Om hundra tusen år

Kärnavfallet ska bli ofarligt om hundra tusen år, men hur kan vi försäkra oss om att det får ligga ifred så länge, undrar man. Kanske får vi en istid innan dess, under vilken hela Sverige kommer att täckas av ett tjockt istäcke? Kanske vår civilisation går under? Hur kan vi under sådana villkor förmedla ett budskap till kommande generationer att avfallet är farligt? Hur kan vi märka ut platsen och lita på att märkningen blir kvar och förblir begriplig under hundra tusen år?

Den sortens frågor diskuterades i media och i forskarvärlden strax innan Ryssland invaderade Ukraina. Nu har vi annat att tänka på. Diskussionen avslöjade hur ovana människor i gemen och även forskare är att tänka om framtiden. Många verkar aldrig ha ställt sig frågan om hur världen och mänskligheten kommer att ha det om tusen, tio tusen eller hundra tusen år. Även om den globala uppvärmningen och klimathotet har fått oss att lyfta blicken en smula och försöka se lite längre in i framtiden så verkar inte särskilt många ha ägnat sig åt detta.

Jag tror nog att rymdentusiaster som Elon Musk och Jeff Bezos har en bild av framtiden och många som arbetar i deras rymdföretag diskuterar nog den bilden. Läsare av science fiction går säkert omkring och tänker på framtiden, men deras röster hörs inte mycket, och sällan verkar den sortens människor bli politiker. Kanske är det så att politikens närsynta upptagenhet med dagsaktuella frågor gör den ointressant för människor som intresserar sig för framtiden?

Inte minst medias krav och förväntningar på hur väl insatta dagens politiker måste vara i mängder av detaljer i ett stort antal aktuella frågor gör det svårt för människor med framtidsvisioner att ägna sig åt politik. Hur ska du hinna tänka på framtiden om du måste veta vad en liter mjölk kostar och plugga in siffror om antal vårdplatser, arbetslösa, elskotrar, bensinpriser, och så vidare?

Även om politiker i allmänhet inte tänkt särskilt mycket på framtiden så har många en ideologi som åtminstone indirekt säger något om framtiden. 1800-talets stora politiska ideologier – konservatismen, liberalismen och socialismen – lever vidare och påverkar även dagens politiker. Men de har blandats, tunnats ut och blivit rätt lika varandra. I stället har under de senaste 50 åren det vuxit fram två ideologier som bättre än de gamla sammanfattar diskussionen idag.  

Dagens debatt står mellan två ideologiska alternativ, två världsbilder. Vi kan kalla dem ekonomism och ekologism. Ekonomismen har tagit starka intryck av de sista århundradenas vetenskapliga och tekniska utveckling och det välstånd industrisamhället har gett oss. Den vill gärna se fortsatt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Ekologismen har tvärtom vuxit fram ur en växande oro över industrisamhällets negativa sidor, särskilt dess påverkan på naturen. I många fall yttrar sig oron som en vilja att vrida klockan tillbaka och återvända till ett mindre konsumtionsinriktat och mindre teknikintensivt samhälle. Ekonomismen är progressiv, ekologismen är reaktionär.

Genom industrialiseringen har människans påverkan på naturen blivit ett problem. Industrialiseringen har ökat människans förmåga att producera, inte minst mat, vilket möjliggjort en otrolig befolkningsökning. År 1800 fanns det 1 miljard människor på jorden. Nu är vi knappt 8 miljarder och på väg att bli kanske 11 miljarder innan ökningen planar ut. Tillsammans förändrar vi naturen omkring oss, sprider gifter i naturen, förorenar haven, utrotar andra arter, förändrar klimatet.

Ekologismen vill att vi slutar förstöra vår planet genom att minska vår teknikanvändning. I stället för storskaliga, industriella projekt ska vi utveckla småskaliga, mindre tekniktunga lösningar, mer i harmoni med naturen. Vi ska inte använda kärnkraft, inte öppna nya gruvor, utveckla ett mer ekologiskt jord- och skogsbruk utan monokulturer. Vi måste minska vår konsumtion, sluta sträva efter tillväxt, satsa på återanvändning, reparationer och återvinning snarare än ökad produktion.

Ekonomismen vill i stället förändra vår påverkan på naturen genom att utveckla mer teknik. Genom ekonomisk tillväxt och teknikutveckling ökar våra möjligheter att möta utmaningar, säger man. Givet att vi under alla omständigheter kommer att påverka naturen är det bäst att verka för en så god kontroll över denna påverkan som möjligt. Sådan kontroll kräver storskaliga lösningar. Vi behöver utveckla teknik som kan mäta sig med naturens krafter, en global ingenjörskonst som kan ge oss verklig makt över naturen.

Ekologismen och ekonomismen erbjuder två mycket olika förhållningssätt till naturen. För ekonomismen är industrialiseringen, den moderna vetenskapen och teknikutvecklingen, utan tvekan det bästa som hänt människan. Den har gett oss kontroll över naturen och gjort oss mindre beroende av dess nycker. Ekologismen är mer tveksam till industrialiseringen och mer ödmjuk inför naturen. I stället för att försöka kontrollera naturen borde vi anpassa oss till den, sträva efter att leva i harmoni med den, som en art bland många, med en strävan att bevara och skydda den snarare än forma den för att passa våra ofta kortsiktiga behov.  

Ekonomismen dominerar fortfarande näringsliv och politik, men under de senaste decennierna har ekologismen trots detta blivit något av officiell ideologi.  Alla säger sig idag sträva efter hållbarhet och hållbara mål. Det hindrar inte att mycket ändå fortsätter som förut med ekonomismen som praktiskt rättesnöre. I stort sett alla uppfattar den globala uppvärmningen och klimathotet som vår tids största utmaning, men det innebär inte att den globala användningen av fossila bränslen minskar. Det kommer att ta några år innan kurvan vänder nedåt och det är inte förvånansvärt. Omställning tar tid och det måste ändå beskrivas som ett styrketecken för vår civilisation att den förmår inleda en så genomgripande omställning som denna.

Den globala uppvärmningen riskerar att ge oss stora utmaningar, men ändå utgör den knappast ett verkligt hot mot vår civilisation. Innan diskussionen om den globala uppvärmningen tog fart på 1980-talet diskuterade forskare den kommande istiden. Studier av jordens förflutna visar på återkommande istider då norra Europa, inklusive Skandinavien, Nordamerika och norra Asien varit helt täckta av ett tjockt islager. Enligt forskningen är vi på väg mot en sådan istid, men osäkerheten är stor om när den kommer och vilken effekt den globala uppvärmningen kan ha.

En istid av samma typ som den förra, som varade till för 12 000 år sedan, kommer långsamt och ger mänskligheten tid att förbereda sig, men samtidigt innebär den oerhörda förändringar. Den globala uppvärmningen med åtföljande klimatförändringar går mycket snabbare, men är betydligt enklare att hantera. Kanske ska vi se den globala uppvärmningen som en övning och påminnelse om mänsklighetens beroende av klimatet. Kanske borde vi börja förbereda oss för en kommande istid redan nu?

Det bästa sättet vi kan förbereda oss på kommande stora klimatförändringar är genom satsningar på vetenskap och teknisk utveckling. Den moderna vetenskapen och tekniken har vidgat våra horisonter. Med vetenskapens hjälp kan vi se längre tillbaka i tiden och längre ut i universum. Den globala uppvärmningen är ett exempel på hur viktig denna förmåga blivit för vår överlevnad. Vi har upptäckt klimathotet med vår vetenskap och vi bedriver forskning för att hantera den. Vi har skapat uppvärmningen med vår teknik, och det är med teknikutveckling vi måste hejda den.  

Med vetenskap och teknik kan vi möta framtidens utmaningar, men vi har mycket kvar att lära om hur vår planet fungerar och det finns mycket teknik att utveckla. Det är i det sammanhanget man ska se dagens satsningar på rymdteknik. Avsikten är att, med Elon Musks ord, göra människan till en ”multiplanetär art”. Det kommer kanske att bli omöjligt att hitta en planet som passar oss lika väl som jorden, men ju mer oberoende vi kan bli av planeten jorden desto bättre rustade är vi att möta framtida klimatförändringar.

Arkeologin lär oss att civilisationer har kommit och gått och ibland hör man folk säga att det kommer att gälla även vår. Just därför behöver vi finna sätt att kommunicera om det slutförvarade kärnavfallet med de spillror av mänskligheten som eventuellt överlever en sådan undergång. En sådan attityd är det svårt att ta på riktigt allvar. Det går inte att jämföra vår moderna civilisation med Mayakulturen eller Romarriket. Kanske den jämförelsen hade kunnat göras för 300 år sedan, men den vetenskapliga och tekniska utveckling vi haft sedan dess har förvandlat mänsklighetens situation.

Om man jämför hur människor levde i Europa för 300 år sedan med hur de lever idag måste man häpna över utvecklingen. Ingenting talar väl emot att den utvecklingen bara kommer att gå ännu snabbare i framtiden. Hur kommer människors liv att te sig om 300 år, om 1000 år? Hur ser vetenskapen ut då, vilken teknik använder man? Det är så man ska se på oss. Vi är en civilisation i snabb förändring. Vår kunskap och våra tekniska lösningar utvecklas häpnadsväckande snabbt. Vi bygger ingenting för evigheten. Vi bygger för att riva ned och bygga om.

Därför kan man undra över varför det lagts så mycket resurser på att finna ett slutförvar för kärnbränslet. Vår civilisation bygger inga slutförvar. Vi förstår att vetenskap och teknik utvecklas i en sådan takt att dagens tekniska lösningar redan under nästa sekel kommer att jämföras med 1800-talets. Vi söker därför tillfälliga lösningar och arbetar vidare med forskning och utveckling. Om vi gräver ned de där tunnorna kommer vi snart att gräva upp dem igen.

Bo Dahlbom