Michael Tomasello (2019) Becoming Human

Läsningen av Jonathan Haidts An Anxious Generation gjorde mig bekymrad. Den bild han ger av barn och unga med dataspel och sociala medier är inte upplyftande. När det finns så mycket kunskap att hämta på nätet väljer de unga enkel förströelse. Därför var det en tröst att läsa Michael Tomasellos bok Becoming Human (2019) om hur människor utvecklas och mognar till vuxna individer. Det är något storslaget över Tomasellos detaljrika beskrivning av oss människor med vår unika förmåga till samarbete, moral och kultur. Tomasello skriver om det typiskt mänskliga, det som utmärker alla människor och som skiljer oss från de andra aporna. Även om vi mest spelar dataspel eller hänger på sociala medier som barn, om vi bara växer upp i en kultur, blir vi människor, med människans särart och särskilda förmågor.

Tomasello ger oss anledning att imponeras av människans förmåga till samarbete. Det är en komplex förmåga som är unik för oss människor. I boken sammanfattar han 20 års forskning om hur denna förmåga utvecklas och det är fascinerande läsning. I kapitel efter kapitel går han från spädbarnets förmåga att följa vår blick, till att dela vårt perspektiv, till att dela med sig av godsaker, till att hjälpa och rätta andra barn, till att dela kultur och moral. Hela tiden hänvisar han till empirisk forskning. Det är vår förmåga till samarbete som är grunden till vår kultur. Våra gener gör oss till människor och formar oss till vuxna individer oberoende av vad vi gör som barn och ungdomar.

Filosofer använder begreppet intentionalitet för att säga att våra upplevelser är riktade. När vi tänker, önskar, hoppas, upplever finns alltid ett intentionalt objekt. Vi tänker på något, önskar något, hoppas något, upplever något. När barnet kan följa vår blick, och vår ögonvita gör det enkelt, tittar det på samma objekt som vi, delar intentionalitet med oss. När barnet kan dela intentionalitet kan det samarbeta med oss och se vårt perspektiv. När barnet kan dela intentionalitet med många, får det en kollektiv intentionalitet, lär det sig uppleva världen som objektiv och kan skilja mellan världen och subjektiva uppfattningar av den.

När barnet kan dela vår intentionalitet kan det följa vår blick, titta på det vi pekar, och det lär sig snabbt själv att peka och gör det med förtjusning. Det sker redan vid 9 månaders ålder, i 9-månadersrevolutionen. När barnet sedan lär sig sitt modersmål är den delade intentionaliteten väsentlig. Det är genom att dela intentionalitet och peka som barnet förstår vad vi talar om. Språkinlärningen innebär inte bara att ord associeras med situationer utan att de associeras med objekt som identifieras genom delad intentionalitet.

Tomasello formulerar sin teori om mänskligt tänkande i kontrast till tänkandet hos de andra stora aporna. Språket har en nyckelroll i människors samarbete, i vår förmåga att se andras perspektiv och förstå deras avsikter. En förutsättning för språket är människans förmåga att dela intentionalitet. Den förmågan har en viktig roll i vår användning av språket och i vårt tänkande. Det är en förmåga som inte verkar finnas i dagens AI-system. Hur duktiga de än är på att formulera sig och föra komplexa resonemang är de ändå inte som vi. De har ingen intentionalitet, deras ord handlar inte om något och de tänker inte med oss.

Tomasello betonar, liksom Boyd och Henrich, hur avgörande kulturen är när vi som barn formas till människor. När människor i evolutionen började samarbeta blev de beroende av varandra. Gruppens medlemmar började ta ansvar för alla barn i gruppen. Som barn blev vi beroende av gruppen för vår överlevnad och vi gör allt vi kan för att bli accepterade. Vi blir som de andra, tar över deras normer, värderingar och världsbild, lever som de andra, gör som de gör. Så formas barnets identitet av gruppen genom att hon internaliserar gruppens kultur och använder den till att styra sitt beteende.

Våra närmaste släktingar, de andra stora aporna, bygger livslånga sociala relationer och kan lösa avancerade problem, men ändå är de väldigt annorlunda oss. De är mycket mer individer än vi. De kan förstå hur andra apor tänker, vad de vill och avser, men de delar inte med sig av sina egna tankar. De kan samarbeta, men de använder varandra som instrument snarare än delar perspektiv. Och även om de har kultur i bemärkelsen att de kan lära sina ungar sådant som de en gång själva lärt sig, har de inte den förmåga vi har att övervaka och reglera vårt beteende med gruppens uppfattningar och värderingar. De har ingen internaliserad kultur som övervakar deras beteende.

Det finns två pionjärer på detta forskningsområde. Den schweiziske psykologen Jean Piaget är känd för sina inträngande studier av barns utveckling och för sin teori om de stadier barnet genomgår i denna utveckling. Efter andra världskriget blev Piaget en stor inspirationskälla. På senare tid har snarare den ryske psykologen Lev Vygotskij blivit förebild. Tomasello kallar sin teori om människans utveckling ”neo-Vygotskijansk”. Vygotskij bedrev sin forskning i det tidiga Sovjetunionen men dog redan 1934 bara 37 år gammal i tuberkulos. Det var först när han översattes till engelska på 1960-talet som hans forskning blev riktigt uppmärksammad. Sedan dess har hans betydelse bara ökat.

Vygotskij betonade kulturens roll i människans utveckling. Det är genom att vi som barn internaliserar den kultur vi möter i vår omgivning som vi blir människor. Vi utvecklas genom att lära oss använda de verktyg kulturen ger oss. Språket är som kulturverktyg särskilt viktigt i vår utveckling och genom internalisering blir vårt tal till tänkande. Under de sista månaderna av sitt liv arbetade Vygotskij med att ställa samman sina forskningsresultat i en liten bok som i engelsk översättning fick namnet Thought and Language (1962). Den finns på en marxistisk webbsite men har där titeln Speaking and Thinking och det är en rubrik som stämmer bättre med Vygotskijs teori om hur människor formas av sin verksamhet. Hans teori kallas ibland verksamhetsteori eller på engelska ”activity theory” och har haft stort inflytande i den moderna pedagogiken.

På 1920-talet var det många som hade tankar som påminner om Vygotskijs. I USA föreläste George Herbert Mead om ”den generaliserade andre”, hur vi genom att internalisera vad andra säger om oss, utvecklar ett själv, en identitet. Sigmund Freud utvecklade sin idé om överjaget, om hur vi internaliserar normer från vår omgivning och gör dem till våra och hur vi sedan ”vantrivs i kulturen”. Martin Heidegger beskrev hur människan som barn kastas in i en kultur som formar henne och som hon måste befria sig ifrån för att bli autentisk. Det är också i den riktningen Tomasellos bok tar mina funderingar.

Dawkins hänvisar till att de med högst utbildning i USA sällan är religiösa och skämtar om att presidenter i USA antingen måste vara okunniga eller lögnare eftersom de för att bli valda måste bekänna sin tro. Men enligt enkäter säger sig nästan hälften av universitetslärarna i USA vara religiösa. Själv fick jag hjälp av Nietzsche när jag i tonåren lämnade kristendomen, men jag har senare i livet mött många mycket intelligenta människor som behållit sin barnatro. Det är svårt att begripa hur det är möjligt. Kanske det går att förklara med hjälp av Tomasellos teori.

Normer har en viktig roll när barn mognar till människor och får en identitet. Redan som tvååringar är vi uppmärksamma på normer och som treåringar tillrättavisar vi varandra. ”Så gör man inte” och ”Det är fel!” är vanliga uttryck när treåringar leker. Normerna är instrumentella, konventionella eller etiska. De är viktiga inslag i kulturen och viktiga när vi formar vår identitet. Senare i livet blir det svårt att befria sig från dessa normer, från den kulturella identitet man fått som barn. Om religionen vävs in i dessa normer blir det svårt att befria sig från den.

Människor är genetiskt programmerade att ta över de normer och den kultur de möter i barndomen. Att senare i livet överge den kulturen, de normerna, innebär att lära om, att bli en annan. Mycket av livet för människor går ut på att förändras, att lära nytt. I tonåren tar vi starka intryck av våra jämnåriga, under utbildning och i arbetslivet lär vi nya förmågor, när vi bildar familj stöts vi mot andra individer. Men hur djupt kan dessa förändringar gå? Hur mycket av den identitet barndomen gav oss kommer vi senare i livet att förändra? Hur kan vi som vuxna tänka själva och vem är det då som tänker? Vad kan det innebära att bli autentisk och inte bara en kopia av dem som präglat oss under vår uppväxt?

Människor är genetiskt programmerade att tidigt i livet acceptera andra vuxna i sin omgivning. Medan apungar håller sig tätt intill sin mor de första åren visar människobarn tidigt intresse även för andra.  Med hjälp av Tomasellos teori kan vi förstå varför människor är så beroende av att tillhöra en grupp. Gruppen ger oss identitet. För att tillhöra gruppen måste vi följa gruppens normer. Det gäller oavsett om det är fråga om en arbetsplats, ett fotbollslag, en supporterklubb, en ideell förening eller en nation. Att byta grupp innebär att förändras.

Många människor har starka uppfattningar om språket och klagar på anglicismer och när talspråket smyger sig in i skriftspråket. Språkvetare brukar svara att språket är föränderligt och att huvudsaken är att det fungerar. När människor blir äldre vill de behålla sitt språk. De vill inte att språket förändras. De inser kanske att språkvetarna har rätt, att det inte finns rätt och fel i språket, men det hindrar dem inte från att strida för de normer de en gång lärde sig att följa. Kanske religionen är som språket, något vi lärde tidigt i livet, som gav oss identitet och grupptillhörighet. Att ge upp religionen är att förlora identiteten och gruppen man tillhör. Om man lever i en tid när tekniken utvecklas snabbt blir den inställningen problematisk. Teknikutvecklingen kräver att man hela tiden måste lära nytt.

När ett barn internaliserar den kultur i vilken hon växer upp blir hon en del av gruppen. I traditionella samhällen innebar detta som regel en tydlig markering också av de andra, de som inte hörde till den egna gruppen. I mångkulturella samhällen blir den processen problematisk. Den leder till segregation och spänningar mellan olika kulturer. Kosmopoliter, världsmedborgare, kallar vi människor som inte identifierar sig med någon särskild grupp utan känner sig hemma i olika kulturer. På ett cocktailparty minglar du och går från grupp till grupp, träffar gamla bekanta och gör nya bekantskaper. Hur skulle det vara att leva så? Om hela livet var ett cocktailparty?

Tekniken är en utvecklingsuppgift. Först utvecklar vi tekniken, sedan utvecklar tekniken oss. All ny teknik kan missbrukas. Ofta är det bedragarna som är snabbast på bollen. Nätet, de nya apparna och artificiell intelligens ger dem nya verktyg. Men efter ett tag lär vi oss att använda den nya tekniken till vår fördel och hålla bedragarna på mattan. På samma sätt lär det gå med barnens och ungdomarnas användning av sociala medier. Efter en lite kaotisk period blir den nya tekniken ett nyttigt inslag i livet och de värsta avarterna försvinner. Tekniken blir en del av kulturens alla verktyg, skulle Vygotskij och Tomasello säga, och med tekniken blir vi annorlunda, allt mindre apor, allt mera komplexa, allt mera kompetenta.

Bo Dahlbom