Från Dylan till Facebook

Som 15-åring försökte jag få mina föräldrar att uppskatta Bob Dylan. Det misslyckades. Generationsklyftan har kanske aldrig varit större mellan tonåringar och deras föräldrar än då på 1960-talet. Längre tillbaka i tiden var ungdomarna mer vuxna, nuförtiden är de vuxna barnsligare. Samtidigt påminner klyftorna idag mellan fildelande ungdomar och deras föräldrar om klyftorna mellan dylan-fansen och deras föräldrar.

Mina föräldrar fick aldrig tillfälle att uppskatta Dylan eller Rolling Stones. Trots att de inte hade fyllt 50, var de redan för gamla när den musiken kom. De orkade inte, ville inte, kunde inte ta den till sig. Vi som var unga på 1960-talet tar med oss vår musik och våra intressen från tonåren långt upp i åldrarna. Om några år kommer Like a rolling stone att eka genom korridorerna på sjukhem och äldreboende, tillsammans med (I can’t get no) Satisfaction och Break on through (to the other side).

Dagens ungdomar lyssnar inte på Dylan och Stones, de försöker inte lära sig spela gitarr i föräldrarnas gillestuga, de bildar inga rockband. I stället chattar de på Lunarstorm, MSN och Facebook, kollar filmsnuttar på YouTube, spelar dataspel på nätet och lever i en värld som domineras av Internet som mediarum, tidsfördriv och umgängesform. De är online så snart de får en chans och snart kan ingen hindra dem från att vara online hela tiden, även om skolminister Björklund gärna vill ta ifrån dem deras terminaler.

I den världen, i deras sätt att använda Internet, skiljer de sig från sina föräldrar. För dem är Internet en integrerad del av livet, och det liknar livet självt i all sin tonårssökande oordning, och ser i själva verket ut som det typiska pojkrummet. Föräldrarna vill, som justitieministern häromveckan uttryckte det, ha ”ordning och reda på Internet”. Eller som mina föräldrar en gång uttryckte det, de vill ha artister som kan sjunga, inte gnälla som den där Dylan.

Föräldrarna lever kvar i informationssamhället och har inte upptäckt att Internet i själva verket är tekniken för, det Nicklas Lundblad kallar, ”brussamhället” (www.noisesociety.com). De tror att Internet bara är en ny plattform för gamla institutioner, när det i själva verket handlar om en teknik som, åtminstone tillfälligtvis, upplöser de gamla institutionerna och ersätter dem med något nytt. Har denna oförmåga att förstå och följa med i samhällsutvecklingen någon större betydelse?

På 1980-talet pågick det en diskussion i anslutningen till den framväxande datoriseringen, där det hävdades att en snabb teknisk utveckling kunde förändra villkoren för det lärande som pågår i alla samhällen. Det normala har varit att det är de äldre som lär de yngre, åtminstone upp till en viss punkt. Samhällen är postformativa. Med en snabb teknisk utveckling kan det bli så att det är ungdomarna som först tar till sig tekniken och sedan lär de äldre, sina föräldrar, lärare och andra, att använda den. Samhället blir preformativt. Är det ett sådant samhälle vi håller på att få? Om de äldre på grund av denna utveckling förlorar sin auktoritet som lärare – de kan ju ingenting! – vad händer då med vårt samhälle? Om ungdomarna utvecklar kompetenser och vanor som de äldre – de som har makt att bestämma som politiker och företagsledare – inte begriper sig på, vad händer då med vårt samhälle?

Åldras måste vi alla (ända tills medicinen löser det problemet också), men det betyder inte att vi behöver lägga av kontakten med samhällsutvecklingen. Tvärtom finns det all anledning att använda ålderdomen till lärande. Lärandet är ju, trots allt, livets mening för oss människor. Den som lär, hon lever. Och då är det verkligen roligt att Internet-användningen i Sverige bland äldre är lika stor som bland yngre.

Bo Dahlbom