Livet efter döden

Nej, Samuel Scheffler tror inte att vi har något liv efter detta, men däremot hävdar han, i boken Death and the Afterlife (2013), att det är livsavgörande för oss att andra människor levare vidare efter vår död. Han försöker övertyga oss med ett tankeexperiment. Tänk dig att du får veta att du kommer att leva ditt liv normalt, men 30 dagar efter din död kommer jorden att fullständigt förstöras av en jättelik asteroid. Hur skulle detta påverka resten av ditt liv? Scheffler menar att mycket av det vi tidigare tyckt vara viktigt i livet kommer att förlora sitt värde för oss.

Jordens undergång lämnar oss inte oberörda trots att den sker efter vår egen död. Det kan bero på att projekt vi engagerar oss i, till exempel medicinsk forskning, miljöarbete, företagsbyggande eller samhällsutveckling, får sin betydelse längre in i framtiden. Vad är det för mening att försöka bota cancer om hela mänskligheten snart ska dö ut? Varför skaffa barn och uppfostra dem om de alla kommer att dö 30 dagar efter din egen död? Blir inte konstnärlig verksamhet eller historisk forskning meningslös om jordens undergång är nära? Många projekt hotas inte lika mycket av vår egen död. Ja, man kan säga att för många av de aktiviteter vi ägnar oss åt är det viktigare att andra människor lever vidare än att vi själva gör det.

Det vi tycker är värdefullt vill vi se leva vidare, även efter vår egen död. Vi är alla på detta sätt värdekonservativa. Genom att ingå i en grupp som delar våra värden kan vi finna tröst i att värdena lever vidare i gruppen efter vår egen död. Gruppen ger oss en personlig relation till framtiden. Livet blir som en fest som fortsätter trots att vi är tvungna att lämna den tidigt och inte bara en samling främlingar. Barn och barnbarn gör framtiden personlig, men vänner och grupper duger också bra. När framtiden blir personlig lever minnet av oss och våra värden vidare även efter vår död.

Om hela världen går under kommer alla våra närmaste att dö med oss, men Scheffler vill visa att mänsklighetens fortlevnad är viktigare. För att göra detta tydligare diskuterar han en idé från P. D. James roman The Children of Men (1992), där alla människor blir infertila och alltså inga barn längre föds. I James roman breder håglösheten ut sig. Ingenting känns längre meningsfullt. Scheffler håller med. Mycket av det vi ägnar oss åt som gör livet gott, sker mot en bakgrund där livet går vidare, generation efter generation. Om vi insåg att mänskligheten var på väg att dö ut skulle vi förlora tron på det goda livet, tror Scheffler.

Boken innehåller tre föreläsningar av Scheffler med korta kommentarer av fyra andra filosofer, Susan Wolf, Harry Frankfurt, Seana Valentine Shiffrin och Niko Kolodny, och svar av Scheffler. Tillsammans vrider och vänder de på frågan om betydelsen av efterlevande på ett så elegant och klargörande sätt att man känner sig som om man satt med på ett spännande seminarium. Kommentatorerna är överens om att Scheffler med sin diskussion lyckats med något mycket ovanligt, nämligen att öppna ett nytt område för filosofiska undersökningar. Samtidigt är de rätt överens i sin kritik och sitt ifrågasättande av de åsikter Scheffler framför.

Scheffler diskuterar vår rädsla för döden, men hävdar samtidigt att döden är nödvändig för livet, att om vi inte dog skulle vi inte heller kunna leva. Många vill leva längre liv, men odödlighet är enligt Scheffler inget att sträva efter. Livet tar slut och allt det som är viktigt i livet bygger på att så sker. Om vi levde för evigt skulle vi ledas ihjäl. Vi lever våra liv i faser, där vad som förväntas av oss och vad vi önskar oss är beroende av var vi befinner oss i livet. Allt det vi värdesätter i livet förutsätter att vi kommer att dö. Om vi var odödliga skulle dessa värden gå förlorade. Ingenting skulle längre vara värt något.

Många märker till sin förvåning när de blir äldre att de egentligen inte åldras. De förblir lika barnsliga, emotionella, omogna som de en gång var, lika förtjusta i uppskattning, lika ledsna när de lämnas utanför. Det är bara kroppen som åldras, själen förblir likadan. Så när Scheffler hävdar att det är fundamentalt för livet att vi går igenom olika faser – barndom, ungdom, medelålder, ålderdom – kan man undra. Barndomen är speciell, men sedan rullar det väl bara på? Själv har jag haft två familjer, den ena efter den andra, och jag skulle inte ha något emot att få en tredje eller fjärde om bara kroppen orkar.

Death and the Afterlife är ett exempel på filosofisk diskussion när den är som bäst. Det krävs inga förkunskaper för att följa med i resonemangen, bara lite tankemöda. Scheffler vänder och vrider på frågan om de efterlevandes betydelse, föreslår olika tolkningar och väger argument, på ett sätt som lockar läsaren att delta. Samtidigt framgår också varför så få lockas av den här sortens filosofiska diskussioner. De många intressanta detaljerna tenderar att skymma den fråga allt börjar med. Det verkar som om filosoferna är mer intresserade av diskussionen än om sakfrågan.

Scheffler undrar hur vi skulle reagera inför mänsklighetens undergång. Men det är knappast denna empiriska fråga som gör hans diskussion så intressant. Människor är olika och skulle antagligen reagera rätt olika. Nej, tankeexperimenten är intressanta för vad de kan lära oss om meningen med livet. Scheffler tror att mänsklighetens fortlevnad är nödvändig för att vi ska kunna leva meningsfulla liv. Sådant vi värderar vill vi ska tas om hand även efter vår död, projekt som är viktiga för oss vill vi ska fortsätta. Har han rätt?

Många får uppleva hur familjeprojekt slutar i skilsmässa, hur man efter år av arbete i en större organisation blir avtackad och nästan omedelbart glömd. Sådana upplevelser kan få vem som helst att tvivla på meningen med livet. Vi vill att sådant vi värdesätter blir bestående, men samtidigt vet vi att det mesta förgår. Om vi lämnar efter oss testamenten kan vi räkna med att arvingarna blir ovänner. Om mänsklighetens fortlevnad ska betyda något måste vi välja projekt som är av betydelse för mänskligheten. Våra liv får mening genom att vi ägnar dem åt sådant som människor efter oss värdesätter.

Alfred Nobels testamente är kanske ett exempel på en sista vilja av mer bestående värde. Genom att använda sin förmögenhet till att stödja vetenskapens utveckling, skönlitteratur och insatser för freden kan Nobel räkna med att under lång tid efter sin död påverka utvecklingen. Rockefeller, Wallenberg, Gates och Zuckerberg kan använda sina miljarder till att styra och ställa i århundraden. De företag de skapade kanske går under, men stiftelserna fortsätter sin välgörenhet. Men vad ska vi göra som inte har någon förmögenhet?

Människors liv är olika. Människor lever i olika världar. Ju mindre vår värld är, ju mer begränsad den är i tid och rum, desto mindre betydelse har vad som händer efter vår död. Idrotten spelar en stor roll i många människors liv. Det är viktigt hur det går i olika tävlingar. Ett sådant intresse påverkas rätt lite av om jorden går under efter vår död. För en hängiven fotbollssupporter är det visserligen viktigt att klubben fortlever, men det viktigaste är ändå vad som händer den här säsongen.

Läkare, psykologer, lärare, poliser och andra som ägnar sina liv åt att hjälpa andra påverkas inte heller i sin gärning av om jorden går under. Deras verksamhet får sin mening varje dag, men är knappast mindre värdefull för det. Ja, med lite eftertanke inser man att det inte är så många av våra projekt som är särskilt framåtsyftande. Barn och barnbarn är ett sådant projekt. Traditionsbevarande och samhällsutveckling är två andra. Alla tre drabbas de av Schefflers tankeexperiment.

Schefflers bok är särskilt aktuell i dessa tider av global uppvärmning och artutrotning. Mänsklighetens undergång är enligt många på väg att förvandlas från tankeexperiment till verklighet. Människor reagerar mycket olika på dessa hot mot mänsklighetens fortlevnad – om de alls har hört talas om dem. Variation och urval är de två grundprinciperna i utvecklingsläran. Utan variation, ingen utveckling. Den rika variationen i människors åsikter kan vara irriterande, men den har också sina fördelar.

Människor är olika och finner mening med livet på olika sätt. Somliga bekymrar sig inte om framtiden utan finner mening här och nu genom att fånga dagen, hjälpa andra eller bara glädjas åt livet. Andra finner mening i vissa värden eller traditioner som de vill bevara. Åter andra finner mening i samhällsbyggande i olika former. Egentligen är det väl bara de sista som verkligen skulle drabbas om de fick veta att mänskligheten var på väg att gå under. Men troligen skulle de våndas ett tag för att sedan finna mening i något annat. Människan är mycket tåligare än Scheffler tycks tro.

Scheffler använder sina tankeexperiment till att reda ut vårt förhållningssätt till döden och till det vi finner värdefullt i livet. Men experimenten kan ges andra syften. Vi kan med dem reflektera över mänskligheten, dess ursprung, utveckling och undergång. En sådan reflektion kan hjälpa oss att se tydligare vad det innebär att vara människa och samtidigt ge oss en känsla av delaktighet i mänsklighetens utveckling. Scheffler vill visa hur beroende vi är av andra människor och av att de lever vidare efter vår död. Han kanske inte lyckas helt med detta, men delaktighet i mänsklighetens utveckling erbjuder oss en mening som fascinerar, om vi väljer att fördjupa oss i den. Vi blir delaktiga i en resa från Afrikas savanner till kolonier på Mars och vidare ut i universum.

Bo Dahlbom