Är folk dumma?

USA är ett märkligt land. Där finns de allra bästa universiteten, de flesta nobelpristagarna, de mest spännande intellektuella och de mest innovativa företagen. Ändå kunde medborgarna i detta fantastiska land välja Donald Trump till president och ungefär en tredjedel av dem tror på andar och spöken, djävulen, astrologi, reinkarnation, telepati och att vi kan kommunicera med de döda. Vad är det för fel på folk i USA? Är de dumma i huvet? Om någon kan besvara den frågan så är det Harvard-professorn Steven Pinker och han gör ett försök i sin nya bok Rationality (2021).

Som alltid är det en fröjd att läsa Pinker även om huvuddelen av den här boken är som en populärkurs i att tänka förnuftigt och därför inte lika spännande som vanligt. Men för att vara en kurs i logiskt tänkande, sannolikhetsteori, spelteori och statistik är boken naturligtvis ovanligt välskriven, informationstät, kvick, rolig och upplysande. Den stora behållningen får jag dock av kursens ramberättelse, de två inledande och två avslutande kapitlen, särskilt de senare, där han försöker förstå sina till synes oförnuftiga landsmän. Pinker är också väl medveten om att det är de kapitlen som läsarna ser mest fram emot att läsa. 

Människor i alla tider har behövt förnuft, säger Pinker, och beskriver den kompetens Kalahari-folket San visar i sin strävan att överleva i en utmanande miljö. Samtidigt kan förmågan att tänka förnuftigt utvecklas. Barnen får i skolan lära sig läsa, skriva och räkna. Varför får de inte också lära sig tänka? Beteendeekonomin, med Amos Tversky och Daniel Kahneman i spetsen, har visat hur lätt vi tänker fel, men också att vi kan träna upp vår förmåga att tänka. Kahneman har med sin teori om System 1 och System 2 hävdat att vi gör misstag när vi reagerar snabbt och bara associerar i ställer för att tänka mer långsamt, tänka efter.

Beteendeekonomins experiment har gett upphov till en omfattande diskussion. Pinker menar att evolutionsteorin kan förklara de tankefel vi gör i sådana experiment. Vår tankeförmåga har utvecklats för att fungera väl i vår naturliga omgivning. Liksom vår varseblivning kan luras av synvillor kan vår tankeförmåga ta miste om den utsätts för prövningar den är obekant med. Det är naturligt för oss att tänka kausalt, söka efter orsakssamband, och det lurar oss när vi borde tänka statistiskt. Sannolikhetslära, statistik och spelteori är moderna vetenskaper och om vi inte har övat oss i dem är det inte underligt att vi gör misstag när vi ställs inför uppgifter som kräver sådan kompetens. Sådana uppgifter möter vi sällan i naturen men däremot allt oftare i våra komplexa samhällen.

Den sortens tankefel som Pinker ägnar huvuddelen av boken att diskutera kan inte förklara alla de vanföreställningar folk har. Många skyller idag på sociala medier, men menar Pinker, konspirationsteorier är säkert lika gamla som språket självt. Inte heller hjälper det att förklara oförnuft med oförnuft genom att hävda att folk tror för att det ger dem tröst eller ger dem mening. I så fall måste vi ju förklara varför folk kan få tröst och mening av något som uppenbarligen inte är sant.

Vi kan inte heller skylla folks vanföreställningar på att de helt enkelt saknar förnuft. Folk kan ha vanföreställningar trots att de i övrigt verkar vara nog så förnuftiga. Förklaringen måste vara att de kognitiva förmågor som fungerar så bra i vardagen slår slint när de används för andra syften eller i andra sammanhang. När vi tror eller tycker oss veta att något är sant kan det betyda rätt olika saker. Pinkers förklaring till varför folk tror på en massa strunt innehåller flera moment. Vi tror på strunt utan att riktigt tro, tron ger oss samhörighet och vi är av naturen lättlurade.

Bertrand Russell skilde mellan kunskap genom bekantskap och kunskap genom beskrivning, mellan sådant vi upplevt själva och sådant vi bara hört andra berätta om. Daniel Dennett gör en liknande åtskillnad mellan övertygelser och åsikter, mellan sådant vi visar i handling och sådant som vi bara pratar om. Pinker menar att en sådan distinktion kan förklara varför folk kan ha så besynnerliga idéer. När de tror på gudar, helande krafter eller konspirationsteorier är det bara åsikter, inte övertygelser som verkligen påverkar deras handlingar. Det är den skillnaden som ger en så komisk effekt i citatet som inleder den här texten.

Enligt Pinker kan vi förstå människors vanföreställningar genom att inse att de delar in världen i två delar. Å ena sidan finns den omedelbara verklighet de lever i, vardagsvärlden, den lilla världen med alla kända objekt, människor och uppgifter. Å andra sidan finns den stora världen, det avlägset förflutna, fjärran länder och platser, universum, mikroskopiska fenomen. Om den världen kan vi bara ha åsikter, andrahandskunskap, och det är en kunskap som aldrig riktigt möter verkligheten.

Upplysningen har med vetenskapen knutit samman dessa två världar. Moderna människor förväntas förhålla sig på samma sätt till de två världarna, men stora grupper i dagens samhällen har ännu inte nåtts av upplysningen. De fortsätter att förhålla sig helt olika till de två världarna. Den lilla världen hanterar de med förnuft, den är verklig, men till den stora världen kan de förhålla sig mer oförnuftigt. Religiösa föreställningar hör hemma i den stora världen och har en helt annan karaktär än föreställningar om vardagsvärlden. De religiösa föreställningarna är mytologiska. De ska inte uppfattas bokstavligt, vilket innebär att när människor tror på dem är det inte något bestämt de tror på.

De flesta har rätt liten kontakt med vetenskaperna och när de möter dem är det som auktoritativa sanningar i skolan eller tvärsäkra hälsoråd från myndigheter och media. Det som skiljer vetenskapen från andra auktoriteter, den vetenskapliga metoden med experiment och hypotesprövning, de ständiga kollegiala granskningarna, det växande vetandet, det fria ifrågasättandet och den livliga diskussionen, når sällan utanför forskningens vardag. Det är därför inte underligt att många uppfattar vetenskapen som en auktoritet bland andra. Varför ska vi tro på den snarare än på andra? Att tro på vetenskapen, som Pinker gör, innebär att lita på vetenskapens institutioner, men om man inte känner till dessa institutioner, om vetenskapen bara är en auktoritet bland andra är det inte förnuftigare att tro på den än på andra auktoriteter. På senare år har klimatdiskussionen gett vetenskapen en större roll i den politiska debatten, men om man inte är forskare själv förblir vetenskapen gärna något främmande.

Åsikter skiljer oss från de andra djuren, blir viktiga för vår identitet, samtidigt som de är oviktiga för vår överlevnad som apor. Åsikterna är något påklistrat, något man kan leva utan. Detta förklarar varför människor kan vara så ointresserade av vetenskap och till och med föredra kvacksalveri, new age och annat nonsens. Det handlar om åsikter som egentligen inte betyder någonting annat än som identitetsgivare, för att markera grupptillhörighet. När sådana åsikter blir till övertygelser förvandlas grupperna till sekter med vanföreställningar som omsätts i handling och det kan gå riktigt illa.

Människor kan ha åsikter utan att förhålla sig till dem som faktiska sanningar. Det förklarar varför en så förnuftig varelse som människan kan ha så mycket vanföreställningar. Men vanföreställningarna har också en grund i människans natur, enligt Pinker. Det faller sig naturligt för oss att tro på dualism, essentialism och att världen är teleologisk. Det är meningen att vetenskapen ska befria oss från dessa vanföreställningar, men än har den inte lyckats med detta. 

Människor tror gärna det de vill tro, söker bekräftelse snarare än motbevis, och slår gärna dövörat till mot invändningar. Grupptillhörighet och självbild, formad tidigt i livet, lägger grunden för en världsbild som sedan blir det paradigm allt pressas in i. Risken är stor att samhällen hamnar i ofruktbara konflikter mellan åsikter i olika läger, att människor försvarar sin grupp och dess åsikter i stället för att söka en allmängiltig sanning. Förnuftet är liksom moralen allmängiltig och att vara förnuftig blir till sist en fråga om moral, menar Pinker.  

Förnuftiga människor råkar ut för färre olyckor, sociala och ekonomiska missöden, lever bättre liv. Men vilken roll har förnuftet i historien? Är det förnuftet eller klasskampen som driver utvecklingen mot ett bättre, rikare, mer jämlikt, friare samhälle? Vetenskap och teknik hade en huvudroll i den industriella revolutionen med dess ökning av det allmänna välståndet. Men förnuftet har också en roll i den moraliska utvecklingen mot samhällen med mindre våld, större frihet och ökad jämlikhet. Om man går tillbaka i historien finner man, enligt Pinker, att utvecklingen på olika områden föregås av debatter där förnuftiga argument framförs mot slaveri, grymma straff, förtryck i olika former. De argumenten kan idag förefalla märkliga – vem kan vilja hävda motsatsen – men spelade säkert en viktig roll i att driva utvecklingen framåt.

Nej, folk är inte dumma. Tvärtom är människor i dagens komplexa samhällen imponerande kompetenta. Liksom San-folket kan de hantera sin vardag med stort förnuft. Det är när de lämnar vardagen som det kan bli desto mer befängt. Då kan de ägna sig åt fantasier utan förankring och när dessa skapar samhörighet i gruppen kan det ställa till stora problem. Tillsammans i stora grupper blir människor gärna galna. Kanske är det för att få en kontrast till en trist och enahanda vardag, ungefär som i medeltidens orgier. Det farliga är när karnevalen blir normaltillstånd, när man aldrig återvänder till vardagen.

Bo Dahlbom