Stora städer, små människor

Den tekniska utvecklingen förändrar våra livsvillkor och det är klart att i de allra flesta avseenden gör tekniken livet lättare att leva. Därför brukar jag försöka se tekniken från den ljusa sidan, men ibland kan jag inte låta bli att bli lite nedstämd.

Den industriella revolutionen tömmer landsbygden på folk och skickar dem in till städerna för att söka arbete i fabrikerna. De stora städerna erbjuder flest möjligheter och dit strömmar snabbt så mycket människor att de översvämmar staden. Jag minns den fasansfulla beskrivningen av Londons slum vid förra sekelskiftet i Jack Londons Avgrundens folk. Den beskrivningen stämmer inte längre lika väl på London, men i gengäld desto bättre på städer i Latinamerika och Asien i länder dit industrialiseringen kommit först nyligen.

Och städerna fortsätter att växa. I industrisamhället är fabrikerna utspridda i landet, placerade nära råvarutillgångar och goda kommunikationer. När industrin utvecklas koncentreras produktionen i allt större anläggningar vilka behöver allt färre arbetare. Högteknologisk industri samlas i de stora städerna med högskolor och stora flygplatser. Tjänstesamhället domineras ännu mer av de stora städerna, marknadsplatserna som tillsammans bildar den globala marknaden. Där görs de stora affärerna, där sker de avgörande mötena, där finns media, kultur, underhållning, forskning, makt och inflytande.

Har du varit i London eller New York nyligen? Istanbul eller Bangkok? Högt tempo, färgstarka upplevelser, trafikens dån, spektakulära natthimlar, ont i fötterna, långa avstånd, stort utbud, många valmöjligheter, stress.

Den tekniska utvecklingen på 1900-talet har gett våra samhällen en fantastisk förmåga till produktion. På allt fler områden kan vi nu enkelt producera mycket mer än vi kan konsumera. Det borde innebära att vi kunde arbeta mindre, men i stället verkar det bli tvärtom. Ju duktigare vi blir på att producera, desto hårdare blir konkurrensen, och desto mer måste vi arbeta. Företagen tvingas allt längre ut på marknaden för att bevaka de kunder man redan har och jaga nya.

När produkterna mättar marknaden, måste vi utveckla tjänster för kunna ta betalt. Industrisamhället förvandlas till tjänstesamhälle. Tjänster utövas bäst tillsammans med konsumenten där hon råkar befinna sig. Industrisamhällets fabriker skjuts i bakgrunden till förmån för tjänstesamhällets mötesplatser.

Vårt samhälle är byggt på samarbete och tävlan. I den lilla byn kunde det gå ganska lugnt till. Men ju större arenorna blir, ju fler deltagarna blir, desto hårdare blir tävlingen. När konkurrensen ökar måste vi mötas allt oftare. Därför samlas vi på de stora städernas mötesplatser, där vi som individer springer allt fortare för att tillhöra vinnarna medan våra företag kämpar allt hårdare för att överleva.

Den tekniska utvecklingen befriar oss från arbete, men marknadsekonomin ger oss hela tiden nya arbetsuppgifter. Vi drömmer om det goda, meningsfulla livet, men vi är fångade i en utvecklingsspiral där vi arbetar allt hårdare och får allt mindre tid att leva. Vi lever i ett kunskapssamhälle med ett otroligt utbud av insikter och upplevelser, men vi får allt mindre tid att ta del av detta utbud. Ju rikare på kunskap vårt samhälle blir, desto fattigare blir vi som individer.

Vi samlas i allt större städer, med ett allt större utbud av utbildning, forskning, kultur, underhållning, evenemang, spännande mötesplatser och upplevelser, men vi blir allt mindre som människor. De stora städerna fylls av människor som bor långt från centrum och pendlar flera timmar varje dag till och från sitt arbete. Vad har de för glädje av att bo i en stor stad? Där finns människor som är mer priviligierade, men som i gengäld har så bråttom i sitt arbete att de inte hinner leva och ta del av det som storstaden har att erbjuda.

Ju större städerna blir, desto anonymare blir tillvaron i dem. Tempot växer och livet kännetecknas alltmer av tillfälliga förbindelser. Mötesplatserna växer men fungerar just därför allt sämre som mötesplatser. Du är ständigt omgiven av människor du inte känner. Bostadsbristen tvingar dig att ständigt flytta. Karriären gör dig också till nomad. Livet blir ett enda långt cocktail-party av tillfälliga förbindelser som glöms bort så snart de är över. Bedövad av alkohol och rockmusik står du där vid baren och undrar om du är den sista människan på jorden.

Till de stora städerna söker sig de mest framgångsrika, de som drömmer om framgång, men också alla de som kan skaffa sig en försörjning genom att betjäna eller parasitera på de framgångsrika, och alla de som inte har någon annan stans att ta vägen. De stora städerna blir centra för excellens, men de blir också centra för fattigdom, kriminalitet och slum. Som boplatser för människor ter de sig alltmer groteska.

Ju större städerna är, desto större utbud erbjuder de och desto bättre hävdar de sig i den globala konkurrensen om talang, kompetens och företagande. För Sveriges del innebär det att Stockholm växer och på sikt samlar en mycket stor del av befolkningen. Än så länge är Stockholm en idyllisk småstad jämfört med de stora städerna i världen.

För att Sverige skall kunna konkurrera på den globala marknaden måste Stockholm växa. Regionalstöd och andra politiska åtgärder kan kanske fördröja tillväxten, men inte förhindra den. Och helst bör tillväxten av Stockholm ske snabbt om vi inte skall komma efter i utvecklingen.

Man kan drömma om att åstadkomma storstadens effekter utan att behöva skapa storstaden själv. Genom att bygga ett allt effektivare kommunikationsnät över landet – för människor att mötas såväl materiellt som virtuellt – skulle Sverige få en mötesplats stor nog att konkurrera med de stora städerna. Genom att utveckla ett allt intensivare nationellt samarbete på alla samhällsområden skulle Sverige alltmer få karaktären av en region, av en enda stad med tillhörande förorter.

I Europa är det regionerna som står för dynamiken. Men Sverige är ett litet land. I Europa är hela Sverige en liten region. Om vi kunde erkänna det och se Sverige som en enda region, då skulle kanske hela Sverige kunna leva. Men så länge vi envisas med att försöka hävda de olika landsdelarnas, regionernas och kommunernas självständighet och oberoende i konkurrens med Stockholm, så länge banar vi väg för en utveckling som paradoxalt nog tvingar Stockholm att växa.

Nu tror jag inte det gör särskilt stor skillnad i praktiken vad vi gör. Samma sorts krafter som skapade industrisamhällets städer, centra för produktion, distribution och transport av varor, skapar nu tjänstesamhällets mycket stora städer. De är mötesplatser för den globala elit som arbetar och lever på den globala tjänstemarknaden, ett liv med allt högre tempo, i en tävlan som blir alltmera absurd ju rikare vi blir. Och de blir ogästvänliga livsplatser för en växande skara av rotlösa individer som lever som lokala nomader under allt hårdare villkor i allt omänskligare omgivningar. Mot de krafterna verkar vi vara maktlösa. Världen växer och vi krymper.

Bo Dahlbom
chef för Svenska IT-institutet (SITI)
www.siti.se