Vad är förnuft?

Hugo Mercier och Dan Sperber (2017) The Enigma of Reason

Många är vi väl idag som önskar oss en mer förnuftig värld, men vad är förnuft egentligen? Är det en förmåga att hålla huvudet kallt och tänka logiskt? Eller är det att ha en någorlunda riktig förståelse av världen? Förnuft är något människor har som skiljer oss från djuren, sägs det, men Darwin visade att det inte gick någon skarp gräns mellan människan och de andra arterna. Freud fick oss att inse att människor är komplexa och kanske inte så förnuftiga som vi tror.

Den moderna filosofin, upplysningen, ville befria individen från traditioner och konventioner. Den framhöll individens förmåga att själv undersöka, att tänka själv, framför gruppens, kollektivets samlade kunskap. På senare tid har många forskare i stället hävdat att vårt tänkande är socialt och först i andra hand blir individuellt. Jag läser en komplex, mycket rik och spännande bok på detta tema av två franska forskare, Hugo Mercier och Dan Sperber, The Enigma of Reason: A New Theory of Human Understanding (2017). Boken argumenterar för en ”interaktiv” teori om förnuftet och ställer den mot traditionella ”intellektuella” teorier. Förnuftet är inte en förmåga vi använder när vi tänker själva, utan en social förmåga, viktig i samarbetet och kommunikationen mellan människor. Vi använder förnuftet när vi argumenterar med andra, när vi berättigar vårt handlande och försöker övertyga.

Det verkar finnas åtminstone två lite olika betydelser av ”förnuft”. Att vara förnuftig kan innebära att resonera logiskt, att argumentera, och anföra skäl för sina åsikter. Det är detta förnuft filosoferna har hävdat är typiskt mänskligt och som den interaktiva teori Mercier och Sperber utvecklar handlar om. Men med ”förnuft” kan man också mena ”förstånd”. Att agera förståndigt innebär att vara rationell, att välja medel som uppnår de önskade målen. När vi vill se en mer förnuftig värld är det inte mer argumentation vi efterlyser utan mer förnuft i bemärkelsen sans och måtta. När Steven Pinker skriver sin bok Rationality (2021) är det för att uppmana till mer förstånd.

I fem delar vrider och vänder Mercier och Sperber på frågan om förnuftet. De diskuterar många detaljer och utvecklar en komplex teori. De inleder med att påminna om hur oförnuftigt människor ofta beter sig, förkastar idén att logiken är en teori om hur människor tänker och ifrågasätter Daniel Kahnemans populära försök att förklara oförnuft med att vi tänker för snabbt när vi borde ta mer tid på oss. I del två utvecklar de en teori om det förnuft vi delar med andra arter och som vi använder för att överleva i en osäker värld. Det förnuftet är intuitivt, automatiskt, instrumentellt, och får oss att agera i enlighet med orsakssambanden i världen. Men människor agerar inte bara i världen, de kan också tänka över förhållanden i världen och hur andra uppfattar världen. För att kunna göra detta behöver människor självmedvetande, ”metarepresentationer”. När vi använder vårt förnuft till att reflektera, förstå världen och vad andra tror om den, sker det också ofta intuitivt, automatiskt.

I del tre utvecklar de sin interaktiva teori om förnuftet som innebär att vi anför skäl för att motivera vårt handlande och övertyga om att vi har rätt. Det förnuftet använder vi i umgänget med andra, men det spelar liten roll för att motivera oss själva. Vi behöver argumenten i efterhand för att berättiga vårt handlande och övertyga andra, inte för att motivera oss själva. Även det förnuftet är intuitivt — vi finner argumenten utan att vi vet hur det går till. Del fyra ställer traditionella, intellektuella, teorier om förnuftet som en mekanism för tänkandet mot den interaktiva teorin om förnuftet som ett hjälpmedel i samarbete och kommunikation. Som mekanism för tänkandet fungerar förmågan att argumentera inte särskilt bra. Den är partisk, tar gärna genvägar och får oss att tro på galenskaper. Men samma förmåga fungerar desto bättre i mänsklig kommunikation och samverkan. I den sista delen visar Mercier och Sperber att förnuftet, vår förmåga att argumentera, blir bättre genom övning, finns i alla kulturer, och gör nytta i moraliska debatter och i politiken.

Om vi vill förstå förnuftet måste vi anlägga ett evolutionsteoretiskt perspektiv. Vi måste fråga oss vilken funktion förnuftet har, hur det ger människor bättre förmåga att överleva. Men beteendeekonomin har ägnat de senaste decennierna åt att visa hur oförnuftiga människor är, hur ofta de tänker fel. Hur kan förnuftet ha utvecklats om det fungerar så illa, frågar Mercier och Sperber? Den enkla förklaringen är att förnuftet har en annan funktion än den vi tror. Förnuftet fungerar så illa när vi försöker lösa problem på egen hand eftersom det inte är dess uppgift. Förnuftet fungerar utmärkt i umgänget med andra, mindre väl när vi tänker på egen hand.

Mercier och Sperber är verksamma i gränslandet mellan filosofi och psykologi. De backar ofta upp sina åsikter med hjälp av psykologisk empiri (Mercier är kognitiv psykolog) men mestadels genom att tala till våra intuitioner som filosofer brukar (Sperber är filosof). Ända sedan Descartes i början av 1600-talet lade grunden för rationalismen har fransmännen varit besatta av förnuftet. Ändå kan man fråga sig om förnuftet verkligen är en särskild förmåga? Människor kan agera förnuftigt, men betyder det att de har en modul i huvudet som utgör förnuftet? Det verkar faktiskt som om Mercier och Sperber tänker så.

Den moderna ekonomin kritiseras av beteendeekonomer för att den har en överdriven tilltro till människans förnuft. Människor är enligt ekonomin nyttomaximerare, instrumentellt rationella. De väljer det som ger dem den största nyttan. Den förmågan delar vi såklart med djuren, eller kanske snarare med naturen som Darwin beskriver den. Evolutionen gör naturen ändamålsenlig. Nyttomaximerarna överlever och får avkomma. De andra dör ut. Insekter vägleds av instinkter och instinkterna är förnuftiga även om insekterna som handlar i enlighet med dem kanske inte alltid är det. När människor handlar traditionellt försvarar de sitt handlande med att traditionerna måste vara förnuftiga.

Evolutionen har gjort naturen förnuftig, men det innebär inte att insekter har förnuft. Det finns skäl för insekterna att bete sig som de gör, men det är inte insekternas skäl. På samma sätt är det väl för oss människor. Mycket av det vi gör är förnuftigt utan att något förnuft verkar vara inblandat. En del är instinktivt, men det mesta är inlärt och görs mer eller mindre automatiskt, i trafiken, på jobbet, i vardagen, på fotbollsplanen. Det fungerar för det mesta väl, men som beteendeekonomin visat luras vi lätt, särskilt i ovana situationer. Det finns förnuft i naturen utan att det behöver finnas någon särskild förmåga hos de organismer som agerar förnuftigt.

Nu är det inte detta Mercier och Sperber menar med förnuft. Nej, de tänker i stället på vår förmåga att anföra skäl när vi argumenterar. Det är denna förmåga de menar den filosofiska traditionen avser när den talar om förnuftet. Och det är denna förmåga de menar är social och inte individuell som filosofer tidigare trott. Det är en förmåga vi utövar i umgänget med andra, när vi vill berättiga en åsikt eller när vi vill övertyga någon om något. Den förmågan är viktig eftersom människor samarbetar och kommunicerar med varandra på så komplexa och varierande sätt.

Eftersom förnuftet, enligt Mercier och Sperber, är en förmåga som förutsätter språk och utvecklas tillsammans med språket, är det naturligt att uppfatta den som en social förmåga. Samtidigt använder vi naturligtvis den förmågan även när vi tänker själva. Teorin om mänskligt tänkande som ”tyst tal” är vanlig bland psykologer och förefaller intuitivt självklar. Sedan kan man naturligtvis undra hur mycket människor ägnar sig åt att i sitt inre överväga skäl för sina åsikter. Och man kan, som Mercier och Sperber visar, misstänka att vi inte argumenterar särskilt bra när ingen bedömer vad vi gör. Men just därför är det rimligt att tro att förnuftet utvecklats som interaktiv förmåga och inte som individuell tankeförmåga.

Mercier och Sperber menar att människor, även mycket intelligenta sådana, lätt begår misstag när de tänker på egen hand. Det är skrämmande att läsa om dubble nobelpristagaren Linus Pauling och hans oförnuftiga tro på c-vitaminens kraft och om mästerdetektiven Alphonse Bertillon och hans dumheter i Dreyfus-affären. När vi tänker själva luras vi bort från sanningen genom att teorier blir favoriter som vi har svårt att överge. När vi diskuterar med andra kan favoriterna tvärtom vara en fördel, eftersom de gör debatten skarpare och argumentationen tydligare. Mercier och Sperber ger många exempel från forskningslitteraturen på hur människor genom argumentation gör bättre ifrån sig i grupp än på egen hand. Människor blir galna i grupp, brukar man säga, genom att okritiskt imitera varandra, men genom argumentation kan gruppen bli en tillgång. Att tänka själv är stort, men om man aldrig utsätter sina tankar för andras blickar, är risken stor att man går vilse. Nu hjälpte det ju inte Pauling och Bertillon att deras idéer var offentliga. De blev inte trodda, men ändrade ändå inte uppfattning, tog inte sitt förnuft till fånga.

Att använda sitt förnuft innebär att anföra skäl för sina åsikter, säger Mercier och Sperber, men ofta menar man något annat med förnuft. Att följa traditionen är oförnuftigt, säger Max Weber, för det innebär att vi handlar av gammal vana istället för att välja det mest förnuftiga alternativet. Känslor är oförnuftiga, säger Jean-Paul Sartre, för de får oss att fly våra problem istället för att använda vårt förnuft till att lösa dem. Människor är förnuftiga när de inte låter sig störas av vanor eller emotioner. Då handlar de instrumentellt, målrationellt, maximerar nyttan, försöker lösa problem de möter.

Moderna människor är målrationella, effektiva och kloka i sin strävan att nå sina mål, men inte lika duktiga på att välja mål, klagas det ofta. Moderna samhällen betonar värdet av effektivitet, rationella produktionsmetoder, och har kritiserats för detta. Det verkar vara lättare att välja medel än mål, men effektiv strävan efter befängda mål är inte förnuftigt, inte värderationellt skulle Weber säga. Livet riskerar att bli meningslöst när det inriktas på effektivitet utan tanke på målen. Filosofen Susan Wolf för en intressant diskussion om mål och mening i livet och menar att det är viktigt att verkligen välja mål och att välja mål som betyder något.

Förnuft kräver eftertanke. Det gäller att inte förhasta sig, handla av gammal vana eller förledas av stundens emotioner. Daniel Kahneman och Amos Tversky lade grunden till beteendeekonomin och Kahneman har sedan gjort mycket populär en enkel teori om tänkandet som kan förklara varför vi ibland förhastar oss. Teorin skiljer mellan snabbt, intuitivt tänkande och långsamt, logiskt tänkande. Kahneman menar att människor har två olika system för tänkande, System 1 och System 2, även om han inte menar att det finns två platser i hjärnan. Sperber och Mercier påpekar att vi kan finna den här tanken redan hos David Hume, och diskuterar sedan några moderna versioner av teorin. De menar att teorin är alltför vag och otydlig, att den gör en knivskarp skillnad mellan vad som rimligtvis är en gradskillnad och att mänskligt tänkande är mer komplext än den här teorin påstår.

Det är lätt att hålla med om den här kritiken, men det hindrar inte att mycket talar för Kahnemans teori. Det är svårt att komma runt dess kombination av traditionell associationsteori och modern kognitiv teori. Även om Darwin visat på vår släktskap med de andra stora aporna så är ändå olikheterna mellan människan och de andra arterna stora. Och vad är naturligare än att tro att dessa olikheter har sin grund i människans unika förmåga till samarbete och kommunikation, inte minst genom språket. Språket ger oss en förmåga till argumentation, men också en förmåga till att använda andra kognitiva verktyg som logik, matematik och statistik. De verktygen behöver vi i vårt komplexa, moderna samhälle, men de kräver övning och det är med möda vi använder dem.

Mercier och Sperber har skrivit en mycket spännande bok om förnuftet, med mängder av goda exempel och illustrationer, och de ger oss en i vissa avseenden övertygande teori om förnuftet och den funktion det fyller. I början av boken beskriver de det förnuft vi delar med de andra djuren, det förnuft som evolutionsteorin tillskriver naturen. Förnuft betyder här ungefär detsamma som anpassning, instrumentell rationalitet. I naturen finns regelbundenheter, orsak-verkan samband, och när organismer handlar i enlighet med dessa är de förnuftiga. Då väljer de mer eller mindre automatiskt medel som leder till de mål de föredrar. I den senare delen av boken beskriver de vår förmåga att argumentera, använda det förnuft vi finner i logiken och matematiken, när slutsatser följer logiskt ur givna premisser. I logiken finns lagbundenheter och när människor resonerar i enlighet med dessa är de förnuftiga. Då stödjer deras argument de teser de förfäktar. Det senare förnuftet förutsätter det förra. Det är för att vi är instrumentellt rationella som vi kan ge goda skäl för vårt handlande. Mercier och Sperber skriver ofta som om förnuftet var en förmåga när de egentligen visar att det är två.

Boken The Enigma of Reason kan läsas som en hyllning till det förnuftiga samtalet. Det är genom att vi ger skäl för våra åsikter och argumenterar för att övertyga som samarbetet mellan människor fungerar så bra. Förnuftet är ingen västerländsk uppfinning utan så fungerar vardagslivet i alla kulturer. På områden där det förnuftiga samtalet får fäste gör mänskligheten framsteg. Den moderna vetenskapen började som ett förnuftigt samtal i 1600-talets Europa och den har fortsatt på samma sätt. Man blir forskare genom att disputera, offentligt försvara sin avhandling med argument, och man gör karriär genom att publiceras efter granskning av andra forskare. Vetenskapen har som förnuftigt samtal blivit en fantastisk framgångssaga.

De moderna demokratierna har blivit framgångsrika tack vare att politiken blivit ett förnuftigt samtal. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är viktiga inslag i upplysningen och genom fria medier kan dessa friheter prägla det offentliga, politiska samtalet. Ju fler som kan delta i det samtalet desto mer demokratiskt är samhället och desto bättre blir resultaten av diskussionerna. Detta förutsätter att det offentliga samtalet är ett förnuftigt samtal. Sociala medier har demokratiserat det offentliga samtalet, men många menar att det skett till priset av ett växande oförnuft i debatten. Har de rätt? Världen kan tyckas oförnuftig, men var det verkligen bättre förr? Om sociala medier visar oss någonting så är det väl hur viktigt samarbete och kommunikation är för oss människor. Själv är jag fascinerad av barnens och tonåringarnas intresse för de sociala medierna. Världen behöver mer samarbete, mer kommunikation, inte mindre.

Bo Dahlbom