Marknad och politik

Invasionen i Ukraina förvånar men även Europas reaktion är förvånande. Att Putin efter triumfen med Krim gjorde samma misstag som USA gjort i Vietnam, Irak och Afghanistan kan man kanske begripa, men att hela Europa rustar upp och förbereder sig för framtida krig är svårare att förstå. För feodalstaterna var krig en form av politik, men i dagens komplexa ekonomier har kriget ingen plats. Invasionen av Ukraina leder bara till elände – för ukrainarna, för ryssarna och för Putin. Nato, EU och FN borde kunna tillgripa andra metoder än upprustning för att hantera en gangster som Putin.

Man kan undra vilken roll de ekonomiska sanktionerna får. Det känns bra att straffa Putin och om sanktionerna får honom att avbryta kriget var det rätt metod. Men sedan gäller det att snabbt återta det ekonomiska samarbetet med Ryssland. Ingen tjänar på ett Ryssland som länge förblir isolerat från resten av världen. Vi är på väg mot en världsordning med sin grund i världsmarknaden snarare än i nationalstater med sina feodalherrar och arméer. Marknaden organiserar oss, inte politiken. Putin tillhör, tack och lov, det förflutna och borde inte få oss att återupprepa 1900-talets misstag.

Situationen påminner en smula om hur det såg ut vid första världskrigets slut när segrarna diskuterade vad man skulle göra med förloraren Tyskland. Då fanns det en röst som var mer förnuftig än de andra i fredsförhandlingarna. Den tillhörde John Maynard Keynes, 1900-talets viktigaste ekonom. Jag läser en mycket välskriven och spännande biografi om Keynes, The Price of Peace (2020), av den amerikanske journalisten Zachary Carter. Det är det bästa jag har läst på mycket länge.

Keynes deltog i fredsförhandlingarna 1919 och försökte övertyga segrarna i kriget att inte straffa Tyskland med stora skadeståndskrav. Sådana skulle, sade Keynes, bara försvåra återuppbyggnaden och leda till revanschlust. Han misslyckades och skrev i stället en bok om fredens ekonomiska konsekvenser som blev en bästsäljare, gjorde Keynes till internationell kändis och tvingade honom att lämna rollen som rådgivare till regering och parlament. I stället blev han under 1920-talet skribent för ett stort antal tidningar i England och USA med krönikor som även publicerades i Dagens Nyheter. Boken om fredens ekonomiska konsekvenser ledde till en mycket omtalad debatt med svenska ekonomer, särskilt Bertil Ohlin, ämne för en nyligen publicerad artikel av Benny Carlsson och Lars Jonung.

Carter skriver levande om Keynes liv och gärning. Ingen tid läggs på förfäder, barndom och studier utan man kastas rakt in i den unge Keynes debut i världspolitiken vid första världskrigets utbrott när han kallades till London som ekonomisk rådgivare. Man får veta en del om Bloomsburygruppen, som Keynes tillhörde, om hans äktenskap med ballerinan Lydia Lopokova, men framför allt får man följa hans idéutveckling och roll som debattör och ekonomisk rådgivare, från första världskriget till Bretton Woods. Carter beskriver också keynesianismens roll i den ekonomiska politiken i USA efter Keynes död år 1946.

Keynes verkade för en modern världsordning genom att ge ekonomin en större plats i politiken. För Keynes på 1920-talet gick den stora skiljelinjen mellan liberalism och konservatism, mellan de som ville ha frihandel, ekonomisk utveckling, företagande och marknad, och de som förordade militärmakt, nationalism och nedärvda privilegier. Den liberalism Keynes utgick ifrån såg ekonomin som en verksamhet skild från politiken. Politiken skulle låta ekonomin vara ifred, laissez faire, inte försöka styra den. I fredsförhandlingarna efter första världskriget såg emellertid Keynes hur en politik som sökte revansch fick förödande ekonomiska konsekvenser för alla och han insåg att den moderna ekonomin i själva verket var helt beroende av politiken.

Keynes försökte visa att ekonomin alltid hade varit beroende av politiken. Han ifrågasatte Adam Smiths uppfattning att människor börjat handla med varandra innan det fanns stater. För Smith var marknaden skild från staten. Staten garanterade medborgarna skydd mot yttre och inre fiender så att de kunde bedriva sin ekonomiska verksamhet utan störningar. Oavsett vem som har rätt i detta kom den industriella revolutionen med dess ekonomiska expansion och växande välstånd att förändra inte bara ekonomin utan även politiken. Ett mer komplext och globalt sammanvävt ekonomiskt system krävde ekonomiskt kompetenta politiker, både för reglering och, insåg Keynes, för stöd och aktiva insatser när ekonomin av någon anledning råkat i kris. Så föddes det som skulle komma att kallas ”keynesianism” och sätta sin prägel på den ekonomiska politiken.

Det som särskilt oroade Keynes var de ekonomiska kriser som innebar att det fanns för lite kapital för konsumtion och investeringar. Då var det viktigt att staten eller centralbanken gick in med stödkapital för få igång ekonomin. Det gällde, menade Keynes, att genom satsningar på infrastruktur och nödhjälpsarbeten hålla uppe efterfrågan för att inte ekonomin skulle stagnera ytterligare och arbetslösheten breda ut sig. Detta kom att bli kärnan i keynesianismen: statliga investeringar i kristider för att få igång sysselsättning och konsumtion. Man skulle absolut inte försöka spara sig ur en kris. Tvärtom skulle man investera även om det innebar underskott i statens finanser. Dessa underskott kunde man hantera när ekonomin kommit igång igen.

När Keynes ville ge staten en allt viktigare roll i ekonomin beskyllde liberalerna honom för socialism. Den fränaste kritiken kom från den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek som såg statens växande roll i ekonomin som ett hot mot individens frihet och den ekonomiska utvecklingen. Den kritiken skulle senare utvecklas av Milton Friedman i Chicagoskolan som med nyliberalismens framväxt på 1970-talet övertog Keynes roll som västvärldens ledande ekonom.

Keynes var på många sätt en ovillig ekonom. Han var skeptisk till försöken att göra ekonomin till en matematisk vetenskap och framhöll snarare den osäkerhet som präglar alla ekonomiska förutsägelser. Som medlem i Bloomsburygruppen var han en borgerlig intellektuell med kulturella intressen och det färgade också hans idé om det goda livet, det liv han menade alla ska kunna leva i framtiden. I ett framtida samhälle utan knapphet, när ekonomin inte längre är det viktiga i livet blir ekonomer som tandläkare, nyttiga, men utan politisk funktion, hävdade han i en mycket inflytelserik essä ”Economic Possibilities for Our Grandchildren”.

År 1936 samlade Keynes sina idéer i The General Theory of Employment, Interest and Money. Boken kan läsas som en programförklaring för socialdemokratin. Keynes hade nu helt övergivit den liberala tilltron till marknaden. Ekonomin kräver statliga ingripanden för att undvika massarbetslöshet i tider av kris. Staten formar framtiden genom investeringar i infrastruktur och institutionsbyggande. Kultur och underhållning ska inte underkastas kommersiella krafter. Boken fick stort inflytande, även i USA, där president Roosevelt av Keynes teori fick stöd för sin expansiva krispolitik.

Många inflytelserika amerikanska ekonomer förde Keynes idéer vidare. John Kenneth Galbraith utvecklade Keynes kritik av marknaden genom att hävda att den i USA lett till ett privatekonomiskt överflöd men en eländig infrastruktur, torftiga skolor och förstörd natur. Till skillnad från Keynes betonade Galbraith storföretagens och fackföreningarnas roll i en stabil ekonomi utan arbetslöshet. Paul Samuelson skrev läroböcker i Keynes anda som kom att prägla högskoleutbildningen av ekonomer under decennier. James Tobin blev omtalad genom den skatt han föreslog på internationella finansiella transaktioner. Både Samuelson och Tobin belönades med nobelpriset i ekonomi. Paul Krugman och Joseph Stiglitz, båda nobelpristagare, är väl de mest kända sentida keynesianerna.

Under McCarthy-erans häxjakt på kommunister i 1950-talets USA kom även keynesianismen att utsättas för häftiga attacker från höger. Delvis som en effekt av kalla kriget kom keynesianismen ändå att i praktiken behålla en stor roll i den amerikanska ekonomin. Man talar ibland om ”militär keynesianism”, något antimilitaristen Keynes tog starkt avstånd ifrån. Det som hade börjat med Roosevelts nya giv och följts av andra världskrigets krigsekonomi övergick efter kriget i finansieringen av det Eisenhower kallade ”det militär-industriella komplexet”. Den ekonomiska politiken under Kennedy, Johnson och Nixon fick sin prägel av kalla kriget och Vietnam-kriget även om särskilt Johnsons välfärdspolitik var en mer fredlig form av keynesianism.

Med början på 1970-talet ersattes keynesianismen av en växande tilltro till marknaden. Jimmy Carter genomförde en serie avregleringar. Milton Friedman blev den ledande ekonomen och på 1980-talet rådgivare till både president Reagan och premiärminister Thatcher. Trenden höll i sig under 1990-talet när både Bill Clinton och Tony Blair drev en ekonomisk politik som med avregleringar gynnade marknaden, frihandel och globalisering. Skatter sänktes och förmögenheter skapades medan löneutvecklingen för arbetare och tjänstemän stannade av. Avregleringen ledde till ett mer dynamiskt företagande med globalisering och allt mer omfattande spekulationer när marknaden fick mer lösa tyglar. Lehman-kraschen 2008 och den åtföljande finanskrisen, bekräftade enligt Carter, att nyliberalismen hade fel och Keynes rätt.

Carter ger en mörk bild av vår samtid. Demokratierna är på reträtt. Demagoger på högerkanten höjer sina röster i efterdyningarna av en illa skött finanskris. Löneskillnaderna inom länderna har ökat även om skillnaderna mellan länder har minskat. Ett växande antal miljardärer äger allt mer av världens kapital. Globaliseringen har lett till avindustrialisering och arbetslöshet. Den ekonomiska utmaningen är inte längre ekonomisk tillväxt utan fördelning. Men om det är nyliberalismens fel att det gått så illa, varför har inte keynesianismen haft mer inflytande? Varför har demokratiska partier inte valt att forma sin politik som Keynes föreslog?

Carter har inget svar på dessa frågor, men vi kan försöka svara. I diskussionen mellan Keynes och Hayek ställdes marknaden mot politiken och frågan gällde hur gränsen mellan de två skulle dras. Keynes ville ha mycket politik, Hayek ville ha mycket marknad. Krigsekonomierna under andra världskriget gav politiken makten över marknaden. Keynesianismen var stark. Först på 1970-talet blev det möjligt att inleda avreglering med åtföljande ekonomisk expansion som följd. Kanske gick avregleringen på vissa områden för långt, men den gav oss en helt ny entreprenörsanda som vi har glädje av än idag.

Var man hamnar i valet mellan politik och marknad beror på hur man väljer mellan tillväxt och fördelning och hur högt man värdesätter individens frihet att själv välja. Det viktiga för socialister är rättvis fördelning. Därför vill de ha höga skatter och en omfattande offentlig sektor eller upphandling. Det viktiga för liberaler är tillväxt och de tror att friheten är nödvändig för tillväxt. Därför vill de ha låga skatter och individer som investerar och konsumerar på en marknad. Socialister vill att staten tar hand om oss med kollektiva lösningar eftersom vi inte kan det själva. Liberaler tror på individernas förmåga att välja själva vad som är bäst för dem. De vill inte att staten lägger livet tillrätta för dem. Det goda samhället finns någonstans mellan dessa båda ytterligheter.

För Keynes var tillväxten viktig, men han menade att den kommer av sig själv bara ekonomin fungerar med kapital och låg arbetslöshet. Han betonade konsumtionens betydelse för tillväxten. Carter är uppenbarligen inte särskilt intresserad av tillväxt. Om man ser stora fördelar med fortsatt teknisk utveckling vill man ha tillväxt och blir gärna liberal. Likt Schumpeter betonar man entreprenörernas roll i ekonomin.

Teknisk utveckling kräver forskare, uppfinnare, innovatörer, entreprenörer, som hittar nya tekniska lösningar för effektivare produktion och nya produkter och tjänster. För att tekniken ska spridas krävs konsumenter som kan köpa produkterna och tjänsterna. Vilka är viktigast, uppfinnarna eller konsumenterna? I vår tid lyfter vi gärna fram innovatörerna, entreprenörerna, de som skapar tillgång på produkter och tjänster. Men utan någon som vill konsumera ger tillgången ingen utveckling. Utvecklingen behöver båda och därför får man kanske stå ut med miljardärer som Elon Musk och Jeff Bezos.

Carter har skrivit en mycket spännande och lättillgänglig intellektuell biografi om Keynes och den ekonomiska politiken i USA och England på 1900-talet. Men Carter har också en egen agenda med boken och den gör att han till slut ger en missvisande bild av Keynes ideologiska position. Carter störs av att miljardärerna i länder som Ryssland, Sverige och USA äger ca 15 % av BNP och vill med hjälp av Keynes plädera för en mer jämlik ekonomisk fördelning. Men Keynes var en borgerlig liberal som ville se en stabil ekonomi utan arbetslöshet, och inte bekymrade sig särskilt om ekonomisk fördelning.

Hur kommer kriget i Ukraina att påverka utvecklingen? Är vi på väg tillbaka till den sorts politik och ekonomi vi hade under kalla kriget? Är den militära keynesianismen på väg tillbaka? Efter tre decennier av globalisering, frihandel och marknadsdominans, är det dags att stänga gränserna igen, öka statens roll i ekonomin, öka försvarsbudgeten, kalla in fler värnpliktiga, öka självförsörjningsgraden och öka beredskapen? Det låter förfärligt, men förefaller tyvärr inte helt otroligt när man ser reaktionerna på Putins invasion. Alla verkar beredda att gå ut i krig. Men om Putin inte ens lyckas med sin ”specialoperation” i det fattiga Ukraina, hur kan han utgöra ett hot för oss?

Bo Dahlbom