Vem styr tekniken?

I L. Sturesson (m fl) Spänningsfält. Tekniken – politiken – framtiden. Carlssons 2002.

Sammanfattning
Den tekniska utvecklingen påverkar alla aspekter av mänskligt liv. Om vi vill utöva inflytande över våra livsvillkor måste vi lära oss styra tekniken. I ett komplext, globalt sammanhängande, tekniksamhälle är den uppgiften inte enkel. Vissa teknikval är mer grundläggande för samhällets utformning, medan andra blott reglerar detaljerna i ett givet samhälle. Det vi kallar teknikpolitik ägnar sig idag åt att reglera redan befintlig teknik. Men medan vi ägnar oss åt detaljerna i det givna samhället, fortsätter teknikutvecklingen och skapar helt nya samhällen. För att förnuftigt kunna styra de mer grundläggande teknikvalen måste vi bättre förstå hur tekniken formar våra livsvillkor. Vi behöver kunskap om teknikens utveckling och utvecklingsmöjligheter, om hur tekniken bygger samhällen och teknikens möjligheter till samhällsbyggande. Den kunskapen måste utvecklas av en samhällsvetenskap som blivit varse samhällets beroende av teknik och av en ingenjörsvetenskap som förstått att teknik är ett samhällsfenomen. Uppgiften att styra tekniken är politisk, dvs. den angår oss alla i ett demokratiskt samhälle, men det som idag gör det omöjligt för oss att styra tekniken är inte politisk oförmåga utan okunnighet. Det är inte politikens fel att vi saknar en teknikpolitik som vågar diskutera de viktiga frågorna. Det är vetenskapens fel. Det är inte politikerna som behöver väckas utan samhällsforskarna och ingenjörerna.

Bo Dahlbom är chef för Svenska IT-institutet (www.siti.se), professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg, och forskningschef för Viktoriainstitutet (www.viktoria.se). Han är docent i teoretisk filosofi och rekryterades till Tema teknik och social förändring av Lars Ingelstam för att i slutet av 1980-talet medverka i uppbyggnaden av ett forskningsprogram om informationsteknologin och samhället. Han debatterar, skriver och håller föredrag om informationsteknologin och framtiden. Och han finns såklart på nätet www.adb.gu.se/~dahlbom.

Vem styr tekniken?
Bo Dahlbom

Den tekniska utvecklingen påverkar alla områden av mänskligt liv. Att förstå, utnyttja och styra tekniken måste alltså vara en av de viktigaste uppgifterna för politiken.

    Lars Ingelstam

Är det storföretagen och deras strategikonsulter som bestämmer den tekniska utvecklingen och avgör vilken teknik vi får? Är det politiker och statstjänstemän, eller är det marknaden? Är det forskarna på högskolor, institut och företagens FoU-avdelningar? Eller växer den nya tekniken ur den gamla? Är det i själva verket tekniken själv som styr den tekniska utvecklingen?
Tekniken gör livet lättare, bekvämare, mindre farligt, behagligare, roligare, rikare, mer varierat och mer stimulerande att leva. Vi förflyttar oss med teknik, vi bygger våra hus med teknik, vi botar sjukdomar med teknik, vi lagar mat med teknik, vi roar oss med teknik, vi bildar oss med teknik, vi utforskar universum med teknik. Men det är klart vi förgiftar också vår planet med teknik, bombar och förintar med teknik, mördar med teknik, blir sjuka av teknik, störs och irriteras av teknik.
Den moderna världen är en teknisk värld, en värld av artefakter, och allt vi gör innebär att vi använder teknik. Tekniken utvecklas och ger oss nya artefakter, ny teknik att använda. Så förändras våra liv – i det lilla och i det stora – hur vi använder vår tid, hur vi lever våra liv. När man väl har insett att ”den tekniska utvecklingen påverkar alla områden av mänskligt liv” blir det självklart att den viktigaste uppgiften för oss människor när det gäller tekniken blir att lära oss ”förstå, utnyttja och styra tekniken”.
Detta gäller även nu, så här i början av 2000-talet, mitt i en fantastisk teknikutveckling, när debatten domineras av frågan hur informationsteknologin kan bidra till ökad tillväxt. Hur det mänskliga livet i övriga avseenden kommer att påverkas av denna teknik sägs det nästan ingenting. Men livet handlar inte bara om mer eller mindre pengar, utan också om villkoren för att skaffa dessa pengar och vilka sätt som erbjuds att göra slut på dem. Tekniken är inte bara en pengapump som pumpar upp vår ekonomi; den väver samtidigt det samhällsnät som utgör våra livsbetingelser (Winner 1994).

1 Teknikens utveckling och användning
Det är den teknik vi använder som präglar våra liv. Vi tittar på TV eller läser en bok, spelar dataspel eller fotboll, lyssnar på radio eller spelar gitarr, mekar med bilen eller gräver i trädgården, skriver en essä eller tar betalt för mjölken, vårdar en lokal eller en åldring. Det finns mycket mer teknik än var och en av oss hinner komma i kontakt med. Vi gör våra val. Och det finns mycket teknik som aldrig kommer till användning överhuvudtaget, åtminstone inte här. Samtidigt är det mycket teknik vi saknar. Sådan som vi skulle använda om den fanns.
Att styra tekniken innebär att kunna välja vilken teknik man vill använda – som individ och som samhälle. Men att styra tekniken innebär också att utöva påverkan på vilken teknik som utvecklas, vilken teknik det blir möjligt att välja bland. Det senare är mycket svårare än det förra, eftersom det kräver visioner, en förmåga att föreställa sig teknik som ännu inte finns och vad det skulle innebära att använda den.
Vår makt över tekniken är mycket marginell om vi inte är med och påverkar teknikens utveckling. Visserligen kommer vår användning att indirekt påverka teknikens utveckling, ungefär som vår konsumtion indirekt påverkar produktutvecklingen på konsumentmarknaden. Men denna påverkan är förfärande konservativ och ger oss ingen möjlighet att utöva påverkan över radikala innovationer. Om vi skall utöva sådan påverkan måste vi naturligtvis finna de institutioner som gör detta möjligt, men för att vår påverkan skall vara förnuftig, måste vi också öva oss i att föreställa oss teknikanvändning och samhällen som formas av ännu inte utvecklad teknik. Det är detta jag kallar framtidsarkeologi (Dahlbom, Beckman, Nilsson 2002).
Vi är inga vidare framtidsarkeologer och vi övar oss inte särskilt mycket i den genren. Men på samma sätt som arkeologer beskriver samhällen med utgångspunkt i kvarlämnade artefakter, kan vi beskriva samhällen med utgångspunkt i mer eller mindre fiktiva artefakter – och tvärtom identifiera de artefakter som skulle kunna förverkliga ett önskat samhälle. Denna kompetens bygger naturligtvis på att vi utgår från historiska, kulturella, sociala traditioner och samband i kombination med biologiskt givna betingelser för mänskligt liv. Även om vi håller oss till teknik som redan finns i utvecklingslabben, men vars användning ännu inte prövats på allvar, kommer vi inte att finna uppgiften enkel. Med lite arkeologisk bildning och etnografisk erfarenhet kommer vi dock utan tvekan att lyckas betydligt bättre än ingenjörerna i dagens storföretag.

2 Tekniken som grundlag
Om tekniken formar våra liv blir det viktigt vilken teknik vi väljer att använda. Väljer och väljer. De flesta av oss har väl inte mycket att säga till om när det gäller att välja teknik. Det är som med klädmodet. Elektricitet och bilar, email och mobiltelefoner, mountainbikes och snowboards, svarta kavajer och skjortor utan krage – vi tar emot den teknik som bjuds i vår ängslan att få vara med, höra till, bli erkända. Den teknik vi använder gör oss till de vi är och vi fortsätter att använda den för att vi är de vi är. Vi blir filosofer genom att läsa böcker och som filosofer läser vi böcker. Men även om vi som regel väljer samma teknik som de vi vill efterlikna, så hindrar detta inte att vi väljer teknik.
Vissa teknikval är konstitutiva, andra är regulativa. De regulativa kan vara strategiska eller taktiska. Konstitutiva tekniker är sådana som definierar spelets regler, som ger samhället dess grundläggande form. Plogen, järnvägen, bilen, Internet, är exempel på konstitutiva tekniker. Strategiska tekniker är sådana som, givet ett visst samhälle, utövar ett betydande inflytande över våra liv under lång tid. Valet mellan bussar och spårvagnar är ett strategiskt val. Tunnelbana är en strategisk teknik. Om jag skall cykla eller ta bussen till jobbet idag är däremot en taktisk fråga.
Konstitutiva teknikval är externa i förhållande till ett visst samhälle – de gäller om vi skall ha detta samhälle eller inte. Regulativa teknikval är i stället interna: givet ett visst samhälle hur skall det i detalj utformas. För somliga var kärnkraftsfrågan en extern fråga, eftersom de uppfattade kärnkraften som konstitutiv för ett tekniskt komplicerat högenergi-samhälle som antingen skrämde eller lockade. Andra menade i stället att frågan om kärnkraft var en intern, strategisk energifråga.
Strategiska teknikval är förbehållna organisationer, taktiska val görs även av individer. I den mån vi alls kan sägas välja de konstitutiva teknikerna så sker detta indirekt genom att en hel serie strategiska och taktiska val tillsammans etablerar en ny konstitutiv teknik. För att lära oss styra tekniken måste vi förstå hur detta går till. Vi måste förstå hur strategiska val såväl förutsätter som upprätthåller eller introducerar en konstitutiv teknik. Och vi måste se hur förändringar i den konstitutiva tekniken innebär att tidigare mycket viktiga taktiska och strategiska val förlorar sin mening.
Även om det endast är gradskillnader mellan taktiska, strategiska och konstitutiva teknikval, så är begreppen ändå användbara. En värld där vi alla styr över tekniken kan vara en värld där det finns gott om taktiska teknikval, dvs. en värld där individen kan välja mellan många alternativ. Men det kan också vara en värld där de strategiska teknikvalen fattas av demokratiska, politiska organisationer, vilket kan leda till en medveten begränsning av mångfalden, även om det naturligtvis inte behöver göra detta.
När man betonar skillnaden mellan regulativa och konstitutiva tekniker så hävdar man gärna samtidigt att samhället utvecklas språngvis, genom revolutioner. Det blir viktigt att skilja mellan teknikval inom en given konstitutiv teknik och teknikval som går utöver och därför hotar att spränga den givna teknikramen. När man, till exempel, diskuterar satsningarna på datorer i skolan (Compis-projektet på 1980-talet, KK-stiftelsens satsning på 1990-talet), kan man se dem som strategiska tekniksatsningar inom den givna skolan och utvärdera dem genom jämförelse med alternativa, möjliga satsningar på bättre läromedel, fler lärare, eller pedagogisk fortbildning. Men man kan också se dem som experimentella försök att bryta med industrisamhällets skola, förändra dess grundlagar, och öppna för nya sätt att bedriva utbildning.

3 Tekniken är global
Taktiska teknikval kan vi i viss utsträckning råda över själva som enskilda individer. Strategiska teknikval sker i en komplex process där den politiska makten och näringslivet samarbetar och konkurrerar. Konstitutiva tekniker sveper snarare fram över våra samhällen likt epidemier, även om de i stunden ter sig som en kombination av taktiska och strategiska val. Industrialiseringen, elektrifieringen, telefonens och bilens utbredning, radion och televisionen, Internet – sedda i backspegeln är dessa exempel på teknikspridning som verkar vara bortom mänsklig kontroll.
Samhällens utbredning, storlek och kraft bestäms av tekniker för transport och kommunikation. Ju bättre sådana tekniker, desto mer sammanhängande blir vår värld, desto större våra samhällen. Ju bättre tekniker för transport och kommunikation, desto snabbare sprids andra tekniker. Under 1900-talet byggdes en global apparat för produktion och distribution av varor. Idag kan man få nästan vad som helst producerat nästan var som helst och få det transporterat nästan vart som helst, nästan hur fort som helst. Världen hänger samman och vår teknikanvändning blir alltmera global. Kulturella skillnader reduceras och de små samhällenas möjligheter att styra sina livsvillkor blir allt mindre. Den globala apparaten är grunden i ett öppet samhälle med otrolig ekonomisk dynamik. Ekonomisk stagnation drabbar varje samhälle som försöker gå sin egen väg.

4 Teknik och tillväxt
Tekniken skapar tillväxt i ekonomin genom att öka produktiviteten. Färre människor producerar lika mycket eller mer och tekniken ökar därför tillgången på varor och tjänster. Tekniken befriar oss från arbetsuppgifter och ger oss nya. Vilka nya vi får beror på vilken teknik vi utvecklar, men ofta är det samma teknik som befriar oss från arbetsuppgifter som ger oss nya. När maskinerna tömmer landsbygden på folk, ger maskinerna samtidigt människor nya uppgifter med att producera varor i fabriker. Till att börja med spelar produktionen av jordbruksmaskiner och jordbruksprodukter en dominerande roll i den framväxande industrin, men ganska snart utvidgas produktionen till helt nya produkter – inte minst leksaker.
När datorerna tömmer fabrikerna på folk skapar de samtidigt nya arbetsuppgifter på kontoren. Med laserskrivare och kopiatorer råder ingen brist på sysselsättning. Till att börja med är tanken att med datorerna rationalisera kontorsarbetet ungefär som man rationaliserat fabriksarbetet. I själva verket ger oss datorerna helt nya uppgifter på kontoren. Med nya möjligheter till administrativ överblick och detaljreglering, komplex organisering och arbetsfördelning, bygger datorerna en ny värld dominerad av informations- och dokumenthantering.
Med informationsteknologin – mobiltelefoner och Internet – förenklas och automatiseras administration och informationshantering. Kontorsarbetet rationaliseras äntligen och kontoren börjar tömmas på människor. Samtidigt ger oss mobilt Internet nya arbetsuppgifter på marknaden. Kontorsarbetet förvandlas till kommunikation, nätverkande och möten och får allt större inslag av samarbete, nya initiativ, övertalning, marknadsföring, försäljning, innovationer. Den gamla kontorslunken i den trygga organisationen ersätts av ett mer hektiskt nätverkande på marknaden i nya samarbetsformer tvärs de gamla organisationsgränserna.
Den tekniska utvecklingen på 1900-talet har gett våra samhällen en fantastisk förmåga till välorganiserad produktion. På allt fler områden kan vi nu enkelt producera mycket mer än vi kan konsumera. Det borde innebära att vi kunde arbeta mindre, men i stället verkar det bli tvärtom. Ju duktigare vi blir på att producera, desto hårdare blir konkurrensen, och desto mer måste vi arbeta. Företagen tvingas allt längre ut på marknaden för att bevaka de kunder man redan har och jaga nya, i en allt hårdare global konkurrens.

5 Stora städer, små människor
Den industriella revolutionen tömmer landsbygden på folk och skickar dem in till städerna för att söka arbete i fabrikerna. De stora städerna erbjuder flest möjligheter och dit strömmar snabbt så mycket människor att de översvämmar staden. När industrin utvecklas koncentreras produktionen i allt större anläggningar vilka behöver allt färre arbetare. Högteknologisk industri samlas i de stora städerna med högskolor och stora flygplatser.
När produkterna mättar marknaden, utvecklas alltmer avancerade tjänster i kampen om kunderna. Industrisamhället förvandlas till tjänstesamhälle. Tjänstesamhället domineras än mer av de stora städerna, marknadsplatserna som tillsammans bildar den globala marknaden. Där görs de stora affärerna, där sker de avgörande mötena, där finns det rika tjänsteutbudet: media, kultur, underhållning, forskning, makt och inflytande.
Vårt samhälle är byggt på samarbete och tävlan. I den lilla byn kunde det gå ganska lugnt till. Men ju större arenorna blir, ju fler deltagarna blir, desto hårdare blir tävlingen. När konkurrensen ökar måste vi mötas allt oftare. Därför samlas vi på de stora städernas mötesplatser, där vi som individer springer allt fortare för att tillhöra vinnarna medan våra företag kämpar allt hårdare för att överleva. Vi drömmer om det goda, meningsfulla livet, men vi är fångade i en utvecklingsspiral där vi arbetar allt hårdare och får allt mindre tid att leva. Vi lever i ett kunskapssamhälle med ett otroligt utbud av insikter och upplevelser, men vi får allt mindre tid att ta del av detta utbud. Ju rikare på kunskap vårt samhälle blir, desto fattigare blir vi som individer.
Ju större städerna blir, desto anonymare blir tillvaron i dem. Tempot växer och livet kännetecknas alltmer av tillfälliga förbindelser. Mötesplatserna växer men fungerar just därför allt sämre som mötesplatser. Du är ständigt omgiven av människor du inte känner. Bostadsbristen tvingar dig att ständigt flytta. Karriären gör dig också till nomad. Livet blir ett enda långt cocktailparty av tillfälliga förbindelser som glöms bort så snart de är över.
Till de stora städerna söker sig de mest framgångsrika, de som drömmer om framgång, men också alla de som kan skaffa sig en försörjning genom att betjäna eller parasitera på de framgångsrika, och alla de som inte har någon annan stans att ta vägen. De stora städerna blir centra för excellens, men de blir också centra för fattigdom, kriminalitet och slum. Som boplatser för människor ter de sig alltmer groteska.
Samma sorts krafter som skapade industrisamhällets städer, centra för produktion, distribution och transport av varor, skapar nu tjänstesamhällets mycket stora städer. De är mötesplatser för den globala elit som arbetar och lever på den globala tjänstemarknaden, ett liv med allt högre tempo, i en tävlan som blir alltmera absurd ju rikare vi blir. Och de blir ogästvänliga livsplatser för en växande skara av rotlösa individer som lever som lokala nomader under allt hårdare villkor i allt omänskligare omgivningar. Mot de krafterna verkar vi vara maktlösa. Världen växer och vi krymper.

6 Tekniken i fokus
Som konstnär kan man beskriva och varna för ett samhälle där världen växer medan människor krymper. Men om man verkligen vill förhindra utvecklingen mot ett sådant samhälle, måste man gripa sig an tekniken på ett mer konstruktivt sätt. Det förutsätter att man ser vilken makt tekniken har över våra liv. Det är alltför lätt att ansvarslöst och oövertänkt hävda att tekniken bara är ett verktyg och att det är vi människor som har ansvaret för det samhälle vi lever i. Men vi föds in i ett samhälle format av teknik, en teknik som formar oss och våra livsvillkor. ”Internet är bara ett verktyg!” säger man, som om Internet var något vi som individer kunde låta bli att påverkas av.
Den moderna världen är en artificiell värld – se dig omkring! – en värld av artefakter. Under 1900-talet har ingenjörerna haft en huvudroll i att bygga och bygga om världen. Bussar och dammsugare, datorer och motorvägar, teveapparater och mobiltelefoner, kläder och golfbanor – överallt är det ingenjörer som har varit i farten med sina uppfinningar och konstruktioner. Här och där ser vi spår av konstnärer och formgivare, arkitekter och samhällsplanerare, men i stort sett är det bara människokroppen med dess moden som ännu inte domineras av ingenjörer. Det är klart: ingenjörerna ger bara formen. Innehållet kommer från copywriters och såpaförfattare, låtskrivare och idrottsledare, lärare och politiker, proffstyckare och radiopratare.
Humanister vill såklart hävda att innehållet är det väsentliga. Den tekniska utvecklingen bidrar med ständigt nya former – sagor, romaner, tidningar, filmer, teveserier, webbsidor – men innehållet går sin egen väg, utvecklas enligt sina egna principer. Ingenjörer brukar hålla med. De är sällan benägna att framhålla teknikens betydelse.
Men ju mer man fördjupar sig i tekniken som samhällsfenomen desto mer grips man av teknikens påverkan på våra liv. Även om tekniken inte står för innehållet i livet – annat än för en del av ingenjörerna själva – så består så mycket av våra liv av form. När vi väntar på bussen, slöar framför teven, rattar bilen, drar runt på dammsugaren, läser mail, fyller tvättmaskinen, brygger vårt kaffe, lyssnar av telefonsvararen – tar gärna formen överhand: ”Vad gjorde du i går kväll? Tittade på teve. Vad tittade du på? Inget särskilt.”
Våra liv får sin form av tekniken. För 100 år sedan var vi bönder. Sedan blev vi fabriksarbetare. Och så kontorister. Nu är vi nätverkande nomader på språng mellan mötena. Våra projekt och drömmar präglas av formen. Antingen vill vi röja Nordgärdet, läsa till ingenjör på NKI på kvällarna, avancera till kontorschef eller få vara med i TV.
Innehållet i arbetslivet är mest nonsens, nu när de flesta av oss arbetar i upplevelseindustrin. Det är formen som räknas. Det gäller att få ut tidningen, få upp portalen, klara projektets deadline – bara för att gå vidare till nya upplagor, nya portaler, nya deadlines. Det är klart att ibland kan vi känna en viss mening om vi i vår tjänsteutövning gjort en människa glad, gett en medmänniska tröst. Men det finns ju så mycket människor och de som verkligen behöver oss, de vi verkligen borde trösta, är alltför långt borta. Det är lätt att med Auden (1993) cyniskt sucka: ”We are all here on earth to help others: what on earth the others are here for, I don’t know.”

7 Absoluta värden
Vårt sätt att tala om ”människan och tekniken”, ”teknik och samhälle”, lurar oss att tro att tekniken är något yttre i förhållande till människor och samhälle. I själva verket är såväl människor som samhällen gjorda av teknik. Tekniken är en del av oss, inte något utanför oss som vi använder när vi behöver den. De flesta av mina behov får sin form av den teknik jag använder när jag njuter dem: TVn, dataspelet, boken, gitarren. Hur skulle mitt behov av böcker se ut om jag inte kunde läsa? Inte behövde vi dataspel innan det fanns datorer?
Men om våra värderingar och behov formas av den teknik vi använder, hur skall vi då förnuftigt kunna styra den tekniska utvecklingen? Hur skall vi på förhand kunna värdera en teknik vars användning ger oss nya behov? Är inte risken stor att vi likt en oförstående äldre generation tenderar att underskatta värdet av alla ”nymodigheter”? Om vi skall styra den tekniska utvecklingen måste vi finna medel att på något sätt ställa oss utanför vår egen livsform.
Det är klart att vi kan identifiera vissa mycket allmänna mänskliga behov – typ Maslows pyramid – vilka verkar kunna överleva all teknisk utveckling. Vi skulle kunna försöka uppfatta tekniken som medel att tillfredsställa dessa behov. Olika tekniker kunde rangordnas efter hur väl de lyckas med denna uppgift. Men hur väger vi dessa behov mot varann? Och vad gör vi med teknik som inte verkar ha så mycket med allmänmänskliga behov att göra? Det mesta av tekniken används i vår tid av överflöd till att underhålla oss, ge oss upplevelser, göra vårt liv omväxlande, kittla oss, ge oss spänning, hålla undan ledan. Men hur värdefull är sådan teknik, hur skulle den bedömas med Maslow som måttstock? Sexuella behov finns långt nere i Maslows pyramid, men vad säger det oss om värdet av all den pornografi som väller ur Internet, värdet av den erotomana musiken på MTV?
Borde vi inte ha en föreställning om hur det goda livet ser ut, det goda samhället ser ut, med hjälp av vilken vi kunde värdera möjliga tekniker? Då skulle vi kunna fråga om en viss möjlig teknik bidrar till det goda livets förverkligande eller inte? Men antingen skulle en sådan föreställning bli så allmänt hållen – jämlikhet, frihet, solidaritet – att den inte skulle hjälpa oss i värderingen av tekniken, eller också skulle den riskera att i sin specificitet låsa oss vid vår egen livsform, vår egen tids teknik.
Den tekniska utvecklingen förändrar våra livsbetingelser och så länge utvecklingen fortsätter, fortsätter förändringen. Vad som kan verka klokt på kort sikt kan visa sig mindre klokt på litet längre sikt. Om vi utgår från dagens teknik och tekniska möjligheter när vi försöker styra tekniken kan vi stänga in oss i ett samhälle som framtida teknisk utveckling inbjuder oss att överge.
Nej, uppenbarligen måste vi gå mer försiktigt fram i vår strävan att styra den tekniska utvecklingen. Samtidigt som vi bättre lär känna villkoren för – och samspelet mellan – taktiska, strategiska och konstitutiva teknikval i en global värld, måste vi ta oss an den väldiga kunskapsuppgiften att äntligen börja förstå hur tekniken skapar våra livsvillkor. Innan vi ger oss in på att värdera olika tekniker, måste vi skaffa oss en rikare föreställning om vilka tekniker och vilka livsformer som är möjliga. Vi måste utvidga vår föreställning om livet genom att på framtidsarkeologiskt vis, genom fiktiva tekniska konstruktioner utspänna rummet av möjliga livsformer, innan vi ger oss in på att värdera.

8 Hur styra tekniken?
För mig och dig i våra liv är frågan om teknikens styrning en fråga om hur vi får inflytande över teknikens användning. Det innebär att vi dels får tillgång till vardagsteknik till ett rimligt pris, dels att vi kan utöva inflytande över de strategiska teknikval som görs under vår levnad. Sedan kan vi sörja över att tekniken inte erbjuder oss fler eller andra valmöjligheter. Varför finns det inte elbilar, teknik som hämmar åldrandet, uppvärmda utomhusmiljöer, bättre proteser? Men om vi lyfter blicken över vår egen levnad är det just den sortens frågor som hamnar i fokus. Vi vill vara med och styra teknikens utveckling, inte bara användningen av redan befintlig teknik.
När det gäller den demokratiska styrningen av teknikens användning kan vi väl i ett land som Sverige ändå vara ganska nöjda. Eller röjer jag bara min privilegierade tillvaro i akademins skyddade och välavlönade verkstad när jag talar så? Ingelstam skulle inte hålla med mig. Åtminstone inte den Ingelstam som kommer till tals i boken Teknikpolitik (1978), där han just med kraft efterlyser ett större politiskt intresse för uppgiften att styra teknikens användning.
När det gäller teknikens utveckling är det däremot mycket sämre ställt med vårt inflytande. Och här finns ingen teknikpolitik att tala om. Det är klart att det finns en allmän politisk önskan om att verka för tillväxt genom teknisk utveckling. Man vill ha mer teknik – men vilken teknik, det har man ingen uppfattning om, utom att den skall vara ”hållbar”, ”säker” och liknande. Det är som om man önskade sig ett större hus utan att ha någon uppfattning om vad huset skulle innehålla.
För att med förnuft kunna påverka den tekniska utvecklingen måste vi lära oss mer om hur tekniken formar våra livsvillkor så att vi kan ha en uppfattning om vilken sorts teknisk utveckling vi vill ha. Vi måste också lära oss hur vi genom taktiska och strategiska teknikval kan styra den tekniska utvecklingen åt det håll vi önskar. Den första uppgiften är kunskapsmässigt gigantisk och kräver en omorientering av såväl samhällsvetenskaperna som ingenjörsvetenskaperna. Den andra uppgiften är inte lika kunskapsmässigt krävande, men med hänsyn till teknikens globala karaktär är våra utsikter till framgång begränsade.

9 Akademins ansvar
Kunskapssökandet har under 1900-talet ”förvetenskapligats”. Vetenskapen har skaffat sig monopol på kunskap och vad som inte intresserar vetenskapen är inte värt att veta. Eftersom vetenskapen hävdar att vi inte kan veta något om framtiden, så vet vi inte särskilt mycket om framtiden. Men det är hög tid att demontera den ryggmärgsreflex som får även de klokaste forskare att hävda något så oövertänkt. Om vi kan veta något alls så kan vi såklart veta en hel massa om framtiden. Och om vi tog oss tid att studera den, så finns där hur mycket som helst att lära. Så snart vi handlar, gör vi antaganden om framtiden. Förnuftiga handlingar gör förnuftiga antaganden.
Det är hög tid att akademin utsträcker sitt intresse för samhället till att omfatta inte bara historien och det närvarande, utan också framtiden. Ja, egentligen är det självklart att framtiden borde stå högst på agendan. Samhället är något vi människor har byggt och hela tiden bygger om. Idéer, vanor, organisationer är alla byggmaterial, men de stod sig alla slätt utan teknik. Samhället är vår konstruktion, det är en artefakt, och samhällsvetenskapen är därför en vetenskap om artefakter. Alltför länge har samhällsvetenskapen lånat förebilder i naturvetenskap och humaniora och sett sin uppgift att antingen finna samhällets naturlagar eller tolka och förstå samhällen och sociala handlingar. Men vårt intresse för artefakter avser inte i första hand allmänna lagar eller förståelse. Vi är intresserade av hur väl de fungerar, om det gör sitt jobb, hur de är gjorda, hur vi skulle kunna göra dem bättre, och hur vi skulle kunna ha gjort dem annorlunda. Vårt intresse för artefakter är ett designintresse. Samhällsvetenskapens intresse är att bygga ett bättre samhälle. Men för att kunna göra detta måste man lära sig såväl vilken teknik som finns att tillgå och vilken teknik som är möjlig, som hur det samhälle ser ut som byggs med denna teknik. Detta kan samhällsvetenskapen endast göra i samarbete med ingenjörsvetenskaperna.
Medan samhällsvetenskapen måste lära sig att samhällen byggs med teknik, så måste ingenjörerna lära sig att när man bygger hus och broar, drar in bredband och utvecklar mobila tjänster, så formar man människors livsvillkor, bygger samhällen. Och tillsammans måste de bidra till att väsentligt öka vårt vetande om hur tekniken formar våra livsvillkor, vilken teknisk utveckling som är möjlig, hur denna tekniska utveckling kan påverka våra livsvillkor, vilken teknik vi skulle föredra givet att vi ville att vårt samhälle skulle se ut på ett annat sätt, och så vidare, och så vidare. Kombinationen av en sådan teknikorienterad samhällsvetenskap och en sådan samhällsorienterad ingenjörsvetenskap borde spela en huvudroll vid våra akademier. Tema teknik och social förändring i Linköping, det kanske viktigaste av Lars Ingelstams livsverk, är ingen dålig början. Men bara en början.

10 Efterord
Om man är överens med Lars Ingelstam om att ”den tekniska utvecklingen påverkar alla områden av mänskligt liv” och att det därför är en viktig uppgift att ”förstå, utnyttja och styra tekniken” behöver man därför inte vara överens med honom om vad uppgiften innebär. För Ingelstam var det tämligen självklart att uppgiften är politisk, och för en socialist och demokrat som Ingelstam innebär det att uppgiften läggs på oss alla. Forskaren får en dubbel uppgift som utredare och lobbyist i stat och offentlig sektor, i riksdag och partisekretariat, och som debattör och föredragshållare i media och folkrörelser. Forskningen om teknik och social förändring får som en viktig uppgift att ge underlag för en genomtänkt teknikpolitik. Mot detta är det svårt att invända.
Ingelstam var irriterad över de professionella politikernas relativa ointresse för teknik och teknikpolitik. Hans mästerliga lilla bok Teknikpolitik är en stridsskrift. Engagerande, elegant och pedagogiskt föredömligt visade den på teknikens kraft och manade läsaren till handling. Boken gjorde mycket stort intryck på mig, och när jag nu läser om den består intrycket. Visserligen har den ett sätt att tala om ”arbetarrörelsen”, en misstro mot konkurrens, och ett lagom tråkigt idealsamhälle som placerar den mitt i 1970-talet, men det är lätt att se igenom detta till den rikedom av allmängiltiga infallsvinklar den ger oss på uppgiften att förstå och påverka tekniken.
De teknikpolitiska frågor som främst intresserar Ingelstam är aktuella frågor, sådana som kräver politiska beslut nu. Och här går, och gick, vår uppfattning isär. Ingelstam hade kallat mig till Linköping för att medverka i uppbyggnaden av ett forskningsprogram om informationsteknologin och samhället. För mig var detta ett intresse som pekade långt in i framtiden. Vad man under tiden gjorde med det borttynande industrisamhället fann jag tämligen ointressant. Kanske var detta cyniskt, kanske var det uttryck för en rest av 60-talets misstro mot reformer i väntan på mer genomgripande förändringar. Jag trodde verkligen att informationsteknologin skulle åstadkomma sådana genomgripande förändringar. Och jag tycker att jag har fått rätt. Ingelstam hade trots allt en mer skeptisk inställning till teknikens kraft, en större tilltro till det politiska arbetets möjligheter att påverka. Och hans agenda var i grunden en annan. Den visar sig i det fiktiva efterordet till Teknikpolitik, där han tänker sig att han år 2000 ser tillbaka på vad som hänt. Där berättar han solskenshistorier om ökande demokratisering och arbetarmakt i näringslivet, om politiska förändringar som verkar ha skett helt oberoende av den tekniska utvecklingen.
Ingelstam är demokratisk socialist först och teknikintresserad blott i andra hand. Han lyssnade vänligt när jag lade ut texten om hur viktigt det var att påverka ingenjörerna. Han höll med om att det är irriterande att de som gör till sin livsuppgift att utveckla tekniken har så liten förståelse för vad det är de gör. Om man vill väcka intresse för teknik och social förändring, så verkar det väl vettigt att börja med dem som trots allt har ett stort intresse för tekniken även om de inte ser dess sociala roll. Troligen är det ju också så att ingenjörerna är de som genom sin kompetens i realiteten har mest att säga till om när det gäller den tekniska utvecklingen. I ett komplext samhälle blir politiken alltmera tandlös i relation till tekniker, ekonomer, jurister, administratörer och andra professionella verkställare av de politiska visionerna. Ingelstam lyssnade vänligt, men han höll inte med.

Referenser

Auden, W. H. (1993) The Prolific and the Devourer. Hopewell, NJ: The Ecco Press.

Dahlbom, B., Beckman, S. & Nilsson, G. B. (2002) Artifacts and Artificial Science. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Ingelstam, L. (1978) Teknikpolitik. Stockholm: Tiden.

Winner, L. C. (1994) From the Pump to the Loom: New Infrastructure and American Democracy, i A. Teich m.fl. (red.) Science and Technology Policy Yearbook. Washington, D.C.: American Academy of Arts and Sciences.