordens arter beräknas vara på väg att försvinna.

Medan många arter försvinner har människan i tekniken skapat ett nytt rike som likt växt- och djurriket utvecklas genom variation och urval, men mycket, mycket snabbare. Nu håller detta nya rike på att tränga undan de övriga. Kommer den utvecklingen att fortsätta? Kommer tekniken att helt ta över naturen? Kommer framtidens arter att vara våra gentekniska konstruktioner? Kommer framtidens husdjur att vara robotar?

Om tekniken tar över naturen finns vår mening inte längre i den biologiska utvecklingen utan i den tekniska. Framtidens teknik kommer troligen att ha biologiska inslag, inslag av liv och livsprocesser. Hittills har tekniken varit huvudsakligen oorganisk. Framtidens teknik kommer i växande utsträckning att vara organisk. Livet är en alltför värdefull resurs och många användningsområden återstår att utforska och utveckla.

Med tekniken har vi satt den biologiska utvecklingen ur spel, åtminstone när det gäller vår egen art och de arter som angår oss. Vi har inte riktigt skaffat oss kontroll över virus och bakterier ännu, men det är inte långt borta. Arternas utveckling fortsätter i den tekniska. Framtidens människa är inte biologisk utan teknisk. Människan fortsätter att utvecklas i tekniken och det går bara fortare och fortare och fortare.

Vi människor och vår teknik har förändrat villkoren för evolutionen, men ingår samtidigt i den. Den tekniska utvecklingen styrs av samma principer som den biologiska. När människor utvecklar teknik och löser problem sker detta naturligtvis inte helt slumpmässigt. Tvärtom, mänskligt handlande har rika inslag av planering och målinriktning, intelligent design. Men det är en närsynt intelligens som inte omfattar teknikens utveckling på längre sikt.

Darwins teori behöver en tredje princip, ärftlighet, vilket Darwin insåg, även om han i väntan på Mendel och 1900-talets genetik inte visste hur den fungerar. James Watson gav oss i The Double Helix (1968) en spännande beskrivning av hur han och Francis Crick knäckte den genetiska koden. Richard Dawkins utvecklade sedan i The Selfish Gene (1976) en sällsynt läsvärd tolkning av Darwins teori med genernas överlevnad i centrum. Växter, djur och människor är överlevnadsmaskiner för generna.

Det är en övertygande version av Darwins teori som Dawkins ger oss, men samtidigt en smula deprimerande. Att livet bara handlar om att generna vill överleva och använder oss för detta syfte kan vara svårt att smälta. Det kanske kan vara sant om växter och djur, men vi människor med vår rika kultur, vår intelligens, vår vetenskap, teknik och samhällsutveckling, inte kan väl vi förstås på detta sätt?

Men Dawkins tillämpar Darwin även på vår kultur och föreslår ”memer” som bärare av kulturell evolution, en parallell till livets gener. Människor skapar kultur, men kulturen skapar framför allt dem. En författare är bara ett sätt för bibliotek att göra nya bibliotek, som Daniel Dennett så fyndigt uttrycker det. Inte nog med att vi är överlevnadsmaskiner för gener, med kulturen har vi fått ytterligare en uppgift, som överlevnadsmaskiner för memer.

Dawkins idé om memer har inte vunnit många anhängare i forskarvärlden, men mottagits desto mer entusiastiskt av nätkulturen. Där har ”mem” blivit beteckningen på någonting som sprids viralt över Internet. Dawkins idé är mer allmän även om det inte alltid är enkelt att avgöra hur memer ska avgränsas från varandra. Det väsentliga är att memer som gener är ärftliga. Likt generna är de informationsenheter som kan kopieras.

Daniel Dennett betonar i Darwin’s Dangerous Idea (1995) kraften i Darwins teori, hur en mekanisk process utan intelligent skapare kan förklara all utveckling, biologisk, teknisk, kulturell. Darwins teori uppfattas bäst som en abstrakt regel för utveckling oberoende av vad det är som utvecklas. Det är naturligtvis skillnad på de artefakter som människor skapar och de arter som naturen utvecklar, men de tillhör samma designrymd. Den biologiska utvecklingen är också en sorts ingenjörsarbete – men utan ingenjörer.

Darwin ger oss inte bara en teori om evolutionen utan samtidigt en definition av livet som algoritm, enligt Dennett. Att livet är en algoritm innebär att det inte finns några himlakrokar, bara lyftkranar. I stället för att långsamt stapla objekt på varandra, kan vi med hjälp av en kran lyfta dem högt upp. Men först måste kranen byggas. Människor kan ta genvägar i designrymden med hjälp av kranar, de kan använda sin intelligens när de skapar, men kranarna måste först byggas. Allting är i grunden resultatet av en mekanisk process utan intelligens, även vår intelligens. Det är detta som är Darwins farliga idé, en universalsyra som fräter igenom alla mysterier.

En algoritm måste implementeras, den behöver energi för att ge resultat, men om detta säger Dennett inte mycket. Variation, ärftlighet och urval är gott och väl, men utan energi kan det inte bli särskilt mycket liv. Dessa fyra är livets grundprinciper och de är naturligtvis oberoende av det material de verkar i. Vi inser att det måste vara så, inte minst om vi tror på möjligheten av liv på andra planeter. Det vi tror på är utveckling enligt Darwin.

Vi kan använda Darwins teori för att förstå den tekniska utvecklingen som jag gjort ovan. Vi kan som Dawkins hävdar använda den på alla kulturfenomen, även om många kulturvetare tvivlar. Språk utvecklas, konst och religion utvecklas, vetenskapen utvecklas. Dennett utvecklar Dawkins idé och ger oss många exempel på hur memer kopieras, muterar, sprider sig, överlever, med hjälp av oss människor.

Företag konkurrerar på marknaden ungefär som arter gör i naturen. Det naturliga urvalet, mutationer och nybildningar, den ständiga anpassningen, kapprustningen arter emellan, bildandet av ekosystem och sökandet efter ekologiska nischer är alla fenomen som känns igen i näringslivets utveckling.

Marknaden med sin konkurrens ger en livskraftig ekonomi med innovationer och nyföretagande. På marknaden söker innovationerna lediga nischer att utvecklas i och där växer det fram föränderliga ekosystem med företag som kompletterar varandra. Marknaden liknar naturen, men är naturligtvis mildare. På marknaden lagstiftar vi mot rovdjur och parasiter och även om det kan gå hårt till är det knappast ”äta eller ätas” som gäller.

Darwins natur är innovativ, föränderlig, farlig och nästan obegripligt slösaktig. Ja, just detta slösande med liv är en viktig förutsättning för naturens hållbara utveckling. Kanske borde vi lära av naturen att inte försöka spara oss till hållbarhet. Naturen tror inte på planering och plantänkande. Det är vi människor som med vårt jordbruk, skogsbruk och våra trädgårdar försöker få lite ordning på naturen. Själv är den vildvuxen och i snabb förändring.

Darwin förändrade vår syn på naturen och på oss själva, men det är en förändring som ännu inte sjunkit in. Vi har inte förstått vad det betyder att vi människor är en sorts stora apor, en art bland andra i den biologiska utvecklingen, överlevnadsmaskiner för våra gener och memer. Dawkins och Dennett ger spännande bidrag till denna förståelse.

Kopernikus lärde oss att jorden inte var i centrum av universum. Nu vet vi att vårt solsystem bara är ett bland ungefär 300 miljarder i galaxen Vintergatan och att det finns åtminstone 100 miljarder galaxer i vårt universum och kanske många, många universa. Darwin övertygade oss om att livet inte fanns till för oss och Dawkins och Dennett slår ivrigt in spikarna i skapelsens kronas kista.

Det verkar som om ju mer vi lär oss desto mindre betydelsefulla blir vi. Bara så länge vi var okunniga kunde vi tro att vi betydde något. Nu är vi dammkorn i ett gigantiskt universum. Hur märkligt det än kan låta ligger det något trösterikt i denna ödmjukhet. Människor säger ofta att de söker sig till religionen för att ”de vill tro på något större”. Gå till Darwin i stället, säger jag, gå till vetenskapen, så kommer du verkligen att inse hur liten du är.

Bo Dahlbom