Att ta sitt själv på allvar

Harry Frankfurt (2006) Taking Ourselves Seriously & Getting It Right

Hur ska man egentligen leva? Är det inte underligt att vi lägger så mycket möda på att utforma vårt yttre, kläder och utseende, och så lite möda på att utforma våra liv? Som andra stora apor påverkas människors livsval av drifter och begär. Men människor är också kulturvarelser och formas av den kultur de råkar födas in i. Kulturen bär på riktlinjer om hur man ska leva. Men kulturer är olika och med kunskap om andra kulturer måste man inte självklart följa den kultur där man har råkat födas. Många gör ändå så och bidrar till att kulturen bevaras.

Hur svarar man på frågan hur man ska leva? Man intresserar sig för människor, läser skönlitteratur, biografier och handböcker och ser dokumentärer. Man reflekterar över olika livsval och även om man håller sig till den egna kulturen finns många alternativ att välja mellan och människor väljer olika liv. Somliga blir bofasta, stannar på samma ställe hela livet. Andra flyttar på sig, lever mer som nomader. Liven blir olika. Vem kan säga vilket liv som är bäst? Det beror väl på vem du är? Men vem är du och hur tar du reda på vem du är? Kanske söker du din identitet i ditt ursprung, i den grupp du föddes, i dess vanor och värden. I ditt liv bär du vidare dessa vanor och värden. Eller också söker du din identitet bortom gruppen, men vem är du då?

Jag har tidigare skrivit om Michael Singer och Eckhart Tolle och om den buddhistiska metoden att finna frid genom att ta avstånd från de upplevelser man har. Nu läser jag en liten bok av en professionell filosof, Harry Frankfurt, professor vid Princeton, Taking Ourselves Seriously & Getting It Right (2006) som argumenterar för motsatsen. Frankfurt hävdar att endast genom att jag erkänner mina upplevelser och identifierar mig med dem kan jag ta mig själv på allvar. Mina upplevelser av mina mål i livet, mina strävanden, önskningar, det jag bryr mig om, säger mig vem jag är. Att ta mig själv på allvar innebär att ta dessa upplevelser, detta själv, mitt själv, på allvar.

Att jag identifierar mig med mina upplevelser betyder inte att jag behöver identifiera mig med alla mina upplevelser. Människor kan reflektera över, betrakta, sina upplevelser och värdera dem. Det är denna förmåga till reflektion, kanske unikt mänsklig, som ger oss ett själv. När vi reflekterar blir vi självmedvetna. Den förmågan klyver oss, gör oss mindre spontana, genom att vi inte bara handlar utan också observerar, reflekterar över, kommenterar och värderar vårt handlande. Kanske får den förmågan oss att tvivla och tveka, gör oss osäkra på vad som verkligen är viktigt, vad vi verkligen bryr oss om.

När jag reflekterar över mitt själv och tar mig själv på allvar, betraktar jag mig själv och frågar vem jag är och vem jag vill vara. Jag frågar vad som är viktigt för mig, vad jag verkligen bryr mig om. Det jag verkligen bryr mig om ger en grund för mitt handlande. Det bestämmer min vilja, vad jag vill. Frankfurt menar att både den fria viljan och moralen har sin grund i vad jag verkligen bryr mig om. Mitt handlande är fritt när jag gör det jag vill och min vilja är fri när jag vill det jag vill, dvs när jag vill bry mig om det jag bryr mig om. Moralen bottnar i det människor bryr sig om, vad vi borde bry oss om beror på vad vi verkligen bryr oss om. Men vi väljer inte vad vi bryr oss om.

Man kan skala bort alla tillfälliga intressen och begär för att nå fram till vad jag verkligen bryr mig om, det som verkligen är viktigt för mig. Frankfurt använder ordet ”älska” för att fånga det jag verkligen bryr mig om. Han menar inte den romantiska kärleken, förälskelsen, lusten, utan det vi känner för något unikt för dess egen skull, och det kan vara nästan vad som helst: livet självt, våra barn, en upplevelse, en person, en grupp, ett ideal eller en tradition. När vi bryr oss om något vill vi att det ska fortsätta finnas.

Det jag älskar ger mening åt mitt liv. Om jag inte bryr mig om någonting, inte älskar någonting, då har livet inte längre någon mening. I djupa depressioner bryr man sig inte längre om någon eller något. Ingenting är längre viktigt. Om jag vill leva ett gott liv bör jag bygga det på sådant jag bryr mig om, sådant jag älskar. Men då måste jag ta reda på vad jag verkligen älskar. Jag måste ta mig själv på allvar.

Hur tar jag reda på vad jag verkligen bryr mig om? Den andra föreläsningen försöker besvara den frågan. En vanlig uppfattning (Frankfurt citerar Bernard Williams) är att människor finner mening i sina liv genom projekt. Om vi inte har projekt som betyder något för oss finns det ingen anledning att leva. Det tror inte Frankfurt på. Det är tvärtom, säger han, för att vi vill leva som vi behöver projekten. Vi behöver dem för att inte ha tråkigt. Vi älskar livet, älskar att leva, och det har troligen sin grund i det naturliga urvalet.

Mycket mer än så säger inte Frankfurt om hur vi tar reda på vad vi bryr oss om. Han vrider och vänder på begreppet kärlek, försöker förklara vad det innebär att verkligen bry sig om något, hur djupt detta sitter i oss. Men han säger nästan ingenting om varför vi bryr oss om något, utöver kommentaren att vår kärlek till livet har sin grund i det naturliga urvalet. Kanske har allt det han kallar kärlek sin grund i vår natur, i vår biologi. Allt levande strävar efter att överleva, föröka sig och sörja för sin avkomma. Därför älskar vi vår partner, våra barn, den grupp vi tillhör, de känslor som partner, barn och gruppen ger oss.

När vi rannsakar oss själva, frågar vad vi älskar, kan vi börja tvivla på om vi verkligen bryr oss om sådant som vi trodde var viktigt för oss. Introspektionen kanske inte ger något entydigt svar eller kanske undrar vi om den verkligen är att lita på. Kanske tar vi intryck av Freuds teorier och ifrågasätter våra medvetna motiv och önskemål. Eller kanske säger vi som Sartre att självet bara är en tillfällig konstruktion och att vi människor är fria att bli vad som helst. Det vi väljer idag kan vi välja bort imorgon. Att ta sitt själv på allvar, som Frankfurt uppmanar oss till, är att bedra oss själva, uppfatta oss som objekt med fasta egenskaper.

Alla dessa tvivel, skulle Frankfurt säga, alla dessa hänvisningar till olika teorier, innebär bara att vi inte tar oss själva, våra själv, på allvar. Oavsett hur vi har blivit de vi är, oavsett hur vi har fått de värden vi har, så är det de vi är och om vi tar oss själva på allvar måste vi börja där. Det kanske är sant, men vi behöver inte sluta där. Det är inte orimligt att vi frågar oss varför vi älskar något, varför vi finner något viktigt, och när vi gör det förändras kanske vår syn på oss själva och vad det innebär att vara människa.

Människor är stora apor med kultur och våra själv är formade av såväl natur som kultur. Som apor är vi, som Dawkins uttryckte det, överlevnadsmaskiner för våra gener, gjorda för att föra generna vidare och verka för deras fortlevnad. Men om det vi kallar kärlek har denna prosaiska grund, kan vi verkligen låta den bestämma hur vi ska leva? Nöja oss med ett liv som apor? Vår kärlek har också formats av vår kultur, men det finns många kulturer så varför begränsa oss till just vår egen? Att vi hittar vår kultur när vi genom introspektion försöker avgöra vad som är viktigt för oss betyder bara att socialiseringen fungerat, att vi blivit som andra. Men måste vi nöja oss med det?

Frankfurts uppmaning att ta oss själva på allvar utgår från att vi har både förnuft och vilja. Viljan visar sig i vår förmåga att älska. Men även om vi tar viljan på allvar kan vi fråga oss varför den ser ut som den gör, varför vi älskar det vi gör. Vi kan använda vårt förnuft för att se hur viljan bottnar i natur och kultur, i tidigare erfarenheter. Även om förnuftet inte kan styra vår vilja kan det se igenom den och förstå och kanske ifrågasätta vår kärlek. Vi behöver inte gå så långt som Sartre i att hävda livets öppenhet, friheten från natur och kultur. Vi kan erkänna vårt beroende av vilka vi är och hålla med Frankfurt om att vi måste välja våra liv utifrån vilka vi är. Men just för att vi är förnuftiga måste vi samtidigt söka kunskap om varför vi blivit de vi är. Vi måste lära känna såväl vår biologi som vår kultur.

Sartres betonande av människans frihet är modernt. Även om vi inser att vi formats av natur och kultur, behöver vi inte leva som apor eller bevara den kultur vi fötts in i. Vi kan gå utöver vårt biologiska och kulturella arv genom att vara kreativa och skapa något nytt. Vi kan göra det i våra liv och i konsten, men framför allt kan vi göra det i teknik och vetenskap. Dessa moderna inslag i kulturen handlar inte om bevarande utan om att spränga gränser och skapa något nytt. Genom att engagera oss i vetenskap och teknik kan vi bryta oss ur den konservatism som hotar när vi tar oss själva på allvar.

Bo Dahlbom