Tony Judt

Sommarläsning augusti 2010.          

Tony Judt, författare till Postwar (2005), en bred historisk skildring av Europas utveckling efter andra världskriget, har drabbats av ALS, amyotrofisk lateralskleros, och skriver korta minnesanteckningar i varje nummer av New York Review of Books. Jag läser dem med stor behållning. Judt är socialdemokrat och kan som få andra argumentera för en socialdemokratisk position. Så här inleder han essän “Ill fares the Land” i april-maj numret 2010:

“Something is profoundly wrong with the way we live today. For thirty years we have made a virtue out of the pursuit of material self-interest: indeed, this very pursuit now constitutes whatever remains of our sense of collective purpose. We know what things cost but have no idea what they are worth.
…
The materialistic and selfish quality of contemporary life is not inherent in the human condition. Much of what appears “natural” today dates from the 1980s: the obsession with wealth creation, the cult of privatization and the private sector, the growing disparities of rich and poor. And above all, the rhetoric that accompanies these: uncritical admiration for unfettered markets, disdain for the public sector, the delusion of endless growth. We cannot go on living like this.” (NYRB, vol LVII, no 7)

Det samhälle Judt här med några snabba penseldrag beskriver verkar inte särskilt trevligt. Men är det vårt samhälle han beskriver? Människorna verkar minst sagt obehagliga. Men är det vi? Och om beskrivningen är riktig, var det annorlunda förr? Var samhället och människor bättre då?

Från politisk medvetenhet till kommersiell ytlighet

När man försöker beskriva aktuella förändringar i tidsandan måste man hela tiden fråga sig om det är den egna utvecklingen man beskriver eller om det är samhällets. Att som Judt vara ung student på 1960-talet var en berusande upplevelse. Som 60-åring blir samhällsupplevelsen självklart mörkare. Det är lätt att man uppfattar sin egen ungdomliga entusiasm och världsförbättrariver som något som låg i tiden. Den egna tröttheten och pessimismen färgar av sig på samhället när man som 60-åring betraktar det. Nu är Judt professionell historiker, så man tycker att han borde kunna undvika sådana misstag, men kanske inte ändå.

Judt målar upp en enkel motsättning mellan ett jämlikt samhälle med solidariska människor och ett ojämlikt samhälle med egoistiska människor. Men är det verkligen sant att utvecklingen har gått i den riktning han beskriver? Har inte utvecklingen snarare varit den motsatta? Han jämför tiden efter andra världskriget när Europa skulle återuppbyggas och den anda som då utmärkte politiken med vår egen tidsanda. Detta är ett område där Judt är expert. Hans stora epos Postwar (2005) behandlar Europas historia 1945-2005 och den mycket sakliga framställningen där ger knappast underlag för den här sortens jämförelser.

Tvärtom, när han i avslutningen av den boken ”Europé as a way of life” skriver om hur de intellektuella i Europa förlorat sin betydelse, ger han en god beskrivning av hur mycket bättre vi har fått det i Europa. Hur orättvisor, förtryck och diskriminering av oliktänkande undanröjts. Idag är det många fler röster som hörs och kan göra sig hörda. Det är sant att politiken förändrat inriktning de senaste 50 åren och att marknaden fått större betydelse, men det speglar bara en utveckling med tillväxt och ökat välstånd. Men det betyder inte att vi blivit ytligare, även om Judt verkar tro det.

I ”Austerity” skriver han: ”We have substituted endless commerce for public purpose…” och ”The impoverished view of community—the ”togetherness” of consumption—is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves. A little austerity might be in order.” (NYRB, vol LVII, no 8).

Vi kan beklaga en samtid som ägnar sin tid åt varumärken, design och mode, åt en konsumtion som motiveras av att man ”är det man äger”. Vi kan drömma om en mänsklighet som i stället engagerar sig i det storartade samhällsbyggnadsprojekt som gör människan unik bland arterna på vår jord. Men vi måste samtidigt inse att det vi i självhushållssamhället måste tillverka själva, det måste vi i marknadssamhället köpa. Om vardagslivet en gång fylldes av hantverk, så domineras det nu av handel, affärer och shopping. Politikens roll förändras i takt med samhällsutvecklingen, och det är en utveckling som inte drivs av politiken utan av den ekonomiska utvecklingen.

Kritiken av tillväxten

Judts beskrivning av vår samtid domineras av en förenklad motsättning mellan marknad och politik, mellan kommersiell ytlighet och politisk medvetenhet. Men under denna motsättning finns en mer intressant fråga om den ekonomiska tillväxtens betydelse, förutsättningar och konsekvenser.

Teknisk utveckling, konkurrens och handel har under de senaste 200 åren lett till en fantastisk välståndsökning i vår del av världen. Nu åstadkommer samma recept en liknande utveckling i stora delar av världen. Tillväxten har gett oss längre, friskare, intressantare, lyckligare liv. Tillväxten har haft störst betydelse för de sämst ställda i vårt samhälle genom förändringar i arbetslivets villkor, boende, förväntad livslängd, allmänna utbildningssystem, avancerad hälsovård, kort sagt, välfärd.

Som historiker måste naturligtvis Judt vara medveten om tillväxtens historiska betydelse och jämlikhetsfrämjande effekter. Ändå verkar han inte tycka att fortsatt ekonomisk tillväxt är särskilt viktig eller intressant. Men föreställ dig att vi var tillbaka på 1700-talet. Lite skulle vi då kunnat ana och uppskatta den framtiden tillväxtens betydelse. Men nu efter 200 år av ekonomisk utveckling kan vi naturligtvis det. Vi kan jämförelsevis lätt föreställa oss hur människor kommer att ha det om 200 år givet en fortsatt tillväxt. Barnadödligheten har reducerats världen över, svält och undernäring är historiska minnen, välfärden är allmänt spridd i världen. För vår egen del innebär tillväxten att cancer inte längre är en sjukdom som oroar oss. Den har tillsammans med tbc, malaria, mässlingen förpassats till historien. Vi lever betydligt längre, kanske 200 eller 300 år. Och vi behåller vår ungdom långt upp i åldrarna.

Tillväxten har på 200 år förvandlat ett fattigt, eländigt bondesamhälle till ett välmående överflödssamhälle. Gör ett besök på Kinas landsbygd så kan du få se själv hur vi hade det i Sverige för 200 år sedan. Men samtidigt som tillväxten har inneburit ett mirakel har vi på senare år blivit allt mer medvetna om att tillväxten har ett pris. Vi har byggt ett samhälle med högt tempo, ständigt växande konkurrens, ökade krav och ständiga förändringar. Det är ett för många människor osäkert och otryggt samhälle – även om det i dessa avseenden naturligtvis inte kan jämföras med hur det var förr.

Vi har gått hårt fram med naturen. Vi har förgiftat jord och hav, utrotat andra arter, och genom växthuseffekten lägger vi just nu grunden för framtida omfattande naturkatastrofer – ja, kanske har de redan börjat. Genom överutnyttjande av jordens resurser har vi byggt ett samhälle som somliga tror kommer att falla samman av inre motsättningar. Under de senaste decennierna har visserligen tillväxten spridits över världen, men samtidigt har de lokala skillnaderna vuxit. Ojämlikheten i vår egen del av världen är nu större än den var för trettio år sedan.

Fyra kritiska synpunkter

Det finns mycket att ifrågasätta i dagens samhälle och den pågående samhällsutvecklingen. Kanske kunde vi samla dessa ifrågasättanden i fyra grupper. Vi kan kritisera dagens samhälle för:

(1) att med högt tempo, stress, utbrändhet, utslagning, psykiska problem, drogmissbruk, läkemedelsmissbruk, konsumtionshets, och så vidare, inte vara det goda samhälle som välståndet borde kunna ge oss;

(2) att fördela resurserna alltför ojämlikt mellan medborgarna;

(3) använda jordens resurser på ett sådant sätt att världssamfundet utsätts för påfrestningar, kriser, som drabbar dess medborgare genom recessioner, arbetslöshet och hotar dess undergång;

(4) använda jordens resurser på ett ansvarslöst sätt med förödande konsekvenser för vår planet, dess ekosystem och arter, hav och havsbottnar, grundvatten och atmosfär, och till slut även vår egen överlevnad.

Många tillmäter idag dessa brister i dagens samhälle en sådan vikt att de helt verkar överskugga tillväxtens många fördelar. Beroende på vilken av de fyra bristerna man väljer att lyfta fram, hävdar man att tillväxten (1) innebär ett alltför högt pris för oss alla, eller (2) inte kommer de fattigaste till del eller (3) kommer att utsätta oss för stora sociala prövningar, eller (4) hotar vår och planetens överlevnad.

Det ligger mycket i den här kritiken och just därför är det viktigt att påminna om vilken roll tillväxten spelat i utvecklingen av de moderna välfärdssamhällena och vilken betydelse den har för en samhällsutveckling med fortsatt vetenskaplig, kulturell och teknisk utveckling. Om vi säger nej till fortsatt tillväxt, säger vi också nej till en fantastisk medicinsk utveckling, längre och friskare liv, större möjligheter att möta svårigheter och utmaningar. Tillväxten ökar kraften i våra samhällen, bidrar till att utveckla mänskligheten som helhet, utgör själva kärnan i det mänskliga projektet. Det är den ekonomiska tillväxten som gör det möjligt för oss att, i stället för arbete för överlevnad, arbeta för att producera kunskap, kultur, etc. Ibland kan man få intrycket att tillväxt står i motsats till kulturell och moralisk utveckling när det naturligtvis är tvärtom.

Men även om vi menar att tillväxten, såväl historiskt som idag och i framtiden, är själva grunden i människans fantastiska utveckling bort från livet som apa, grunden för civilisation, kultur och välstånd, så måste vi naturligtvis ta dessa fyra invändningar mot tillväxten på allvar. Låt oss därför se närmare på dem, en i taget.

För att den första sortens kritik av dagens samhälle skall ha någon riktig kraft måste den hänvisa till ett annat samhälle där dessa brister inte råder. Ibland hänvisar man då till hur det var förr. Kritiken får på så sätt en konservativ (eller egentligen reaktionär) karaktär: det var bättre förr. Sådana jämförelser är vanskliga. Hur var det förr? Vem vet? Det är lätt att göra jämförelser vad gäller levnadsstandard, men hur stressade var vi, hur mådde vi psykiskt? Drogmissbruket kanske inte var lika utbrett, men hur var det egentligen med alkoholen? Många av de psykiska problem som människor dras med i dagens samhälle kan, liksom fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, uppfattas som vällevnadsproblem. Att vi i ökad utsträckning får cancer beror på att vi lever längre – det är ett pris vi får betala för ett längre liv. Kanske många av dagens psykiska problem också är en sorts vällevnadsproblem? Om så är fallet måste vi lära oss att antingen leva med dem eller övervinna dem.

Den andra sortens kritik vilar på fastare grund. Här kan vi ange siffror. Vi kan göra jämförelser vad gäller löneskillnader, inkomstfördelning, ägande. Det är då lätt att säga att ojämlikheten i Kina har ökat dramatiskt under de sista två decennierna. Men kanske är detta det pris man fått betala för en fantastisk ekonomisk utveckling som kommit mycket stora delar av befolkningen till del? Genom att släppa in marknaden i Kina har man samtidigt ökat det allmänna välståndet som man har ökat de ekonomiska klyftorna. Det är inte självklart att ett liknande argument kan anföras vad gäller länderna i väst, men nog verkar det som om de samhällen som snabbast öppnat upp för marknadslösningar haft den snabbaste tillväxten samtidigt som ojämlikheten också har ökat. Detta påstående kräver en mer grundlig diskussion än det finns plats för här, men ökad ojämlikhet måste (väl) ställas mot ökat välstånd? Kanske är det acceptabelt att skillnaderna ökar under förutsättning att de som har det sämst får det bättre? Eller är det inte acceptabelt? Är ett armod som delas av alla att föredra framför ett ojämlikt, men rikare samhälle?

Den tredje sortens kritik riktar sig mot tillväxtsamhällets sätt att aningslöst sätta tillväxten framför andra värden, att kortsiktigt försöka uppnå rikedomar på bekostnad av framtida generationers välstånd. Kritiken vänder sig också mot instabiliteten i ett ekonomiskt system där finansvärlden spelar pyramidspel på skattebetalarnas och näringslivets bekostnad. Nu sprids DDT över åkrarna i Bric-länderna ungefär på samma sätt som en gång i USA och Europa och man tycker att något borde de väl kunna lära av våra misstag, men kanske är det vi som måste göra mer för att rädda fågelsången i en globaliserad värld. Ekonomerna tvista om när vi når ”peak oil” och oljeproduktion kommer att minska med allt vad det innebär för priset på olja och det globala transportsystemet. Den här kritiken handlar kanske mest om det politiska systemets vilja och kraft att reglera marknaden snarare än lättsinnigt söka dra tillfälliga fördelar av de återkommande bubblorna. Så länge regeringar kan ta åt sig äran av en ekonomisk tillväxt som har sin grund i världskonjunkturen, blir det också möjligt för regeringar att brista i regleringen av marknaden. I sin iver att värna tillväxten värjer sig politiken i det längsta mot att sätta ett rimligt pris på vår miljö och därigenom åstadkomma en mer långsiktigt hållbar tillväxt.

Den fjärde sortens kritik är den mest drabbande. Den pågående miljöförstöringen världen över med kanske irreparabla konsekvenser kan inte fortsätta utan att vi på sikt gör jorden obeboelig inte bara för andra arter utan även för oss själva. Just nu är det den globala uppvärmningen som oroar mest, även om vi tidigare varit mer oroade över kärnvapenkrig, resurstillgång, försurning och havsdöd. Diskussionen om jordens framtida överlevnad blir gärna emotionell. Ändå kan det kanske vara klokt att något reservera sig för alltför tvärsäkra uttalanden. Den globala uppvärmningen är en vetenskaplig teori med allt vad det innebär och våra kunskaper om de påfrestningar jorden utsatts för under förhistorisk tid är fortfarande tämligen begränsade. Även om människans påverkan på planeten är omfattande, så kan den knappast jämföras med kraften hos systemets naturliga variationer, eller för den delen, jordbävningar, meteorer och solstormar.

Frågan är om avstannande tillväxt är det bästa sättet att möta klimathotet. Kanske är det tvärtom. Samtidigt som tillväxten är orsaken till den globala uppvärmningen innehåller den lösningen genom allt snabbare teknisk utveckling och effektivisering. Det moderna mirakel som förvandlade västvärlden från fattiga bondeländer till välmående informationssamhällen har just inletts i stora delar av världen. Det kan inte vara fråga om att vilja se den utvecklingen avstanna. Och i USA och EU är det väl bäst om tillväxten fortsätter under förutsättning att den används till att ställa om till mer hållbara samhällen. Att frysa dessa samhällen på dagens nivå, eller att tro att omställning är möjlig genom omfördelning inom ramen för givna ekonomiska ramar, vore väl snarare att bädda för katastrofer.

De katastrofer vi talar om, stigande havsnivåer, fler och häftigare stormar, torka och ökenutvidgning, monsunregn och översvämningar, är katastrofer som främst drabbar oss människor och en del andra arter. Andra arter kan kanske, som alltid, dra fördelar av dessa förändringar. Det innebär att den här sortens kritik kanske i själva verket handlar mer om störningar i våra moderna samhällen än om hot mot planeten som sådan. Planeten kan nog överleva rätt rejäl uppvärmning, ungefär som den, och människan, tidigare överlevt upprepade perioder av avsevärd nedkylning (istider). Värre är det med våra moderna, tätt befolkade samhällen, med stora städer längs kuster och floder. Men återigen, frågan är hur man bäst rustar sig för sådana kommande hot.

Det är de senaste 200 årens fantastiska ekonomiska expansion med industrianläggningar, uppvärmda bostäder och transporter som lett till ökningen av växthusgaser i atmosfären. Samtidigt har tillväxten gett oss en teknisk och vetenskaplig utveckling som dramatiskt ökat våra möjligheter att bygga och bygga om vår värld för våra syften. Ofta får jag intrycket att många tillväxtkritiker och klimatvarnare underskattar de senaste 200 årens utveckling. De ser de negativa effekterna, men verkar blinda för de positiva. Men ännu värre är att de så totalt verkar underskatta vad fortsatt tillväxt skulle innebära av teknisk och vetenskaplig utveckling och därför av ökade möjligheter att aktivt forma våra levnadsvillkor. Att med vetenskap och teknik öka de möjligheterna är vad det mänskliga projektet handlar om. Och det projektet har vi knappt börjat.

Tony Judt avled fredagen den 6 augusti 2010 i sitt hem i New York, endast 62 år gammal. Jag läser nu hans senaste (sista?) bok Ill fares the land som publicerades i mars i år.

Bo Dahlbom