Tekniken och framtiden

På tre decennier har mycket förändrats av digitaliseringen. Om vi ser längre tillbaka och jämför Sverige av idag med hur det såg ut vid sekelskiftet 1900 är skillnaderna ännu större: en fattig landsbygd förvandlades under 1900-talet till en värld med stora städer, bilar, flygplan, radio, teve, internet och ett fantastiskt välstånd. Om vi försöker se in i framtiden, säg kanske sekelskiftet 2100 eller 2200, hur tror vi att världen ser ut då? Hur blir vår värld med artificiell intelligens, robotar, rymdfart, syntetisk biologi och nanoteknik? Vilka utmaningar kommer den tekniska utvecklingen att ställa mänskligheten inför och hur kommer vi att möta dem? Hur väl förberedda är våra politiker på att möta dessa utmaningar? Hur mycket tid ägnar de åt att tänka på dem? Vi människor har byggt ett samhälle av teknik med en teknisk utveckling som går allt snabbare. Politikens uppgift måste vara framtidsinriktad och inriktas på att bygga det samhälle som blir möjligt med den nya tekniken.

Den tekniska utvecklingen blir alltmer spektakulär. Livet som människa i framtiden kommer att bli mycket annorlunda. Kanske är det ingen idé att fundera över detta idag utan möta utmaningarna när de kommer. Mänskligheten är idag organiserad i nationer och nationalstaterna har tjänat oss väl även om de ibland har haft svårt att hålla sams. Nationalstaterna är jämngamla med industrialiseringen och de har varit bra på att organisera tekniken, bra på att bygga städer, järnvägar, fabriker av alla de slag, och att fördela det välstånd som skapades av industrin. Industrierna krävde stora och växande företag och företagen krävde stater för att reglera företagens verksamhet. Man brukar säga att staten kom med jordbruket, men den stat som blir möjlig och nödvändig i bondesamhället är väldigt mycket enklare än de stater industrisamhället kräver.

Nationalstaterna har tjänat oss väl i industrisamhället men nu är det dags att ta nästa steg i mänsklighetens utveckling. Miljöproblemen och särskilt den globala uppvärmningen har gett oss utmaningar som kräver samverkan mellan nationerna. Den samverkan måste gå mycket längre än tidigare epokers diplomatiska relationer. Digitaliseringen ledde till globalisering, men just nu pågår något av en återgång till en mer trångsynt nationalism och det globala samarbetet haltar. Kanske världen håller på att förvandlas till konkurrerande maktblock och i så fall kommer det globala samarbetet att skjutas på framtiden och nationalstaterna söka samarbete i sådana maktblock. Sverige är numera med i EU. Den tekniska utvecklingen kommer att bli ett konkurrensmedel mellan dessa maktblock. I värsta fall riskerar vi kapprustning av digital teknik, cyberförmåga, artificiell intelligens och den nya biologin.

David Van Reybrouck har blivit en vältalig förespråkare för medborgarråd som ett sätt att vitalisera demokratin, inte minst genom boken Against Elections: The Case for Democracy (2016). I senaste numret av tidskriften Aeon har han en mycket läsvärd artikel ”How to Run the World” om diplomatins utveckling. Han skriver om det globala medborgarråd som möttes år 2021 för att föreslå åtgärder mot den globala uppvärmningen och tror att medborgarråd kan spela en viktig roll i en kommande världsregering. Den globala uppvärmningen kan bara hanteras om vi lyfter blicken ovanför nationalstaterna och börjar utforma en politik för Jorden, hävdar han. I förbigående nämner han andra utmaningar vid sidan om klimathotet, inklusive artificiell intelligens, men det är den globala uppvärmningen som är hans fokus.

Det är lätt att bli bekymrad över framtiden. Vi verkar helt oförberedda på den omvälvande teknikutveckling som väntar. OpenAI har just släppt sin GPT-5 och även om den mött kritik är Ethan Mollick imponerad. Vad händer när artificiell intelligens och robotar utför allt arbete som människor gör idag? Tekniken är en utvecklingsuppgift, men klarar vi uppgiften när tekniken blir så avancerad? Det är lätt att måla förfärande framtidsbilder med ökad ojämlikhet, förfärlig kriminalitet, utbredd arbetslöshet, sönderfallande stater, krig och elände. Den globala uppvärmningen framstår som mycket mer hanterbar vid sidan av de utmaningar som den tekniska utvecklingen ger oss och den utvecklingen har dagens politiker knappt börjat diskutera. Den globala uppvärmningen kan hjälpa oss att utveckla det internationella samarbete som den tekniska utvecklingen kräver. Vi kan se den globala uppvärmningen som en förberedelse inför mycket större utmaningar.

Den industriella revolutionen går hand i hand med utvecklingen av den moderna nationalstaten. Vi kan lära oss av den utvecklingen när vi vänder blickarna mot framtiden och de utmaningar som den fortsatta teknikutvecklingen ger oss. Historien kan lära oss vad som förväntas av oss i framtiden, men riskerna med alltför mycket tillbakablickande är att vi underskattar hur annorlunda framtiden kommer att bli. När dagens politik förblir alltför engagerad i tämligen meningslösa dagsaktuella frågor beror det på att man brister i medvetande om framtiden. Man låter sin politik formas av historien, inte av framtiden, och fortsätter ungefär som förut.

Men vad kan då politiken göra åt framtiden? Inte särskilt mycket. Med all rätt är politiken upptagen av att lösa dagens problem. Det är politikens uppgift. Men i ett samhälle i snabb förändring måste politikens insatser ligga rätt i denna förändring. Att lägga tid på åtgärder som snart är överspelade av den tekniska utvecklingen är slöseri med tid och resurser. I en tid av snabb teknisk utveckling måste politiken vara framtidsinriktad, inställd på förändring och omställning. Den måste ha idéer om vilket samhälle den nya tekniken gör möjligt och hur vi möter de utmaningar som teknikutvecklingen ger oss. En viktig uppgift blir att söka åstadkomma det globala samarbete som Van Reybrouck efterlyser.  

Människan skiljer sig från andra arter genom sin kultur. Kulturen har gjort människan framgångsrik och unik. I kulturen finns kunskaper nödvändiga för att människor ska överleva, till exempel om vad man äter, hur man får tag i det, hur det tillagas och lagras. Kulturen ger samhörighet och identitet, knyter oss till en plats, vanor och traditioner. Kulturen innehåller normer som håller oss samman och skapar ordning. Den ger oss möjligheter till samarbete som inga andra arter, att bygga stora, komplexa samhällen och leva tillsammans i dem. När mänskliga samhällen först formades var de små och kulturerna många. Med tiden slogs kulturerna samman och samhällena växte. Det skedde inte utan krig och konflikter.

I de tidiga kulturerna var religionerna viktiga. Sedan några hundra år har vetenskap och teknik fått allt större inflytande över vår världsbild, men många kulturer präglas fortfarande av religioner. Med vetenskap och teknik har våra samhällen börjat förändras i en takt som tidigare inte var möjlig. Under de senaste 200 åren har teknikutvecklingen i den industriella revolutionen fått västvärldens välstånd att växa dramatiskt. Samhällen har moderniserats och urbaniserats, sjukvården utvecklats och utbildningsnivån höjts. De snabba förändringarna utmanar oss att ställa om och den tekniska utvecklingen kräver allt mer av oss. Tekniken har blivit mer kraftfull och avancerad, samhällenas komplexitet har ökat och vår handlingsförmåga vuxit, men biologiskt är vi i stort sett samma apor som när utvecklingen en gång började.

Människor förefaller ofta oförberedda för de stora förändringar som mänskligheten står inför, så väl beskrivna av Mustafa Suleyman i boken The Coming Wave (2023). De fortsätter ungefär som förut, upptagna av gamla problem och motsättningar, till synes obekymrade av att allt håller på att förändras i en ojämförlig explosion av ny teknik. Urbefolkningar värnar sina urgamla kulturer, religionerna behåller sitt inflytande, nationsgränser bevakas ihärdigt – som om detta kommer att ha någon som helst betydelse om hundra år. Människor behåller sitt övertag tack vare sin kultur men kulturen formas allt mer av vetenskap och teknik. I den utvecklingen kommer skillnaderna att öka mellan de som håller fast vid de gamla kulturerna och de som blir bärare av en modern världsbild formad av vetenskap och teknik. Dessa skillnader skapar spänningar som blir allt svårare att hantera. En av politikens uppgifter blir att försöka överbrygga motsättningarna mellan de gamla kulturerna och den nya, mellan kulturerna och tekniken-vetenskapen.

Ofta kritiseras industrialiseringen för att göra våld på naturen. Den globala uppvärmningen och den pågående artutrotningen ger oss anledning att söka oss tillbaka till den större närhet till naturen som fanns i urfolkens kulturer, sägs det. Van Reybrouck menar att klimathotet kan mötas om vi inser Jordens betydelse som hem för människorna. När han drömmer om en världsregering är det en regering som för en politik för Jorden han drömmer om. Detta verkar vara en vanlig uppfattning i dagens ekologiska rörelse. Ett mer modernt, framtidsinriktat, tekniskt och vetenskapligt, alternativ skulle istället knyta världsregeringen till mänskligheten och gärna föreställa sig, som Elon Musk, att mänskligheten fortsätter att alltmer befria sig från bindningen till den här planeten och istället strävar efter att bli en multiplanetär art.

Människor levde länge ungefär som de andra stora aporna. Det man behövde kunna lärde man sig av sina föräldrar och livet blev som regel en kopia av deras. Med tekniken förändrades människans villkor och den tekniska utvecklingen ställde allt större krav på henne, inte minst att organisera teknikens användning. Så lever människor nu i alltmer komplexa samhällen. Hittills har dock den tekniska utvecklingen varit någorlunda hanterbar och gett många människor ett gott liv i välstånd och överflöd. Kanske blir det annorlunda i framtiden? Samtidigt som teknikutvecklingen lovar oss ett fullständigt fantastiskt överflöd blir det allt svårare att se hur vi ska organisera användningen av tekniken. Kanske den snabba vetenskapliga och tekniska utveckling vi nu står inför kommer att slita sönder våra samhällen?

Bo Dahlbom