Omkategorisering

Tidsandan, hur vi uppfattar vår tid, vilken aspekt vi väljer att framhäva kan som andra modefenomen förändras snabbt. Gruppen är viktig för oss och vi anpassar oss därför snabbt till gruppen. Nu ska byxorna vara vida och framtiden eländig. Att studera modefenomen är som att studera fågelflockar eller fiskstim. Alla rör sig åt samma håll samtidigt. Just nu är tidsandan mörk i Europa. Krig och lågkonjunktur, energikris och global uppvärmning förmörkar vår tid och vår framtid. Vi vet av erfarenhet att det kan ändra sig snabbt.

Vi använde Johan Asplunds charmerande lilla bok Om undran inför samhället (1970) på grundkursen i vetenskapsteori i Umeå. På skrivningarna brukade vi citera avslutningsorden: ”Rutinvetenskapen, med sina belägg och kvitton, är nödvändig. Men i begynnelsen var aspektseendet.” Vi bad studenterna förklara vad Asplund kunde mena med detta.

Asplund gör en distinktion som går igenom hela filosofins historia, mellan empiri och teori, och framhåller att allt börjar med teori, tolkning, förståelse. Hans bok består mest av exempel och några har stannat i minnet. På bröllopet kommer ett telegram där det bara står ”1003”. Ett, noll, noll, tre – vad menas? Men om du läser ut talet med lämpliga pauser så blir det ”Ett tu sen tre” och polletten trillar ned. Jag brukade kalla denna förmåga till aspektbyte för ”omkategorisering” och visa hur viktig denna förmåga är vid problemlösning.

Här är ett exempel. En munk går uppför ett berg, börjar längst ned vid solens uppgång och når toppen före solnedgången. Han övernattar och börjar nedstigningen vid solens uppgång och når foten av berget långt före solnedgången. Han går samma väg, men det går fortare utför. Fråga: Finns det någon plats på bergssluttningen där han befinner sig vid samma tidpunkt båda dagarna? Detta är inget svårt problem, men det blir ännu enklare om man gör en omkategorisering. I stället för en munk och två dagar tänker man sig två munkar samma dag. En startar längst ned och en från toppen. Båda går samma väg. Kommer de att mötas? Självklart.

Jag kommer att tänka på Asplund när jag läser Framers (2021) av Kenneth Cukier, Viktor Mayer-Schönberger och Francis de Véricourt. Jag har med behållning läst och skrivit om Mayer-Schönberger och Cukier förut. Den här boken har fått mycket beröm och det är med förväntningar jag börjar läsa. Genast blir jag lite undrande. Vad är detta? Boken handlar om mentala modeller, aspektseende, ”framing”, och är mycket välskriven och rik på goda exempel, men inte kan den mäta sig med Asplund. Det mesta som sägs är rätt självklart, även om författarna menar sig komma med nyheter. Människans förmåga till aspektseende sägs vara unikt mänsklig och lösningen på vår tids problem, alternativet till såväl förnuftstro som enkla, emotionella lösningar.

Asplunds bok låg rätt i tiden. Thomas Kuhn hade med The Structure of Scientific Revolutions (1962) kommit att dominera diskussionen i vetenskapsteori vid slutet av 1960-talet. Kuhn använde begreppet paradigm för att beskriva de gemensamma utgångspunkter som höll samman forskare när de bedrev ”normalvetenskap”. När ett dominerande paradigm på allvar började ifrågasättas uppkom en revolutionär situation, alternativa paradigm ställdes mot varandra, ända tills ett tog överhanden och vetenskapen blev normal igen. Kuhn beskrev situationen i naturvetenskaperna, men hans idéer fick störst genomslag i samhällsvetenskaperna där, enligt Kuhn, ännu inget dominerande paradigm hade utkristalliserats.

Den var teorin om paradigm och vetenskapliga revolutioner som engagerade. Normalvetenskapen var inte lika intressant. Kuhn kritiserades för att med sina paradigm ifrågasätta vetenskapens objektiva kunskapssyn och även om han värjde sig mot kritiken bidrog hans teorier till postmodernismens framväxt. Åsiktsskillnader kunde bero på att man hade olika paradigm och då kunde man i värsta fall inte argumentera. Kunskapen sades vara socialt konstruerad och vetenskapens sanningsanspråk ifrågasattes.

Betonar man aspektseendet är det lätt att glömma normalvetenskapen, det Asplund kallar ”rutinvetenskapen med sina belägg och kvitton”. Asplund själv kan anklagas för att göra detta, men författarna går ännu längre i att betona aspektseendet och förringa sökandet efter sanning. Men kunskapen behöver både teori och empiri. Förmågan till kategorisering och omkategorisering är oundgänglig, men det empiriska sökandet efter sanningar givet en viss kategorisering är minst lika viktigt. Det är i detta sökande som kategoriseringens värde visar sig.

Kuhns idéer sammanföll i tiden med en förändring i psykologin från beteendestudier till kognition. Intresset för mentala modeller växte och i mitten av 1970-talet hade kognitionsvetenskapen ersatt behaviorismen. Det mänskliga tänkandet beskrevs gärna som beräkning, logiska resonemang i tankens språk. AI-forskningen blev en del av kognitionsvetenskapen och dominerades av det John Haugeland kallade GOFAI, ”good old-fashioned artificial intelligence”. Tänkandet var logiskt och kunskapen bestod av regler. GOFAI gav oss kunskapsbaserade system med kommersiella tillämpningar som expertsystem.

AI-forskarna på 1970-talet oroades av ”ramproblemet”, av hur man bestämmer vad som är relevant för lösandet av en viss uppgift. Om en tekopp står på ett fat och jag flyttar fatet följer koppen med. Men vad händer om jag flyttar koppen? Om man formulerar kunskapen som regler, verkar reglerna aldrig ta slut. Den kritiken behöver dock inte drabba dagens framgångsrika AI-system som bygger på mönsterigenkänning snarare än explicit formulerade regler. Att de självkörande bilarna ännu inte nått fulländning beror inte på ramproblemet. Man kan inte som författarna tror använda ramproblemet för att hävda att människans intelligens är speciell.

Användningen av sociala medier har demokratiserat det offentliga samtalet. I de traditionella medierna var det bara eliterna som kom till tals. Nu kan vem som helst säga vad hon tycker och gör hon det bara tillräckligt spetsigt kan hon få många läsare. Många oroas av den otäcka tonen i sociala medier, av hatiska utspel, konspirationsteorier och falska nyheter. De ser det inte som en fördel att alla dessa befängda aspekter får komma till tals. Tvärtom menar de att sociala medier bidrar till ökad polarisering i samhället och skulle vilja begränsa dessa medier. Att som författarna se lösningen på alla våra problem i fler aspekter får mig att undra. Behöver vi inte snarare mer empiri, mer ”belägg och kvitton” för att tala med Asplund?

Det pågår en empirisk revolution i vetenskapen med grund i digitaliseringen. Ett överflöd av sensorer, kraftfulla processorer, beräkningsmetoder och artificiell intelligens har dramatiskt ökat tillgången till data och möjligheterna att behandla dessa data. Utforskandet av rymden, kartläggningen av gener, studiet av elementarpartiklar, molekyler och material har gjort stora framsteg genom tillgången till stora datamängder. Om vetenskapen under 1900-talet dominerades av teorier är dagens vetenskap en datavetenskap. Mayer-Schönberger och Cukier beskrev den här utvecklingen, ”datafieringen”, i sin förra bok, men i den hör boken syns konstigt nog ingenting av detta.

Att möta en människa som är aspektblind, inte öppen för alternativa aspekter, kan vara mycket irriterande. Samtidigt är inte alla aspekter lika goda och några aspekter kan vara väl så irriterande. Man skulle helst vilja att de försvann. I vissa sammanhang är det värdefullt med många aspekter, men ofta är det viktigare att kunna enas om en aspekt. Hur man väljer mellan olika aspekter, hur man visar att vissa aspekter inte duger, är en viktig fråga som författarna inte behandlar.

Trots att de så starkt betonar värdet av många, olika aspekter tvekar inte författarna att stämma in i dagens modekör, eländesbeskrivningen av vår tid. De senaste 50 åren har varit goda för många av oss, säger de, men nu står vi inför oerhörda utmaningar. Men det är naturligtvis bara en aspekt på sakernas tillstånd. Peter Diamandis uppfattar vår tid helt annorlunda och återkommer varje vecka med optimistiska framtidsvyer. Med utgångspunkt i den pågående fantastiska utvecklingen i vetenskap och teknik lägger han en helt annan aspekt på vår tid. Det hade varit mer övertygande om författarna i beskrivningen av vår egen tid varit mindre aspektblinda.

Bo Dahlbom