En artificiell natur

Jag läser med stor behållning några essäer av Nathaniel Rich med samlingsrubriken Second Nature (2021). Rich är en förunderligt skicklig berättare och han ger också intressanta bidrag till en ekologisk världsbild. Med rubriken vill han påminna om att det inte längre finns någon orörd natur. Naturen har format oss, men vi har också format den. Vad vi gör med naturen säger oss vilka vi är och vilka vi vill vara. Det finns en religiös underton när Rich beskriver vad naturen betyder för oss men till och med jag kan stå ut med den.

Bokens essäer ger många exempel på hur komplex vår relation är till naturen, hela tiden mot en underförstådd naiv föreställning om naturen som något naturligt, givet, oberoende av oss. Förr talade vi om miljöförstörelse med uppmaningen att vi skulle sluta förstöra, att vi skulle låta naturen vara ifred, som om det vore möjligt. Många väljer bort kött för att de tar avstånd från det sätt vi behandlar djur i köttindustrin, men kommer de att äta det syntetiska kött som nu utvecklas av techbolag i Kalifornien? Gentekniken gör det möjligt för oss att återuppliva utdöda arter, men också att designa helt nya arter, men hur ska vi ställa oss till dem? Är genmodifierade, grönt självlysande kaniner naturliga? Om inte, varför inte?

När ekologiska tankegångar började växa fram på 1800-talet var det i konflikt med industrialiseringen. Ekologerna ville rädda naturen från ingenjörerna. Det ledde till skapandet av nationalparker, men dessa parker är inte exempel på orörd natur. Tvärtom krävs det mycket arbete för att parkerna ska behålla sin flora och fauna. Ekologer och ingenjörer måste samarbeta för att rädda naturen, men vad är det vi ska rädda? Boken får sin kraft av alla de personer som får komma till tals och tillsammans ger deras röster många olika svar på frågan vad det är vi ska rädda och hur.

Ibland är svaret enkelt. Vi kan inte fortsätta att förgifta naturen. Den första essän Dark Waters handlar om Robert Bilott och hans kamp mot Dupont och utsläppen av PFAS i Parkersburg, West Virginia. Essän låg till grund för den starka filmen med samma namn som finns på Netflix. Redan den andra essän The Wasting har ett mer komplext svar. Här handlar det om hur sjöstjärnor år 2013 dog längs USA:s västkust. Kanske berodde det på att vattnet blev varmare som en effekt av den globala uppvärmningen. Eller kanske berodde det på att sjöstjärnorna ungefär som lämlar blivit för många och att populationen därför kollapsade.

När döda sälar spolades upp längs Sveriges västkust sommaren 1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen. Sedan visade sig säldöden vara effekten av ett virus. Stora förändringar i naturen skrämmer oss. Vi vill att den ska förbli sig lik, med samma arter, samma miljöer som vi minns från vår barndom. Vi sörjer när Bohusläns klippöar växer igen, men ändå återtar de bara den form de hade innan tamboskapen betade rent. Tvärtemot vår naiva föreställning om naturen är den ond, slösaktig och föränderlig.

Mest intressant är nog essän om vandringsduvan som börjar med att återge hur Ben Novak som tonåring blev besatt av denna utdöda duva som på 1800-talet fyllde himlarna i Nordamerika. Historien fortsätter med att berätta om Stewart Brand, legendarisk för Whole Earth Catalogue och en av grundarna av The Long Now Foundation, med ambitionen att ge oss ett längre tidsperspektiv, 10 000 år bakåt och 10 000 år framåt. Brand har tagit initiativ till ett projekt att försöka återuppliva vandringsduvan och Novak ingår i projektet. Trådarna knyts samman i en spännande diskussion av hur försöken att med genteknik återuppliva utdöda arter leder till funderingar om en framtid där vi skapar nya arter.

Om man besöker Long Now-stiftelsen på nätet kan man lyssna på många intressanta föredrag, underfundigt modererade av Stewart Brand med gott om tid för spännande diskussioner. Här kan man möta Nathaniel Rich i ett intressant samtal om sin bok. Slående är att föredragen oftare handlar om det förflutna än om framtiden. Det är kanske begripligt. Föredrag får sin kraft av berättelser som ger oss fakta på ett personligt och njutbart sätt. Hur berättar man om framtiden utan att förfalla till ointressanta tyckanden och spekulationer?

Neal Stephenson som myntade det aktuella ordet metaverse i romanen Snow Crash (1992) är en av föredragshållarna och ger oss den historiska bakgrunden till sin senaste roman Termination Shock (2021) om geoengineering som metod att stoppa den globala uppvärmningen. Vi har alltid ägnat oss åt geoengineering, säger Stephenson, men oövertänkt och osystematiskt. Det är först när vi försöker bli systematiska och strategiska för att rädda planeten som vi verkligen möter kritik.  

Rich bor i New Orleans och det är därför inte konstigt att han skriver mycket om orkanen Katrina som den 29 augusti 2005 lade staden under vatten som en följd av ett århundrade av erosion som förstört den naturliga skyddsbarriär som våtmarkerna mellan staden och Mexikanska golfen utgjort. Bayou Bonjour är fascinerande läsning och ger en antydan om vilka komplexa frågor man ställs inför när man vill försöka återställa en förlorad natur.

Man får läsa om några av de människor som engagerat sig i arbetet med att försöka återställa våtmarkerna och om hur människor som bor där reagerar på dessa försök. Arbetet med att återställa våtmarkerna kommer att dränka vissa områden där det bor människor och påverka fisket så att några av de boende förlorar sin försörjning och alla protesterar de naturligtvis. De vill inte se några förändringar även om avsikten med dem är att försöka återställa de ursprungliga våtmarkerna.

I en underbar liten essä låter Rich oss lära känna Shin Kubota, en originell japansk forskare som samlar maneter, skriver popsånger och sjunger karaoke. Maneterna av arten Turritopsis dohrnii kan gå i barndom och Kubota tror att de kan hjälpa oss att bli odödliga. Vi människor är intelligenta nog att bli odödliga, säger Kubota, men vi förtjänar det inte. Vi måste lära oss att älska naturen, men just nu verkar vi hålla på att förstöra den.

Det är svårare att föreställa sig framtiden än att studera det förflutna, men det är naturligtvis inte omöjligt. Jag tror att ett längre tidsperspektiv, som Long Now-stiftelsen vill uppmana till, är en sorts mått (det finns andra) på hur mycket människa man är. Andra djur kan bara se sin närmaste omgivning, men vi människor kan intressera oss både för universums början och dess slut. Rich ställer några frågor om framtiden, men stannar tyvärr nästan med en gång, utan att riktigt vilja säga hur han tänker sig framtidens natur. Men det kan han göra i kommande böcker.

Second Nature är en essäbok och inte någon vetenskaplig avhandling och Rich gör därför inte något försök att ge en samlad bild av hur vi ska se på naturen. Men låt mig försöka. Den tekniska utvecklingen har ökat vår förmåga att påverka naturen. Samtidigt har den vetenskapliga utvecklingen gett oss en fördjupad och mer detaljerad kunskap om vår påverkan. Rymdtekniken ger oss snart möjligheter att utveckla en gruvindustri i rymden samtidigt som nanotekniken ger oss möjligheter till kontroll över alltfler livsprocesser. Vetenskapen och tekniken avmystifierar naturen och gör den till ett redskap i vår utveckling. Den ekologiska vördnaden ersätts av en allt mer ingenjörsmässig och instrumentell syn på naturen i takt med att vetenskap och teknik fortsätter utvecklas. När naturen blir ett redskap för vår utveckling kommer den att formas för att uppfylla våra värden och därför visa oss, som Rich säger, vilka vi är och vill bli.

Bo Dahlbom