Ett lyckligt liv

Jonathan Haidt (2006) The Happiness Hypothesis

En av de mest namnkunniga av dagens socialpsykologer, Jonathan Haidt, har bedrivit spännande studier av moralföreställningar och deras psykologiska bakgrund. Han har med sina teorier också försökt överbrygga den polarisering mellan konservativa och liberaler som präglar det amerikanska samhället idag. Haidt är professor i ”etiskt ledarskap” vid New York University’s Stern School of Business och författare till tre böcker som blivit mycket omtalade: The Happiness Hypothesis (2006), The Righteous Mind (2012) och (tillsammans med Greg Lukianoff) The Coddling of the American Mind (2018). Jag börjar med den första.

I The Happiness Hypothesis jämför Haidt traditionell visdom med modern psykologi och frågar vad de båda kan lära oss om lyckan. Förvånansvärt mycket går igen, säger han, men det finns några väsentliga skillnader. Medan de traditionella vishetslärarna typiskt rådde oss till ett liv i passivitet och förnekelse kan modern forskning visa att man blir lyckligare genom att leva ett aktivt, engagerat liv. Hur lycklig du blir beror mest på vilka gener du har. Du blir lyckligare genom att undvika buller och bilköer, få mer kontroll över din vardag, inte skämmas över ditt utseende, få fler vänner, mer kärlek och mindre konflikter. Om du lär dig att sträva efter flow och tillfredsställelse i ett väl utfört arbete snarare än enkla njutningar och lägger dina pengar på aktiviteter med vänner snarare än på prylar, kommer du att uppleva mer bestående lycka i livet.

Inflytelserika vishetslärare, som Buddha och Seneca, rådde oss att inte binda oss vid andra människor. Det skulle bara ge oss smärta. Modern psykologi råder oss tvärtom till just detta. Med utgångspunkt i Harry Harlows berömda experiment med apungar redogör Haidt för hur människor knyter an till varandra. Han förklarar hur den romantiska kärleken inte alls är en västerländsk uppfinning utan finns i så gott som alla kulturer och har sin grund i vår biologi. Han diskuterar hur passionen med tiden kan övergå i en mer beständig kärlek

Durkheim kunde visa att ju mer bundna människor är, ju fler plikter de har till vänner, släktingar, partners och barn, desto mindre är risken för att de ska begå självmord. Så när filosoferna varnar dig för att binda dig till andra, lyd inte deras råd. Friheten är inte värd sitt pris. Anknytningar ger smärta när någon du älskar blir sjuk, dör eller lämnar dig, men den lycka anknytningen ger dig är värt priset av smärta. Det som inte dödar dig stärker dig, sade Nietzsche. Det gäller inte, säger Haidt, om du reagerar med posttraumatisk stress, men ändå ligger det mycket i Nietzsches ord. Kanske hämmar vi våra barns utveckling genom att överbeskydda dem.

Människor möter världen på två sätt: med ett snabbt, automatiskt, associativt, emotionellt agerande och genom ett långsammare, eftertänksamt, förnuftigt resonerande. Daniel Kahneman kallar dem System 1 och System 2. Platon talar om förnuftet som en kusk på en vagn med två hästar: viljan och känslorna. Haidt använder sig genomgående av en liknande metafor. Människan är som en elefant med ryttare. Elefanten klarar sig för det mesta själv och är inte lätt att styra, men ibland lyckas ryttaren (förnuftet) ta kommandot.

Den antika etiken var en sedelära, en handbok i hur du utvecklar din karaktär så att du kan leva ett gott och lyckligt liv. Att utveckla din karaktär innebär, säger Haidt, att tämja din elefant så att den automatiskt väljer den rätta vägen. Den moderna etiken riktar sig i stället enbart till förnuftet och diskuterar villkoren för moraliskt handlande. Den handlar inte om din karaktär utan om moraliska dilemman. Haidt menar att vi därigenom tappat ett viktigt inslag i vår kultur. Upplysningen har öppnat för ökad demografisk mångfald och det är bra, men den leder också till ökad moralisk mångfald, till individualisering och rationalisering av moralen, och det hotar att slita sönder våra samhällen. Även om Haidt beskriver sig som liberal menar han att en konservativ moraluppfattning med fokus på karaktär och sedelära är att föredra. Här kan jag inte längre hålla med.

Än värre blir det när Haidt diskuterar, vad han kallar, den sakrala dimensionen i tillvaron. Den innehåller upplevelser av samhörighet med naturen, förundran över universums oändlighet, upplevelser som fyller oss med upphöjt lugn, som får oss att känna oss upplyfta. Många har sökt dessa upplevelser i droger, andra i väckelsemöten eller ravepartyn, åter andra i naturen. Själv är Haidt en liberal, judisk ateist, men det hindrar inte att han beklagar att dessa upplevelser trängts undan av den moderna vetenskapen och han har kritiserat ”ateismens fyra ryttare” för deras medverkan i avmystifieringen av världen. Religiösa människor är lyckligare, säger Haidt, så kanske har de något att lära oss andra. Men det är en sak att erkänna värdet av religiösa upplevelser, något helt annat att godta alla de traditionella vanföreställningar och moraluppfattningar som följer med de etablerade religionerna.

Den moderna vetenskapen tror inte på ändamål i naturen och därför inte heller att människors liv har något syfte. Det hindrar inte människor från att finna mening i sina liv, leva meningsfulla liv. Haidt menar att människor finner mening i kärlek, arbete och förbindelse med något större. Om du strävar efter att i livet finna kärlek, ett arbete som engagerar dig och en grupp du kan identifiera dig med, så kommer du att leva mer meningsfullt. Enligt Haidt kan man finna en sådan uppfattning om det goda livet i de stora religionerna, men den har också stöd i den moderna psykologin. Den här ”lyckohypotesen”, som Haidt kallar den, att lyckan finns i relationer, stämmer med vår psykologi, vår mänskliga natur.

The Happiness Hypothesis är en ovanligt rik och lättillgänglig bok, fylld av intressanta resonemang om vad det innebär att vara människa. Haidt är en personlig och mycket klok reseledare genom några av den moderna psykologins intressantaste teorier och resultat. Men just för att han är så klok stör det mig att han stannar vid en konservativ hypotes som identifierar lycka med ett välordnat liv i enlighet med rådande normer. Han beskriver hur han under tonåren tog starka intryck av existentialismen och då tvivlade på livets mening. Tvivlet gick över när han på universitetet fann ett sammanhang, ett uppdrag, upplevelser av flow. Han blev framgångsrik och lycklig, men också mindre autentisk skulle existentialismen säga. Han fann sin plats på det etiska stadiet för att tala med Kierkegaard, men kanske borde han behållit mer av det moderna främlingskap som utmärker existentialismen. Livet kan under lyckliga omständigheter bli både välordnat och meningsfullt, men när som helst kan olyckan vara framme och allt förändras. Medvetandet om livets skörhet, om det tillfälliga i livet, borde väl ingå i alla hypoteser om lyckan.

Bo Dahlbom