Boken är död

Roaming, maj 1999

Man har firat Världsbokdagen. Författare, förlagsfolk och annat folk med boken som levebröd, har försvarat boken. ”Boken kommer alltid att finnas.” Den har visserligen bara funnits i drygt 100 år, jämngammal som den är med industrisamhället, men den kommer alltid att finnas. Äsch, boken är snart död. Men just nu finns det ju fler böcker än någonsin! Javisst, aldrig finns det så mycket av något förrän just innan det försvinner.

När boken kom ville man förbjuda den. Annars skulle ungdomar sluta lyssna på äldre och deras minnesförmåga förstöras. När den väl kommit vill man ha kvar den för alltid.

Böcker är förpackningsenheter för materiell transport av innehåll, men nätet är det enda material vi nu behöver för att transportera innehåll. Först transporterar vi böcker över nätet, men snart inser vi nätets möjligheter att gå utanför bokens tvångströja. Men även om boken som förpackningsform blir förlegad så kommer väl texterna att överleva? Men vad har man texter till?

Texter är sällskap för isolerade människor. Ensam på landet, ensam i stan, ensam på resan, kan du trösta dig med en bok. Men med IT är du aldrig ensam, och ju mer IT desto mer närvarande blir ditt nätverk.

Texter är arbetsredskap att tänka med. Men vi tänker bättre med levande människor än med döda och IT ger oss, till skillnad från boken, tillgång till levande människor. Vem vill läsa en bok om man kan prata med författaren?

Texterna lägger en grund. I grundskolan får du läsa tyska i böcker så att du är förberedd när du kommer till Tyskland. Men jag åker hellre till Tyskland och lär mig tyska – just-in-time när jag behöver det. Jag vill inte lägga någon grund för mitt liv. Jag är ingen bonde, jag är en nomad.

Jag skriver en text direkt på nätet. Mina läsare kan följa med när texten växer fram. Processen är ofta lika intressant som produkten. De kan ingripa med kommentarer, frågor, tolkningar. Och så växer det fram en hypertext, skriven av oss alla, en interaktiv process utan slut, ett samtal.

Texten är sluten, hypertexten är öppen. Den slutna texten är en dröm om något avslutat, något entydigt bestämt, en grund att stå på: tyska grammatiken, Sydamerikas geografi, Churchills självbiografi. Texten är en produkt. Hypertexten är ett samtal, en oavslutad process, en del i förändringen.

Men ändå, se dig omkring, inte kan du väl tro att människor kommer att sluta läsa böcker? Romaner om kärlek på lasarett att drömma sig bort med eller deckare att slukas av en grå novemberkväll – de kommer väl alltid att finnas?

När man försvarar boken vill man leva kvar i 1900-talet. På 1900-talet vill vi ha grundlighet, tid till isolerad eftertanke, och noggranna förberedelser. Vi förhandsgranskar, planerar, skriver kontrakt, gör upp en budget.

Men IT skapar ett nytt samhälle, nya människor, nya sätt att leva. På 2000-talet vill vi ha tillgång till vårt nätverk av människor för snabb avstämning, korrigering. Så kan vi göra flygande start och hålla högt tempo. Ett misstag kan snabbt korrigeras. Livet är ändå bara provisoriskt.

På 1900-talet arbetar vi fem dagar i veckan, affärerna har stängt på söndagar, teven är slut före midnatt, barerna stänger kl 3. Böckerna behövs. Med IT får vi tillgång till allt som händer och hela tiden händer det något. IT öppnar världen, ökar konkurrensen, höjer tempot. Vem har tid att läsa?

1900-talets bokläsare tar en paus från livets ström för att reflektera eller drömma sig bort. Hon står vid sidan av livet, vilar sig en stund i det förflutna (som om hon läste en tidning från förra året). 2000-talets människa är ständigt on-line. Livet är kort och snart är det slut. Med IT kan det pågå 24 timmar om dygnet. Läsa en bok? Herregud, jag vill ju leva!

Bo Dahlbom adb.gu.se
professor i informatik vid Handelshögskolan i Göteborg
forskningschef vid Viktoriainstitutet